Mikaela Strömberg-Schalin, 54, börjar i höst som lagfaren assessor vid domkapitlet i Borgå. Hennes tidigare karriär inom lantbrukets intressebevakning, och som skönlitterär författare, har vardera handlat om livet på landet.
Sedan debutromanen Kring dessa himlar städs, direkt Finlandianominerad 1999, har hon skrivit om landsbygden – där också kyrkan har varit jordnära och praktisk, säger hon.
Du blev inte jordbrukare själv?
– Jag hade så unga föräldrar, så det var aldrig aktuellt. Jag är inte så praktisk, så fast jordbruket är mitt hjärteblod så tror jag att jag inte skulle vara så bra i yrket själv.
Varför jurist då?
– Förutom att jobba med jordbruk så ville jag ända sedan liten bli författare. Det låter lite löjligt nu, men när man är tjugo så vill man göra något radikalt. För mig var det att söka in till Juridiska. Men jag har senare varit mycket nöjd med det valet. Jag har haft kiva arbetsuppgifter och fått göra sådant jag har varit intresserad av.
Varför sökte du jobb inom kyrkan?
– Jag har en bakgrund i en väldigt praktisk kyrklighet här i Lappträsk, naturlig och enkel, med okomplicerade gudstjänster. Kyrkan kändes som ett praktiskt och bra ställe för mig.
Vad väntar du dig av att byta bransch?
– Med min litteraturbakgrund tycker jag att de olika delarna jag är intresserad av möts i det här kyrkjobbet. Det praktiska, jordnära som för mig är en dimension av kyrkan. Och sedan det här litterära, konsten och det andliga: psalmskatten, bönerna. Båda sidor kommer in där på något sätt.
I din senaste roman Rågången har många noterat din naturmystik.
– Men för mig är det ännu mer jorden, den brukade naturen, som är det viktiga. Jag blir mest tagen av att se folk arbeta, och leva av jorden. Och av de där generationerna som avlöser varandra, i medgång och motgång.
Du är släkt med bondeförfattaren Sigurd ”Sigge” Strömberg.
– Min pappas farfar var en kulturpersonlighet i bygden, och författare, och gjorde mycket annat inom kulturen. Han dog när jag var tio. Men man hade mycket att göra med äldre generationer då. Vi hade de mjölkande kuddorna i lagården här i Harsböle på min mammas hemställe och ungdjuren tio kilometer bort på min pappas hemgård i Hindersby. Så jag brukade åka dit med min pappa och medan han skötte korna så satt man inne hos Sigge och Hanna och så berättade Sigge berättelser.
Har kyrkans och församlingarnas roll på landsbygden förändrats?
– Det ser ganska lika ut som det jag har vuxit upp med. Byn är ganska liten, och det är grannbyarna också. Man gick på begravningarna; barnen och alla var med. Det var konkret hur man delade livets stora saker i en samhörighet. Där har kyrkan en sammanlänkande roll.
Blir din nästa bok nu i en kyrklig miljö?
– Nej. Jag är inte sådan som går och snappar upp saker som jag sedan stoppar i en bok. Mina böcker kommer ur ett slags poesi, ur andra skikt.
Hur blir första dagen på nya jobbet?
– Då får jag ju träffa biskopen. Han deltog inte i processen när jag anställdes, så jag har aldrig träffat honom.
Biskop Bo-Göran Åstrand var jävig att delta i att anställa ny lagfaren assessor. Nyanställningen leddes av domprost Mats Lindgård.
