Sjutton år efter att sonen Eetu dog dök de armösa kvinnorna upp i Susanna Sinivirtas målningar.

"Det var som om mina händer var avhuggna"

Konst.

Susanna Sinivirta förlorade sitt barn. Sjutton år senare började hon måla kvinnor utan armar. – För mig är sorgens färg en silvrig nyans av grått.

23.6.2025 kl. 13:02

Susanna Sinivirta växte upp i Eskilstuna, där hennes pappa var pastor i en finsk pingstförsamling. Hon älskade att bo där.

– Ofta reser jag i mitt sinne tillbaka till skogarna och vyerna vi hade där. Om någon säger ”gullviva” eller ”snödroppe” så ser jag min mammas trädgård framför mig. Mycket av den estetik jag har i mig kommer därifrån.

När hon skulle börja högstadiet flyttade familjen till Finland. Det var inte lätt. I flera år längtade hon tillbaka till Sverige, och hennes föräldrar lät henne ofta resa tillbaka och hälsa på sina vänner.

– Det är skillnad på hur man uttalar Susanna på svenska och på finska. När vi flyttade och jag började tala mer finska måste jag använda helt andra muskler i munnen än jag gjort tidigare.

Idag tänker hon att den svenska Susanna är annorlunda än den finska Susanna. Det kan bero på att hon var ett barn när familjen bodde i Sverige.

– I Finland kom tonåren och vuxenlivet. Men det är en rikedom att ha många kulturer i sig. Jag upplevde den svenska kulturen som lättare, inte så melankolisk som den finska. Den svenska kulturen uppmuntrar inte till melankoli. Men jag är en person som lätt blir melankolisk.

Hela sitt liv har Susanna Sinivirta ritat och målat.

– När jag var 16–17 år bad jag till Gud: Om du vill ha något att göra med min talang, om du vill göra något med den, så är jag redo.

Några år senare började hon jobba med grafiska uppdrag för en missionsorganisation. I 20 år har hon jobbat med grafisk formgivning som företagare. Under de senaste åren, när barnen blivit större, har hennes eget målande fått allt mer utrymme.

– Jag tycker om att behandla känslor och svåra saker genom att ge dem en form eller färg. Jag måste få ut det genom att måla.

Ofta börjar det med att hon tänker på färger. Hurdan färg har sorgen?

– För mig är sorgen en blågrå färg, lite silveraktig. Det finns ju inget rätt och fel i konst, vilket är skönt. Det är bara viktigt att få ut klumparna man har inuti.

Sjutton år efter att hennes förstfödda son Eetu dog i ett medfött hjärtfel började hon måla kvinnokroppar med avhuggna armar.

– Genast efter att han dött målade jag i ett litet skissblock: arga linjer med svart tusch. Jag kände starkt att mina händer var avhuggna. Rent fysiskt hade jag inte någon att bära på, jag var tom. Det kändes att jag inte behövde mina händer.

Sjutton år senare började bilderna leva i henne och hon började måla armlösa kvinnor. Det hjälpte.

– Eetu var fyra månader när han dog. Det var mitt livs svåraste tid. Men just då, när han dog, kändes Gud och himlen så nära. Frågorna kom senare.

Varför? undrade hon. Är det någon idé att be när det ändå inte hjälper? Det var ju så många som bad för Eetu, vänner i hela världen.

– Då kom en känsla av att jag inte vill be. Men efter ett tag började jag be Fader vår. Jag tänkte att allt ju finns i den bönen. Under en lång tid var det den enda bön jag bad.

Den svåraste raden i Fader vår är ”ske din vilja”.

– Det var den rad jag upprepade för mig själv de sista dagarna, innan Eetu dog. Vi var så trötta på att sitta på intensiven. Och jag såg ju hur han led. Då sa jag: Gud, gör vad du vill. Ske din vilja. Jag orkar inte strida mer.

– Det var en lättnad.

Bara 1,5 år efter Eetu föddes deras andra son, Onni (som betyder lycka). Ganska snabbt efter det kom Noomi.

– På det viset fick jag mycket lycka i mitt liv ganska snabbt efter sorgen. Men jag var lite på tårna. Jag känner fortfarande att jag bär på en rädsla som sitter väldigt djupt inne i mig: någonting kan hända mina barn. Jag är inte skyddad.

Men sedan många år tillbaka ber hon igen, också med egna ord och inte bara Fader vår.

– Det är liksom små bönepustningar, en ganska tystlåten bön. Men jag känner att jag återfått min tillit till Gud. Jag tar med honom in i min rädsla.

Hon har ingen förklaring på varför just deras Eetu måste dö. Det enda hon vet är att man måste tillåta det som sker – och man har ju inte heller något val.

– Jag tänker på det finska ordet sallimus, säger hon.

