Åren mellan fyrtio och femtio hade varit hektiska. Camilla Svevar fick sitt tredje barn, hon sadlade om och läste teologi och blev präst, hon insjuknade i bröstcancer och blev frisk. Och som tf kyrkoherde i Replot bröt hon upp från sitt andra äktenskap.
Åren mellan fyrtio och femtio hade varit hektiska. Camilla Svevar fick sitt tredje barn, hon sadlade om och läste teologi och blev präst, hon insjuknade i bröstcancer och blev frisk. Och som tf kyrkoherde i Replot bröt hon upp från sitt andra äktenskap.

Camilla Svevar har frågat sig hur brusten man får vara som präst – var går gränsen?

Camilla Svevar .

Hon försökte göra karriär som sångerska, hon var kantor och småbarnsmor, hon blev präst och fick cancer – och skilde sig, två gånger. Idag är Camilla Svevar kyrkoherde i Replot och vill predika för sökarna.

6.8.2020 kl. 10:02

När Camilla Svevar fyllde femtio gick hon igenom en kris.

– Se på måttbandet: hallå! Hur mycket har jag kvar? Över hälften har redan gått. Vem är det som kan förändra mitt liv? Det är bara jag själv som kan ta tag i det. Men när jag sedan skulle fatta ett beslut visste jag inte om jag gjorde rätt. Men jag fick riktningen i ett glasklart bönesvar.

Åren mellan fyrtio och femtio hade varit hektiska. Camilla Svevar fick sitt tredje barn, hon sadlade om och läste teologi och blev präst, hon insjuknade i bröstcancer och blev frisk. Och som tf kyrkoherde i Replot bröt hon upp från sitt andra äktenskap.

När hon tog beslutet att skilja sig hade hon träffat sin nuvarande man Tommy. Hon visste att församlingsrådet skulle fatta beslut om kyrkoherdetjänsten, och hon ville spela med öppna kort.

– Tommy kom med till församlingsrådet och jag sa: ”Jag förstår om min trovärdighet gått förlorad, men Tommy och jag har en relation. Vi kommer att gifta oss när skilsmässan är klar. Jag kan förstå om ni vill att jag söker mig bort. Jag kan inte föra er bakom ljuset, så nu gör vi så att vi föregår alla rykten.”

Flera medlemmar i församlingsrådet kramade om henne och sa: Livet är så här, det kan gå på det här sättet.

Det finns också de som fördömt henne, inte minst de som stått henne närmast. Hon har frågat sig hur brusten man får vara som präst. Var går gränsen? Vad går inte längre att förlåta?

– Vilka är de som fördömt mig hårdast? De som vill att det ska se bra ut utåt. Men jag bryr mig inte längre om hur det ser ut utåt. Det tycker jag blir dubbla budskap.

Hon har fått höra: Du ska vara kristen, du borde föregå med gott exempel.

– Jag har känt mig jätteträngd, jag har varit arg och gråtit mycket. Det har varit tydligt för mig att folk kan acceptera en skilsmässa, men två – det är för mycket. Men i den här processen har jag också insett att jag velat vara till lags i hela mitt liv, och priset har varit att jag utplånat mig själv. Det vill jag inte göra längre.

Fyra olika liv

Glappet mellan olika livsskeden kan kännas stort om man, som Camilla Svevar, haft flera yrken och levt i flera långa relationer. Det har konkretiserats i att hon bytt efternamn – Svevar är hennes fjärde.

– Det är som olika liv. Det finns saker som hänt i mitt förra liv, eller mitt förrförra liv. Nu, i mitt nya liv, känns det förrförra livet väldigt långt borta. Ibland funderar jag: har jag ens levt det?

Hon växte upp bland församlingsanställda på Kyrkbacken i Gamla Vasa, intill Korsholms kyrka.

– Det var en skyddad miljö där alla trodde på Gud, alla följde kyrkoårets rytm och klockorna klingade på söndagsmorgnarna. Först när jag började skolan märkte jag att alla inte har det på det sättet.

Efter gymnasiet hade hon ett mellanår i Tyskland. Det var som att bli brutalt inkastad i verkligheten. Efter det året flyttade hon direkt till Helsingfors och började studera kyrkomusik vid Sibelius-Akademin. Men hon drömde om att bli klassisk sångerska.

– I många år efter att jag tog mitt sångdiplom och blev A-kantor gav jag konserter, försökte jobba för att synas. Jag slet och slet och slet och när det kom nej efter nej insåg jag att jag måste ge upp sångkarriären.

Hon gjorde två resor till Rom för att sjunga för en sångpedagog, en äldre dam.

– Barnen var små då och jag var i Rom, och plötsligt var jag ingens mamma, bara Camilla. Då började jag fråga mig vad den här Camilla ville och insåg att hon inte alls ville gå på sånglektionerna.

Och ett annat minne: hon har fått birollernas biroll på Vasa opera, hon var utklädd till geisha i Puccinis opera Madama Butterfly.

– Jag var vitmålad och hade peruk, jag skulle sjunga två fraser på ett språk som ingen förstod. Och jag tänkte: vad gör jag här?

När hennes yngsta son var liten kom prästen Siv Jern hem till dem för dopsamtal. Camilla satt där och tänkte: Det där skulle jag kunna göra.

