Är det någon som längre kommer ihåg det? För ett år sedan vid den här tiden fylldes tidningar och Facebook-flöden av tillbakablickar på det decennium vi snart skulle lägga bakom oss. Vilka låtar som präglat tiotalet, vilka trender som definierat årtiondet. Och så vidare. Med tillförsikt och höga förväntningar såg vi fram emot att stiga in i ett nytt årtionde.
Vilken skillnad tolv månader ändå kan göra. När man tänker tillbaka känns det som att tiden för ett år sedan präglades av någon slags kollektiv ungdomlig, sorglös iver. 2020 blev året när vi som samhälle tvingades ta steget ur bekymmerslös ungdom och in i ett vuxenliv fyllt av ansvar, förväntningar och plikter.
Vem hade för ett år sedan kunnat ana vad som väntade runt hörnet. Att ord som asymtomatisk, superspridare och aerosoler några månader senare skulle vara invanda ord i vår vokabulär. Att samhällen skulle stängas ner och rapporter om överfulla sjukhus och dödsoffer i tusental skulle fylla nyhetssändningarna. Att munskydd skulle bli en del av vår vardag.
Så nej, det första året i det nya årtiondet blev knappast som någon av oss tänkt det. Men det blev åtminstone en tankeställare. För visst, det är lätt att i nostalgi glorifiera tiden före pandemin som sorglös. Det fanns problem också då. Men likväl, 2020 var något annat. Det var året när de problem vi normalt följer på tryggt avstånd i vår tv-soffa kom oss in på livet.
Man borde vara försiktig med att orera kring vilka lärdomar vi kan och kommer dra av det här på längre sikt. Vis av historien brukar människan vara en glömsk varelse. Kanske man ändå får slänga in en förhoppning om att vår förmåga till både empati och tacksamhet skulle vara större när vi i framtiden, tillbakalutade i våra tv-soffor, ser rapportering från någon oroshärd i något avlägset hörn av världen.
