Sommaren då Kristina Stenman fyllde 20 år hade hon precis kommit hem till Finland efter ett år i USA. Där hade hon studerat statskunskap och fredsforskning.
Miljön på universitetet var internationell och många av hennes kurskamrater var politiskt engagerade. Ett gynnsamt klimat för en framtida diskrimineringsombudsman kan man tänka.
Väl hemma i Finland fortsatte studierna, men nu vid Helsingfors universitet där hon förkovrade sig i engelsk filologi och kulturantropologi. Men Kristina, 20 år, kände sig lite vilsen.
– Helsingfors universitet var ju jättestort och jag visste inte riktigt vad jag ville. Det var ett grubblande år för mig.
Grubblerierna ledde henne till studier i juridik. Det var mer praktiskt och konkret, och passade henne bättre. När hon ser tillbaka på den här tiden kan hon ana ett litet skifte i sin personlighet. Under skoltiden var hon blygare, mer perfektionistisk.
– Under året i USA insåg jag att alla mina studiekompisar inte alltid visste vad de pratade om även om de pratade mycket. Det lättade upp min egen inställning till hur jag såg på mig själv.
Det förstärktes under de kommande åren. Hon lärde sig att lyssna på sig själv och blev bättre på att göra val som kändes rätt. Samtidigt växte intresset för samhällsfrågor.
Vad skulle du ge för råd till Kristina 20 år? Vad skulle du säga till henne?
– Jag skulle ge henne rådet att grubbla mindre. Säga att saker ofta löser sig. Det rådet skulle jag i och för sig också ge till Kristina 61 år.
– Men jag hade ibland sådana där lite vemodiga och sorgsna känslor. Det hör på ett sätt till när man är ung. Jag undrade hur det skulle gå för mig och jag grubblade över mitt förhållande till andra människor, jag undrade vad andra tänkte om mig.
I efterhand önskar hon att hon sett på sig själv med en nådigare blick. Men också att hon i större utsträckning förstått att alla människor har sina bekymmer och motgångar. Att inget liv bara är enkelt.
– Jag bar delvis på en osäkerhet, och delvis hade jag en stark känsla av att man ska göra rätt saker i livet. Det kunde ibland göra mig lite obeslutsam.
Tankarna snurrade ofta kring om hon presterade tillräckligt bra och om hon passade in. Under skoltiden behövde hon sällan kämpa för bra resultat, men i den akademiska världen var det inte lika lätt att ta sig fram. Det ledde till en frustration.
– Jag var inte alls någon lysande juridikstuderande.
Vilka råd skulle du ge till de som nu är 20 år?
– Att våga drömma, också då saker inte går som man tänkt. Själv var jag ett poäng ifrån gränsen första gången jag sökte in till juridik. Men man måste lyssna på sig själv och se till att ha sådana vänner som man alltid kan prata med.
– Det låter hemskt lättvindigt, för det är inte något som man bara kan ”setill”. Men alla människor behöver vänner. Om man vågar ge lite av sig själv och sin egen osäkerhet kan man också vara en jättebra vän för någon annan.
Finns det något du är särskilt stolt över att ditt 20-åriga jag gjorde?
– Jag är jätteglad över att jag tog steget och att mina föräldrar uppmuntrade mig till det där året i USA. Det var en jättebra tid för mig. Det tog bort en viss ängslighet. Jag klarade mig, och jag trivdes!
Hon är också glad över att hon tillät sig själv att leta sig fram längs sin studieväg. Det är samtidigt något hon kan känna en viss oro över i dag, att unga inte tillåts utforska, inte har råd att studera något år extra.
– För det är bra att man söker lite då man är ung. Livet behöver inte gå spikrakt. Under studietiden träffade jag min man, jag blev färdig, jag har fått ha jätteintressanta jobb och jag har fått bli mamma.
– Det är kanske så att jag nu, 40 år senare, ser vägen. Den är lite snirklig men den går framåt.
