Jag hade väntat hela dagen på samtalet och det kom när jag stod vid fruktvågen. Tårarna rann stilla medan jag handlade färdigt och tog bussen hem. På bussen tittade jag ut genom fönstret och önskade mig ett sorgflor, ett sorgeband – ett yttre tecken på vad jag gick igenom. Inte för att jag ville bli tröstad av mina medpassagerare, utan för att jag ville att de skulle förstå vad mina tårar handlade om.
Strax före midsommar var jag i en annan matbutik med rödgråtna ögon. I bilens baklucka låg en nyligen avlivad katt. I matbutiken skulle jag vilja förklara mig, men hos veterinären mötte mina tårar lugna och sakliga blickar. I väntrummet satt någon och väntade med en högst levande katt. Vi tittar hastigt på varandra, och jag tänker att den här personen förstår vad det innebär när någon kommer ut från mottagningen med tårar i ögonen utan att jag behöver säga att katten var en familjemedlem i 18 år och att det blir tomt efter honom även om jag förstår att hans tid var kommen.
Sorg är en del av livet. Även när dödsfallet är väntat – och som i kattens fall rentav inbokat – slår sorgen följe med en där man rör sig. Resten av livet tar inte paus, även om det känns absurt att svänga in via matbutiken på väg hem från kattens sista veterinärbesök. Sorgen behöver inte städas undan, bara finnas och göra det den ska. I en kultur där vi inte pratar så mycket med människor vi inte känner undrar jag hur man förmedlar att tårarna, de kommer för att jag tar farväl. Att det inte är värre än så, men just så illa.
