Folkhälsan har tillsammans med Väståbolands svenska församling skapat ett nätverk för personer som vill vara ”medmänniska vid livets slut”, alltså frivilliga som kan sitta med en döende person och vara närvarande under livets sista stunder.
Heidi Skaag-Isaksson i Pargas har varit med om några kursdagar och är glad och tacksam över både den trygga och fina gruppen, stämningen i den och allt hon lärt sig.
– Jag fick frågan om jag ville vara med av kyrkoherde Sara Grönqvist och kände att här kan jag göra skillnad för en medmänniska. Jag har tonårsbarn och behövs inte därhemma lika intensivt som förr, nu hade jag möjlighet att ställa upp.
Hon tror att många av oss idag är fjärmade inte bara från döden utan också från äldre generationer.
– När jag var liten bodde vår mormor tillsammans med oss. Det var värdefullt och det formade mig och min syn på åldrandet. Jag tänker att om döden kommer när man levt sitt liv färdigt kan den vara vacker. Den kan givetvis också vara rå och grym. Men alla som dör behöver få möjligheten att ha en människa bredvid sig.
Har kursen känts meningsfull för dig personligen?
– Ja, den har satt igång en process och jag märker att jag har lättare att tänka på döden nu. Lättare än förr. Kursen gör ju att man också börjar tänka på sin egen död. Att kunna ventilera döden gör det lättare för oss alla.
Under kursens gång har hon bland annat hört en föreläsning av en dödsdoula och fått höra en läkare från Sverige berätta om palliativ vård.
– Men visst känns det spännande och jag är väldigt ödmjuk inför uppgiften. Jag kommer nog att vara nervös sedan när det gäller, men jag hoppas kunna ge någonting till någon annan.
Vad kan man göra när man sitter med en person som är döende?
– Vi har fått rådet att följa de önskemål personen själv har om sin död, att försöka tillmötesgå dem så gott det går. Det viktigaste är att bara vara där. Någon vill kanske höra musik, någon annan hellre naturljud, någon vill kanske att man rör vid hen medan en annan absolut inte vill bli vidrörd. Det är också viktigt att lyssna till de anhöriga och deras önskemål, och kommunicera med personalen.
Viktigt med egna gränser
Kontakten till nätverket går via vårdhemmet. Gruppen kommer först att besöka de avdelningar Folkhälsan har i Pargas.
– Behovet finns – vi kan också avlasta personalen.
När man kommer överens om sitt uppdrag får man också säga till om hur långa ”turer” man har möjlighet att ta emot.
– Det som jag tycker är bra är att vi fått höra att vi också måste ta hand om våra egna gränser och säga nej när det behövs. En del av oss är i arbetslivet och måste också ta hand om våra egna familjer.
Gruppen kommer också att fortsätta ha kontakt när kursen är över, så att de kan stöda varandra i sitt uppdrag. Kursdeltagarna kommer från olika delar av församlingen, det finns också de som bor i eller har kopplingar till Houtskär, Korpo och Nagu.
– Jag tycker kursen varit helt suverän, stort tack till Folkhälsan och kyrkoherde Sara för det! säger Heidi Skaag-Isaksson.
