Jag inser redan när spårvagnen kör iväg att vantarna ligger kvar på sätet. Lika snabbt inser jag att vägen till nästa hållplats är grusig och blöt och att jag knappast skulle hinna springa dit.
Det är en världslig sak, som Karlsson på taket skulle säga, men de handstickade vantarna var en gåva och det skulle gräma mig om jag inte försökte få tillbaka dem. Så ett par dagar senare tar jag den halvtimmeslånga omvägen via hittegodsbyrån. Egentligen finns det andra, viktigare, saker jag borde använda den här eftermiddagen till och kanske är jag lite stressad. Att promenera den sista biten i solen och lyssna på en podcast hjälper mig ändå att varva ner lite.
Datummärkta plastkorgar med borttappade handbeklädnader står radade på hyllor som fyller en hel vägg. Efter en liten stunds grävande i rätt korg hittar jag en vante och så – ja! – den andra. Jag sätter mig och väntar med min kölapp.
Mannen som har könumret före mig får tillbaka sin plånbok och låter glad och lättad när han konverserar med en äldre man som just återfått sin ryggsäck. Jag kommer att tänka på ett experiment som en tidningsredaktion gjorde för ett antal år sedan, där de satte ut tolv plånböcker i 16 stora städer världen över. Helsingfors klarade sig bäst i testet: elva plånböcker återlämnades.
Tanken på den enkla medmänskligheten i det höjer också mitt humör. När det är min tur i kön betalar jag fyra euro för mina egna vantar och promenerar vidare i slasket till tågstationen – och det känns helt okej.
