Tankspriddhet kan vara väldigt besvärande. Sent på fredag kväll gick den obehagliga sanningen upp för mig att jag glömt både min egen baddräkt och sexåringens badbyxor i simhallen. För en vecka sedan! ”Du tänkte inte på det när du hängde handdukarna på tork?”, undrade min man försynt. Inte för en sekund, nej. Tidigt nästa morgon var det dags för simskola igen, hett efterlängtad av min son. Möjligheterna att hinna köpa eller få hyra badkläder var ytterst oklara. Själv var jag krasslig och kunde inte bidra med någon praktisk hjälp. I desperation testade han lillebrors brallor. Nej, helt klart för små.
Bedrövad gick han till sängs, och jag nattade honom. Med täcket upp till hakan tittade han på mig och sa: ”Vad du än gör mamma så tycker jag om dig.”
Det klingade bekant. Det är så jag säger till mina barn, rätt ofta och gärna. Men det är inte alltid lika lätt att själv ta det till sig, speciellt inte om man mest av allt vill ge sig själv en spark i ändan. Men jag stannade upp för ett ögonblick och lät det sjunka in, och det kändes mycket bra.
Vi kan lära varandra mycket om nåd. Och om någon visar dig nåd så försök att ta det på allvar, låt det landa där det ska och tro den andra som säger: jag tycker om dig oberoende. Sådant är för fint för att viftas bort.
Det redde upp sig med badbyxorna. Och jag känner att jag behöver mer nåd för varje år jag lägger bakom mig.
