Ulla Heikkilä kallar konfirmandlägren för en nationell institution.
Ulla Heikkilä kallar konfirmandlägren för en nationell institution.

I filmen Eden är konfirmandlägret en av huvudpersonerna

film.

Ulla Heikkilä inspirerades av sin egen tonårsupplevelse och gjorde en film om en lägervecka full av gemenskap, livsfrågor, konflikter och förälskelse.

6.8.2020 kl. 19:00

Filmen Eden följer ett konfirmandläger genom fyra av konfirmanderna och den unga präst som är lika ny på lägerön som konfirmanderna. Varvat med undervisning om den kristna tron och med lägrets fritidsprogram visas de ungas möten med lägerverkligheten och varandra. Eden rymmer både förälskelse, konflikter, ifrågasättande och förlåtelse.

– Konfirmandlägret som koncept har snurrat runt i mitt undermedvetna ända sedan mitt eget läger, säger Ulla Heikkilä, som både skrivit manus till och regisserat Eden.

Heikkilä minns sitt eget konfirmandläger som en intressant upplevelse även om den inte var omvälvande. Hon var en kritisk människa redan då, och blev ibland irriterad över hur undervisningen genomfördes.
– Det kändes som om vi inte öppnade upp de teologiska frågorna på den nivå som jag själv skulle ha velat diskutera dem.


Konfirmandundervisningen handlar om stora existentiella frågor, till exempel orden i trosbekännelsen.

– Trosbekännelsen innehåller löften med enormt stor tyngd, men vi lärde oss den utantill utan att egentligen diskutera den och fundera över om vi verkligen kan lova de här sakerna.

Medan undervisningen aktiverade en ifrågasättande sida i Heikkilä var gemenskapen något hon landade överraskande väl i.

– Efter en lång period av ensamhet förstod jag både att jag behöver andra människor och att jag tycker om människor i min egen ålder.

Hon växte upp i Tammerfors, och det var också där hon gick skriftskolan.

– Lägerdeltagarna kom från flera olika skolor och jag lärde känna många nya människor. För mig blev lägret en påminnelse om att världen är större och om att jag inte för alltid kommer att sitta fast i den klass jag gått i hela skoltiden.

Konfirmandlägren berör så många av oss att Heikkilä kallar dem en nationell institution. När hon berättat om sitt filmprojekt för människor som hon mött i olika sammanhang reagerade alla genom att börja berätta om sina egna minnen från konfirmandlägertiden. De som inte varit på konfirmandläger berättade i stället om hur det kändes när kompisarna for på läger utan dem.

– Det gjorde att jag förstod att det finns en beställning på den här filmen och att den har relevans.

Konfirmandlägret innebär många olika saker för dem som deltar. Man får vara borta från sina föräldrar, pröva vingarna och känna på en ny frihet, mycket hör ihop med sexualiteten – många blir förälskade och det är mycket hormoner i luften.

– Kärnan i upplevelsen är ändå att man får uppleva en plats och en gemenskap utanför vardagen, och där man kan gå bortom den roll man vanligtvis tilldelas. Hierarkin är annorlunda, och stämningen är också annorlunda.

Nåden kom med av bara farten

Heikkiläs farmor var gammallaestadian, och som barn fascinerades hon av farmoderns tro och av laestadianismen.

– När jag var tio önskade jag mig en bibel i julklapp av farmor. Jag tilltalades av ritualerna i kyrkan, estetiken och vissa teaterliknande element. Kyrkor är viktiga platser för mig än i dag.

Hon hade en egen version av kristen tro som barn, men i tonåren började hon se kritiskt på kyrkan och lämnade kyrkan när hon var femton.

– Det är inte omöjligt att jag blir medlem i kyrkan en dag igen, och under coronavåren har jag lyssnat på Gamla testamentet som ljudbok.

Eden bygger inte endast på Heikkiläs tonårsminnen, utan hon har läst mycket under arbetet med manuset till filmen för att sätta sig in in vad konfirmandläger och kyrkan är numera.

Nåd är centralt i den kristna tron, och under filmens läger ser vi en del exempel på nåd – och brist på den – i praktiken. Det var inget som Heikkilä aktivt planerat.

– Men den kristna teologin är mycket bekant för mig och det gör också att viss tematik har kommit med omedvetet, som om den kommit från ett undermedvetet plan.

Vad är det som gör att vi har så svårt att visa varandra – och oss själva – nåd?
– Ofta handlar det om osäkerhet och om en rädsla för hur andra människor ska se och bemöta en. Det här leder lätt till ett kontrollbehov som till och med kan visa sig som grymhet mot andra människor.

Även om Eden inte är en självbiografisk berättelse talar Heikkilä öppet om att hon använt sig av sina egna upplevelser när hon skrev rollen för filmens Alisa.

– Det kändes naturligt att skriva in en rollfigur som påminde om mig själv.

En sak som är viktig för Ulla Heikkilä är att det finns många sanningar – om livet, om tron och också om kyrkan.

– Det har varit viktigt för mig att hålla fast vid det när jag gjorde Eden, och det var också därför jag valde att ha flera huvudpersoner. Det var deras gemensamma upplevelse, men alla tog de väldigt olika saker med sig från lägret. På sätt och vis kan man säga att konfirmandlägret är filmens huvudperson.

Med åren har Heikkilä börjat sätta allt större värde på ritualer, bland dem konfirmationen.

– Konfirmationen är en övergångsritual, och övergångsritualer är världens äldsta grej. Som ett rituellt steg från barndom till vuxenliv är de så arkaiska att jag inte tror att de kan förlora sin betydelse. De kanske hittar nya former, men vi människor behöver sådana här förenande upplevelser.

Erika Rönngård

Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30
Slutet nått