Församlingsvalet – så här hade vi inte väntat oss kollapsen

OM VÅRNÄTTERNA smög vattenekologen i Lappland utmed den sovjetiska gränsen. Det var 1980-tal och officiellt fick man då ännu inte tala om miljökatastrofen på den ryska sidan.

Det var under vårnätterna bäckarna dog. I vårsolen smalt snön som var sur av nedfall, och smältvattnet rann ut i vattendragen. Under morgontimmarna hände det dramatiska. Fysikens buffereffekt kollapsade och bäcken blev i ett slag livsoduglig för de flesta organismer och dog; forskaren berättade det här fint och sorgset.


HÖSTENS FÖRSAMLINGSVAL i Borgå stift blev, snarare än en aha-upplevelse, en ojdå-upplevelse. I över 40 procent av församlingarna i Borgå stift ställs församlingsvalet nu in delvis, eller helt och hållet, i brist på villiga kandidater. Det är en kollaps, och för många en krasch på ett frontavsnitt där det var oväntat.

I huvudstadsregionen, där både kristen kyrka och möten på svenska är trängda, är engagemanget så lågt att vem som helst i praktiken hade kunnat gå in på kyrkoherdeämbetet, anmäla sig, och sitta i kyrkofullmäktige från nyår. Till exempel i landets största svenska församling, Esbo svenska, förrättas inget val den 20 november.

VI TRODDE nog inte att det skulle gå till så här. Vi tänkte för det mesta att ivern att gå och rösta skulle fortsätta tyna, kanske med någon procentenhet igen, och så skulle vi kolla på nytt om fyra år. Och någonstans, i någon församling, skulle den kanske rentav fluktuera uppåt med någon decimal till det bättre.

Men nu är vi här. Och från början av 2023 är beslutsfattarna demokratiskt valda i mindre än 60 procent av våra finlandssvenska församlingar. För 70 000 svenskspråkiga medlemmar i kyrkan styrs församlingen utan några som helst demokratiska signaler.

KYRKPRESSENS enkät på försommaren kan ge en del av svaret på varför det går så här. Kyrkan är i sitt lokala beslutsfattande strukturerat så att makten i praktiken ligger hos kyrkoherden. Han eller hon både bereder ärendena och leder ordet i de frågor som rör församlingens verksamhet.

"Kom med och påverka din kyrka!" kan under fyra år av sammanträden klinga som tomma ord, om det finns saker man inte kan påverka på grund av den höga kompetens som systemet anser ligger hos prästen, som är både teologie magister och högtidligt vigd till sin roll.

I alla församlingar är det naturligtvis inte så. Men så länge det är lugna tider och ingen anställning på kansliet är hotad, så finns frestelsen där. Att inte göra det för krångligt, och inte tänka om eller lägga om i onödan. Vi gör väl som vi gjorde i fjol.

SEDAN LIGGER också otrevliga och tråkiga fyra år i råd och fullmäktige framför. Det är i övrigt oroliga tider i samhället och världen, postpandemi och krig. Lägg därtill också hur kyrkans egen inre kris multiplicerar upp det hela. Ett par släktled av indifferens och likgiltighet till den evangelisk-lutherska kyrkan leder till sist till att människors inre fjällbäckar dör. Och så är det inte längre angeläget att höra till kyrkan, eller att låta döpa den lilla där hemma.

För beslutsfattare väntar fyra magra år. Det är inte så mycket nya kyrkoskattemiljoner att fördela med stora gester – utan att spara, lägga ner, tänka om och spåna nytt. Också det kan leda till att många har tvekat att ställa upp som kandidater, för att det är tunga stövlar att ställa sig i.

ÄNDÅ GÖR unga människor fortfarande det. För att de på något plan, som inte har med ekonomiska nyckeltal eller strategier att göra, har upplevt kyrkan som ett andra hem de vill värna om och utveckla. Wilhelm i Borgå, Filip i Åbo eller Axa i Mariehamn. Det är bland dem det är värt att lyssna till vad som i kyrkan fortfarande har ljus och liv.

Och allvarligt tänka om kring det som under många år av sur snösmältning har gått förlorat. I en kvarn av byråkrati. Under vuxnas och kyrkligt mäktigas religiöst färgade stolthet, pösighet och tröghet. Så att ivern, och bäcken, dog.