”Lär mig att leva mitt liv!”

De pluggar i där vi är som mest sköra: ”Har ni nångång velat fly från era liv?” Om svaret är ja, finns det livsfixare av många sorter som är beredda att lära oss att leva – mot betalning. Men många av dem har en ganska lätt kunskapsback och risken att bli utnyttjad är stor. Tyvärr har ingen riktigt tagit ansvar för att övervaka verksamheten, inte heller myndigheterna. Brokigheten i kåren av olika slags certifierade terapeuter är stor. För kunden är det svårt att veta vad det riktigt är för slags kunnande han eller hon får för pengarna.

Så hävdar i alla fall Anne-Christine Hornborg, docent i religionshistoria i Lund. I vår utkom hon med en bok där hon riktar strålkastaren mot den brokiga coachingindustrin i Sverige. Som religionsvetare ser hon så tydliga strukturella likheter mellan den och andlighet att hon inte tvekar att kalla självhjälpsterapin för en modern väckelserörelse.

Dessutom menar hon att betoningen på ”självet” kvarstår på ett sätt som gör den utsatta människan ännu mera sårbar. Vissa coacher frånsäger sig alla kvalitetsgarantier för resultatet. De finns bara där för att ställa frågorna – blidde det hela inte till något var det kundens eget fel och egna oförmåga att klara av att fixa sitt liv.

Grundfrågan är ju varför vi är så olyckliga? Varför vi är så vilsna i våra egna liv? Det är ju den vilsenheten som föder den stora efterfrågan på hjälp att leva. Är det för att vi har målat upp en osann bild av vad det är att leva som människa? För att vi städat undan sorg, svårigheter, lidande och död? För att vi exponeras mycket för yta, men blir allt mer främmande för det som handlar om djup?

Snabbheten är en annan faktor. Allt ska vara quick fix, snabbt åtgärdat. Följaktligen finns det också coacher som fått sin utbildning på snabbkurs. Enligt Hornborg kan utbildningen för dessa terapeuter variera från några kursveckoslut till halvårslånga sjok. Efter det förklaras terapeuterna ”auktoriserade” (enligt den standard just den skolan satt upp som mål) och kan verka fritt på egen hand. Just den delen av problematiken har fått främst de svenska psykologerna att reagera i debatten.
Annars har boken inte väckt den storm författaren kanske förväntat sig. Det är något av en besvikelse, kan man utläsa i intervjun i det här numret av KP.

Djup besvikelse och sorg uttrycker också diakonen som Hornborg refererar. Den bottnar i vetskapen om att livet inte är snabbfixat, ja inte ens nödvändigtvis lättlevt. Att ändå trofast fortsätta visa på livets samtidiga skönhet och vånda är ett allt viktigare kristet bidrag i en snabb tid.