"Hindrar min konsumtion mej från att mogna till den mänska jag var tänkt att vara?"

Ett av sommarens samtal kom in på begreppen måttlighet och måttfullhet och hur sällan vi lyfter dem i kristna sammanhang. Både Bibeln och den kristna traditionen betonar måttfullhet och är väldigt avvisande till frosseri. Men vad innebär frosseri egentligen?

En ganska enkel definition kunde vara ”att fortsätta äta trots att man egentligen är mätt”. Att inte äta för att tillgodose sina behov utan för att tillgodose sina begär. Men frosseriet berör inte enbart mat, man kan frossa i vad som helst. Vill man beskriva frosseri med ett enda ord kunde det alltså vara ”överkonsumtion”

Men frosseriet berör inte enbart mat, man kan frossa i vad som helst. Vill man beskriva frosseri med ett enda ord kunde det alltså vara ”överkonsumtion”.

Vi lever i en värld där överkonsumtion har blivit inte bara normalt utan i det närmaste en norm. Vi definierar vem vi är via vår konsumtion och konsumtionen är rent av en form av tidsfördriv. Den har egentligen sist och slutligen väldigt lite att göra med våra behov utan styrs mer av våra begär. Faktum är att om vi alla skulle konsumera endast det vi verkligen behöver är det inte säkert att vi lyckas hålla samhällets hjul snurrande, så överkonsumtionen är rent av en dygd ur ett nationalekonomiskt perspektiv!

I takt med att vår miljömedvetenhet ökar börjar vi gradvis inse att Bibelns varningar inte var ogrundade. Vi börjar mer och mer förstå att ju mer av skapelsens begränsade resurser vi kräver för att upprätthålla vår livsstil, desto mindre blir det kvar åt våra medmänskor. Vi förstår att det sätt på vilket vi förbrukar resurser inte är hållbart för klimat eller miljö.

Men finns det en ännu djupare fara? Enligt det kristna tänkandet är frosseriet inte skadligt bara för våra medmänskor eller för vår omgivning, det är också skadligt för min egen inre mänska.

Men finns det en ännu djupare fara? Enligt det kristna tänkandet är frosseriet inte skadlig bara för våra medmänskor eller för vår omgivning, det är också skadligt för min egen inre mänska.

Betyder det alltså att jag skadar mej själv och min andliga sida genom att hänge mej åt överkonsumtion? Hindrar min konsumtion mej från att mogna till den mänska jag var tänkt att vara? Och vad innebär det i såfall att leva som kristen i en kultur där frosseriet är både normalt och norm?

Finns det en sanning att återupptäcka i måttligheten och måttfullheten, inte bara för mina medmänskors eller för miljöns skull utan rent av för mitt eget andliga bästa?