För mig verkar det bara bli värre med åren, speciellt efter att jag blivit mamma; jag läser sällan deckare (absolut inte om barn kommer till skada), ofta hinner jag bara öppna dagstidningen innan jag är igång och gråter över människor som far illa, dokumentärer om krig och sjukdom tackar jag förstås också nej till. Reklamsnuttar och barnprogram kan också få mig att tippa över gränsen. Då inser jag att jag borde gå och lägga mig i tid. Också när jag upplever att livet visar sin storhet gråter jag en skvätt, som när jag nyligen hörde två unga och begåvade människor spela cello vidunderligt vackert. Sådan gråt är ju betydligt trevligare än den som kommer av elände.
Men hur mycket ska man då få värja sig mot nöden? Jag tänker mig att vi har ett kollektivt ansvar att på ett eller annat sätt ta del av medmänniskors lidande. Jag och en vän till mig, som lider av samma gråtmildhet som jag, funderade över vilken slags hjälpverksamhet vi hudlösa och lättgråtna kunde ägna oss åt. Vi var eniga om att vi inledningsvis kunde klara av att vara något slags stödpersoner för exempelvis framgångsrika börshajar med gikt.
Häromkvällen såg jag på mina barn som satt i soffan och tittade på tecknad film. Varm om hjärtat sa jag: ”Jag tycker så mycket om er!” Treåringen svarade utan att ta blicken från rutan: ”Det är uppfattat.” Ibland är ett osentimentalt svar det absolut bästa du kan ge en lättrörd medvandrare.
