Varför var Gud så tyst och fördold? Varför hade vi tappat lusten att be? Varför hade vi förlorat lusten att berätta de goda nyheterna för andra?

Vad gör en kristen när hon står i en andlig öken?

ANDLIG TORKA.

Ivern är borta. Gud är tyst och bönen en ansträngning. Någon gång bestämde vi oss för att tro, kanske nyligen eller kanske för trettio år sedan. Det var så fint på den tiden! Det var så lätt att be. Vi var så ivriga. Vi tänkte att vi hade listat ut allt: så här skulle det härefter vara i vårt liv, så här helt och kärleksfullt och hängivet. Vi tänkte att det skulle vara lätt. Vi tänkte att vi hade hittat hem.

6.2.2025 kl. 12:10

Men efter ett år eller två eller fem eller tio började något som brukade blomma torka ut. Det kom en svacka. Det var som att förlora förälskelsen: plötsligt började saker som brukade få vårt hjärta att skälva kännas påfrestande.

Varför fanns det så många irriterande medkristna? Varför var Gud så tyst och fördold? Varför hade vi tappat lusten att be? Varför hade vi förlorat lusten att berätta de goda nyheterna för andra?

Varför hade vi börjat undra om det ens fanns några goda nyheter?


Om det finns något kyrkofäder, teologer och erfarna kristna har att säga om trons svackor och ökenperioder är det: det är normalt. Det är fullkomligt normalt.

Det är viktigt att tänka på den saken särskilt om du är en person omgiven av kristna som beter sig som om Gud var deras bästis och älskade att messa dem hela tiden. Om det konstant piper i kompisens telefon och hen kastar sig över meddelandena med förtjusta utrop och kärleksfulla, inåtvända leenden är det jobbigt att ens egen telefon är tyst.

Jag och min vän Robin gjorde en gång ett poddavsnitt om felsökningen. Det är den process man som kristen så lätt hamnar i när Gud känns tyst och bönen knastrar av ansträngning. Det är då man börjar undra: är det fel på min telefon? Är det fel på Guds telefon? Är det operatören? (Vem är operatören?)






Listan över möjliga fel kan innehålla punkter som: 1. Jag har kanske gjort något fel i mitt liv, typ en synd (man kommer tyvärr alltid på något). Det vill säga: Gud är möjligen sur på mig och om jag kunde lista ut varför och ändra på saken kommer allt det här att lösa sig. 2. Det är det att jag inte lyssnar tillräckligt. Om jag skulle be mer och läsa Bibeln mer och lyssna mer på lovsång skulle allt bli bra, för då skulle jag höra Gud igen. (Problemet är att i en svacka har jag ingen som helst lust att göra något av det där.) 3. Jag borde kanske förlåta någon. (Här gör man en mental lista på alla som borde förlåtas och undrar om de faktiskt är förlåtna.) 4. Jag borde kanske inte ha kollat in de där tarotkorten år 1995, kanske det är det. (Eller österländska kampsporter, horoskop eller en bok om häxor.)

Den här fasen är mycket utmattande och försätter en ofta i ett tillstånd av förvirring, nedstämdhet och en obestämd känsla av skuld och hopplöshet.


Om du har möjlighet att samtala med en erfaren kristen, få själavård eller kanske läsa en bra bok kommer du efter den här fasen förhoppningsvis tillbaka till den enda vettiga förklaringen: Du har inte gjort några större fel än någon annan och din svacka är fullkomligt normal. Ett kristet liv består av perioder då allt blommar, men också av perioder då allt vissnar och torkar ut.

Därefter följer en period av protest och förundran. Du börjar undra: varför?


Här har kyrkofäderna och de kristna författarna och själavårdarna ett klassiskt svar att komma med: Gud vill att du ska söka Gud själv och inte din härliga upplevelse av Gud.

Den katolska biskopen Robert Barron som föreläser om det här ämnet på Youtube kallar våra belönande upplevelser av Guds närhet för consolations, det vill säga tröst.

Och tröst försätter ofta en kristen i ett tillstånd av förtröstan. Jag ber, Gud svarar. Så underbart! Jag undrar vad jag ska ta mig till, Gud leder in mig på rätt väg. Härligt, det är så här världen fungerar!

När allt det här försvinner ligger misströstan nära till hands, men som Barron säger ska man snarast klamra sig fast vid Winston Churchills råd: Vad gör du när du går genom helvetet? Du fortsätter gå. Keep moving.


Johannes av Korset menar att målet är att älska Guds vilja mer än känslan. Därför tar Gud bort de sinnliga upplevelserna. Därför famlar vi framåt i mörkret. För att det är mörkt får vi syn på Gud bättre, allt det trevliga och distraherande är borta för att vi ska kunna se det som är viktigt. Det vill säga Gud.

Här frågar sig själavårdarna också vilken skilladen är mellan en trons ökenperiod och exempelvis depression.

