Vi har hunnit några kilometer från radiohuset i Böle.
– Jaha, och vad har du blivit intervjuad om då?
Jag berättar om eftersnacket kring ärkebiskopsvalet.
– Själv kandidat?
Nej, bevars! Journalist på en kyrklig tidning, informerar jag.
Min taxichaufför levererar nu självmant namnet på den nya ärkebiskopen. Han har helt tydligt koordinater för mer än min hemresa.
Det blir bättre, hoppas han. Den nuvarande ärkebiskopen får nämligen fräna omdömen. Och vad hette nu motkandidaten igen?
- Vikström, biskopen i Borgå.
– Har vi nu inte haft tillräckligt med Vikströmare!
Jag inser att min förare har kopplingar till dem vi i studion suttit och buntat ihop som ”konservativa”. Han tycker att det borde finnas rum för åsikter ur marginalen. Han ogillar flathet och religionsdialog som skyler över våld mot kristna. Han berättar om sina vänner i en etnisk minoritet och en hemvälsignelse, där prästen glatt spelade trumma. Men deras gudsjtänst är för mycket. För lång.
– Vår lutherska är bra.
Jag lyssnar, tänker. Så många vi är i kyrkan vi kallar vår. Den är ett hem för en enda stor, bågnande dysfunktionell familj. Men ett hem likafullt.
Min journalistiska nyfikenhet på hans vänner har väckts. Han ber om mitt kort. Jag hittar ett solkigt i mitt telefonskal. Sträcker fram det, betalar för turen, säger hej.
Och hoppas att han inte tittar alltför noga och länge på efternamnet.