– När jag var kantor i Malax sa jag till kyrkoherden att jag skulle behöva en kyrkohandbok. Han, Tomi Tornberg, svarade att egentligen är det bara prästerna som behöver dem. Och så slank det ur mig: Jag borde ju ha blivit präst. Och han svarade: Inte är det för sent. Är du smart gör du det på tre år.

Präst för sökare

– Jag hade inte läst Bibeln mycket innan jag började studera teologi, så jag kände att jag låg långt efter i bibelkunskap. Jag sa till biskop Björn Vikström att jag kände mig jättedålig över det. Och han sa: Men du har andra styrkor.

Hon ville bli en präst som inte pratar över huvudet på folk.

– Jag skulle bli präst för sökare och tvivlare, eller för sådana som inte alls tror. För vanligt folk. Jag är så glad att jag följt min intuition, att jag gått in för att vara någon som vill ge kyrkan ett naturligt ansikte, så att människor får den trygghet som jag upplevt att jag själv har haft.

När hon insjuknade i bröstcancer och blev frisk igen gjorde det henne ännu modigare.

– Tidigare var jag ganska petnoga, kunde haka upp mig på onödiga saker. Jag var också mycket mer reserverad än jag är idag. Idag tänker jag: skit samma. Efter att ha haft cancer bryr jag mig inte. Vad har jag att förlora på att bjuda på mig själv? Att vi bjuder på oss själva väcker intresse. Jag visar ju att den här fjantiga prästen också kan vara allvarlig.

Första dagen som kyrkoherde i Replot niade de äldre tanterna henne och neg. Men hon ville göra något annorlunda. När det var gudstjänst blåste hon upp guldfärgade ballonger, och när ballongerna föll ner från läktaren sa hon: De här ballongerna är vår bön, vi måste hjälpas åt!

Under förbönen hjälptes församlingsmedlemmarna åt med att hålla ballongerna i luften.

– Till och med nittioåriga herrar! Efteråt lär de ha sagt att nog var det bra i kyrkan idag …

Målmedvetet på Facebook

I början av år 2020 gick Camilla Svevar med i Facebook. Hon gick med för att knyta nätverk. Hon hade bloggat i många år och hade redan en del följare, men nu gick hon målmedvetet in för att bygga en stor följarskara. Hon blev vän med präster från hela Finland, och från Sverige. Hon blev vän med församlingsanställda, med diakoner och kanslister.

– Jag har sökt upp varje skäribo jag bara lyckats hitta, och bjudit dem att bli mina vänner och gilla Replots församling. Då jag haft dop har jag bjudit in föräldrarna, försökt öppna en möjlighet till kontakt. När föräldrarna blivit mina vänner på Facebook får jag ju också följa med hur barnen växer. Jag tänker att vi jobbar också utanför församlingens gränser.

Replots församling har ett eget barnprogram på Facebook, Mopparna. Och de har en egen nyhetssändning: Skärikanaalin.

– Jag har sagt: Ni får stjäla alla våra idéer, för vi jobbar ju för kyrkan!

Ekonomerna säger: Det går neråt för kyrkan. Det kommer bara att bli sämre.

– Och jag säger: Sjutton också, det är nu som vi ska se till att det gör skillnad om man hör till kyrkan eller inte, och så får vi folk att skriva in sig!

I församlingsvalet år 2018 ökade valdeltagandet i Replot mest i hela landet.

– Folk undrade: Hur är det möjligt? Tja. Vi grillade korv utanför församlingshemmet. Det är inte fusk! Och vi hade konfirmandföräldramöte samma dag. Och på kaféet där folk sitter i Björkö gick nån in och sa: Hörni gubbar, nu går vi och röstar! Vi hjälps åt. Och jag har tutat i konfirmanderna hur viktigt det är att man röstar.

Ville bli kyrkoherde

Den första tiden i Replot satsade hon mycket på att jobba med medarbetarna. Det var en splittrad skara, där alla hållit på med sitt på eget håll.

– Det fanns papper och grejer överallt, och mycket av samma grejer. När man inte hittade något så köpte man nytt. Så vi tömde och städade allt och hittade över 50 saxar! Det blev en röjning både inombords och utombords.

Vad vill ni? frågade hon.

– Och så satt vi runt Kristusljuset, och jag sa att om vi sätter oss vid det ljuset så börjar det hända.

Under coronatiden började de bygga upp sin verksamhet på nätet. Alla var inte linslusar, men alla fick prova på. Diakoniarbetaren Leif Galls visade sig vara en naturbegåvning, så hans roll blev större.

Camilla Svevars extroverta sida har blommat upp i det här nya livet, hennes fjärde.

– Jag visste från början att jag ville bli kyrkoherde. Jag höll på att bli tokig som församlingspastor, när jag bara fick göra sådant som andra ville. Nu har jag medarbetare som nappar på mina idéer och kommer med egna. Det roligaste är att jobba i team.

I ett sommaravsnitt av barnandakten Mopparna åker hon uppåt i en saxlift och ropar: ”Hallå Gud? Var är du?” Sedan konstaterar hon att man inte behöver ta sig högre upp för att Gud ska hitta en.

– Jag tror att du kan vara väldigt personlig utan att vara privat. Jag tror att det är min styrka, och jag har lätt att skratta åt mig själv. Men jag tror inte att jag skulle ha vågat göra det här tidigare.

Text och bild: Sofia Torvalds 

Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30
Slutet nått