Skillnaden är ivern. Om vi vill få syn på Gud fast han är så tyst och frånvarande, om vi ivrigt söker kontakt, då är vi inte deprimerade. (Av egen erfarenhet kan jag ändå säga att det inte är så lätt att avgöra, eftersom desperata rop kan påminna väldigt mycket om iver.)

Framåt, trogna soldater. Målet: Att följa Guds vilja.

Men åh vad det är svårt att följa Guds vilja i en värld där Gud syns vara bortraderad.


Jag undrar ibland över om Gud räknat med ett svinn. Hur många personer trillar av kärran i det här skedet? Hur många ger upp? Hur många resignerar? Hur många blir bittra? Hur många säger att de lurade sig själva när de någonsin trodde att det fanns en Gud?

Och vad gör Gud med dem som vacklar och faller? Skickar han dem tröst igen när han ser att de var svaga och inte klarade sin prövning?

Men samtidigt inser jag att desperationen, flykten och uppgivenheten kanske har att göra med att vi missförstår det där med ”att göra Guds vilja”.

Det är inte som en arbetsdag som aldrig tar slut (utan kaffepauser dessutom). Det är något skojigare.


Den amerikanska jesuitprästen Walter Ciszek sändes till Polen i slutet av 30-talet. När de tyska och sovjetiska arméerna intog landet år 1939 flydde han tillsammans med många andra till Sovjetunionen. Där blev han arresterad av den sovjetiska hemliga polisen, tillbringade fem år i fängelse och sedan femton år på fångläger i Sibirien. Han återvände till USA år 1963.

I sin bok He Leadeth Me skriver Ciszek att han under tiden i fånglägret funderade mycket på hur han skulle kunna stå ut med sin framtid. En dag fick han en uppenbarelse: Guds vilja är inte något abstrakt vi måste lista ut (och stå ut med), den uppenbarar sig för oss varje dag. ”Den enkla sanningen är att hans vilja är vad han faktiskt väljer att skicka till oss varje dag: omständigheter, platser, människor, problem”, skriver Ciszek.

Det som hjäper oss i de här lägena, skriver jesuitbrodern och författaren James Martin, är insikten om att ”detta är vad Gud vill att du ska vara med om vid denna tidpunkt”.

Det finns ett ord för det här i terapitermer: acceptans.


Under en middag häromkvällen berättade en vän, som vuxit upp i Italien, om sin mamma. Hennes liv var fattigt, torftigt, på många sätt olyckligt.

Men hon var inte olycklig. Hon kunde se, sa vännen, skönheten i allt. Hon kunde vara glad över en blomma en hel dag.

En sådan helgonlik glädje över det lilla är få av oss förunnad. Men när vi haltar vidare i öknen och försöker acceptera det som sker just nu, det som Gud placerat oss i precis idag, kan det ändå vara klokast att spana efter det lilla. ”De som överlämnat sig själva åt Gud lever alltid gåtfulla liv och får av Gud ta emot enastående och mirakulösa gåvor genom de mest alldagliga, naturliga och slumpartade erfarenheter i vilka det inte verkar finnas något ovanligt”, skrev den franska jesuitprästen och författaren Jean-Pierre de Caussade under första halvan av 1700-talet.

Så leta efter tecken. Öppna hjärtat. Ge inte upp.

Text: Sofia Torvalds


ESTLAND. Estland hör till Europas mest konfessionslösa länder. Endast 29 procent av Estlands befolkning har en religiös övertygelse, uppger Estlands statistikcentral. Bland estlandssvenskarna har kyrkan en etablerad ställning. 6.5.2025 kl. 14:15

Begravningsplatser. Staten betalar allt mindre för att den evangelisk-lutherska kyrka sköter gravväsendet i Finland. Men ett förslag om att välfärdsområdena skulle ta över begravningsplatserna röstades ner med klar majoritet. 6.5.2025 kl. 19:36

betraktat. Det slår mig ibland hur lätt det är att missa det goda hos någon. Inte för att det inte skulle finnas där, utan för att man ofta söker efter något större, något mer iögonfallande. Godhet skriker sällan. Den viskar. Den sitter i ett sätt att se på världen och i en närvaro som inte kräver så mycket eller något tillbaka. 6.5.2025 kl. 13:55

fred. Vem är du? Björn Wallén arbetar med fred och fredsfostran i en orolig tid. Nu är han aktuell med en ny bok om hur du kan jobba med frågan. 5.5.2025 kl. 10:48

Teologi. Vi har kommit närmare varandra. Så säger Albert Häggblom från Slef om Kyrkfolkets teologiska symposium, en samling som varje termin samlar kristna rörelser som vill ha ”Jesus i centrum”, satsa på evangelisation och har en traditionell äktenskapssyn. 6.5.2025 kl. 11:43

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00

BARA BADA BASTU. Korso församling i norra Vanda hejar på KAJ i första semifinalen i Eurovision 2025 i morgon med att bada bastu och sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer på Vörådialekt. 12.5.2025 kl. 14:30

MALAX FÖRSAMLING. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Malax församling har sökts av församlingspastorn i samma församling, meddelar domkapitlet i Borgå stift. 12.5.2025 kl. 14:16