Hittills har kyrkans medlemmar uppmuntrats och utmanats att engagera sig – både från centralt håll och lokalt, i varierande grad.
Unga och förstagångskandidater har prioriterats alldeles särskilt den här gången, med budskapet att man både kan och får vara med och påverka i kyrkan. Nu är vi framme vid den punkt där kandidaterna är uppställda och valet börjar närma sig på riktigt.
Då är det oroväckande att signalerna från församlingarna, också i Borgå stift, tycks vara att det är allt svårare att få folk att ställa upp överhuvudtaget. Extremfallet i Kristinestads finska församling, som nu tvingas till nyval, bottnar i en personkonflikt. Att den svenska systerförsamlingen inte heller fått tillräckligt med kandidater är däremot överraskande.
Som fenomen har bojkotten i den finska församlingen ändå släktskap med andra liknande dödlägen där förtroendeorganen blivit centrum för maktkamper som i värsta fall försätter hela församlingsförvaltningen i lås.
Mindre dramatiskt men ändå trist är att det på många håll nätt och jämt finns kandidater för att fylla de tomma stolarna. Det nya och allra mest märkliga fenomenet är att kandidater vill vara anonyma i ett offentligt val.
Varför? Och om det fortsätter i samma stil – fungerar beslutsfattandet i församlingarna längre eller borde hela flödesschemat ritas om? Är det realistiskt att förvänta sig att amatörer (i det latinska ursprungets vackra betydelse en som älskar) frivilligt ska offra sitt namn och sitt rykte för församlingens sak som högsta ansvariga för beslutsfattande i en omgivning där förvaltning är en alltmer grannlaga uppgift? Dessutom i en tidsera när just namn och rykte är något av det värdefullaste man har och det dyrbaraste att förlora.
”Fungerar beslutsfattandet i församlingarna längre eller borde hela flödesschemat ritas om?”
Modellen för församlingens beslutsfattande vilar på den hängivna förenings- och gemenskapsanda som präglat Finland sedan 1920-talet.
Den har vittrat betydligt sedan dess. Att finländarna skulle vara aktivare och ha mera järn i elden till vardags numera är ett argument som hörs. Men det går djupare än så. Förvisso hade folk familjeliv, arbete och fritid att balansera också förr i världen. Det handlar antagligen mer om en genomgripande attitydförändring, både individuellt och kollektivt.
Skyggheten inför att ställa upp kan handla om rädslan för att bli syndabock för otrevliga beslut om sparåtgärder, personalminskningar och församlingssammanslagningar.
I det läget hade det kanske varit bra inför kandidatnomineringen att betona att även veteranerna bland de förtroendevalda är viktiga. Att det behövs beslutsfattare som vågar, oberoende av ålder eller tidigare församlingsrådsår.