På svenska heter det försyn, ett ord som kan vara synonymt med öde, men också med omtanke.

– Jag tänker att livet inte bara är sorgligt, det är också vackert och bra och fyllt av välsignelser. Det blir ändå någon form av balans. Jag tänker också att det bara är en liten tid vi lever här. Varför skulle jag klara den tiden utan blåmärken och svårigheter? Bibeln lovar oss inget lätt liv.

Men samtidigt talar Bibeln om ljuset och om en framtid då allt är bra.

– Vi är på väg dit, och under vägen sker det saker. Men Gud har sagt att han är med oss varje dag, och det klänger jag mig fast vid.

I juni har hon en utställning i Kråkö, Borgå. Den heter ”Fåglarna sjunger även idag”.

– Fåglar ger mig hopp. De är ihärdiga. De bekymrar sig inte. Någonstans i världen sjunger de alltid.

Än hinner du! Utställningen ”Fåglarna sjunger även idag” öppen till 29.6.2025.

Galleri Skolan, Båtbyggarvägen 5, Kråkö (Borgå)

Öppet onsdag–söndag kl. 12–20

Sofia Torvalds


val. Kyrkomötet har valt Åsa A. Westerlund och Monica Heikel-Nyberg till medlemmar i Kyrkostyrelsens plenum för mandatperioden 2020–2024. 14.8.2020 kl. 11:38

matteus församling. Om allt går enligt planerna slår domkapitlet vid sitt nästa möte fast att Helene Liljeström sköter kyrkoherdevikariatet i Matteus församling. – Ett bönesvar, säger församlingsrådets viceordförande Annica Söderström. 11.8.2020 kl. 16:02

domkapitlet. Niklas Wallis, tf. kaplan i Kronoby, är enda sökanden till kyrkoherdetjänsten i Kronoby. Byråsekreterartjänsten vid domkapitlet fick nio sökande. Bland annat detta meddelar domkapitlet idag. 10.8.2020 kl. 16:15

Coronapandemin. Coronarestriktionerna i Finland har lättats upp, samtidigt som samhället håller andan för en möjlig andra våg. Vi frågade några församlingar hur virusepidemin beaktas i deras dagliga verksamhet, nu när höstterminen småningom startar. 10.8.2020 kl. 12:23

äktenskapssyn. Att biskoparna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inte når en gemensam syn i äktenskapsfrågan var inte förvånande. Som näst bästa alternativ kunde de flesta tänka sig en medelväg, som tillåter samkönade par att vigas. 7.8.2020 kl. 10:12

katastrofhjälp. Kyrkans utlandshjälp har beviljat 50 000 euro från sin katastroffond till dem som drabbats av explosionen i Libanons huvudstad Beirut. Utlandshjälpen inleder också en insamling till förmån för hjälparbetet. 6.8.2020 kl. 16:52

film. Ulla Heikkilä inspirerades av sin egen tonårsupplevelse och gjorde en film om en lägervecka full av gemenskap, livsfrågor, konflikter och förälskelse. 6.8.2020 kl. 19:00

Johan Candelin. Polisutredningen gällande Martyrkyrkans vänners insamlingstillstånd är nu klar och ärendet går till rättegång i november. Två personer i styrelsen står åtalade. 6.8.2020 kl. 12:00

Camilla Svevar . Hon försökte göra karriär som sångerska, hon var kantor och småbarnsmor, hon blev präst och fick cancer – och skilde sig, två gånger. Idag är Camilla Svevar kyrkoherde i Replot och vill predika för sökarna. 6.8.2020 kl. 10:02

profilen. Hon sökte bli helad från sin sjukdom men fann bara tomhet. Även om sjukdomen är kvar så har Camilla Sundqvist nu blivit hel som människa. 6.8.2020 kl. 09:08

Arbetslöshet. Att vara arbetslös lärde Mikaela Steffansson hur prestationsinriktade vi är. Vi har svårt att veta hur vi ska inleda samtalet om vi inte pratar jobb. 5.8.2020 kl. 08:00

podcast. De drömde om att starta en podd, och undantagsvåren blev en spark i baken. Nu pratar de om allt som hör livet till i podden Typ livet. 4.8.2020 kl. 07:00

kallelse. Pedersöres sommarteolog Dennis Svenfelt upplever en kallelse att bli präst i församlingen. Han kan bli den första manliga laestadianen att bli prästvigd i stiftet på 40 år. 4.8.2020 kl. 08:25

vardag. Annette Nyholm, psykoterapeut, tycker att det är viktigt att reflektera över vad det är som gör att det känns tungt att återvända efter semestern. 3.8.2020 kl. 10:15

Pieksämäki. Det anrika sommarlägret fick inhiberas i år, istället uppmärksammar Kyrkans Ungdom lägerveckan med digitalt program. 28.7.2020 kl. 12:18

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22