När Hanna Nordenswan åkte på utbyte till Johannesburg år 2013 var det första gången hon besökte ett afrikanskt land.
– Det slog mig starkt vilken dålig medierepresentation vi har av Sydafrika. Jag hade en så tydlig bild, men den var baserad på helt absurda saker, typ Lejonkungen.
Under sin karriär som frilansande journalist har hon fått träffa många spännande människor och göra rörande intervjuer.
En gång i Benin intervjuade hon en imam, hemma hos en voodoo-prästinna som hade väggarna täckta av bilder med kristen symbolik.
– Det var på något sätt så fascinerande att de funkade och kom överens. Det var inte alls något hinder att vara muslim och att ändå sitta under Jesus och prata om sin kompis, voodoo-prästinnan.
Något hon fått erfara på olika platser i världen är hur viktig religionen är för många människor.
– På många ställen har människor frågat: Vad är du? Vad är din tro? I Norden är vi vana med att man inte definierar varandra enligt tro utan utifrån någonting annat.
Själv hör hon inte till någon kyrka, men att se religioner vara en del av samhället på ett starkare sätt än hemma har gett henne ny respekt för religion och kyrklighet.
– Jag har sett hur mycket trygghet och samvaro tron kan ge människor. Det har jag egentligen aldrig upplevt i Finland. Och det är ju inte finska kyrkans fel, utan handlar kanske mer om hur jag är uppvuxen.
Utbytesmånaderna i Sydafrika väckte också hennes intresse för dokumentärfilm och förde hennes senare till New York för att studera.
En journalist och dokumentärfilmare får möjligheter att sätta sig ner och ställa frågor till människor, frågor som inte skulle komma upp i andra sammanhang. Filmen Det som kunde varit gjorde Hanna Nordenswan om sin pappa och farfar.
– Jag tror att de intervjuerna kanske är de som har varit mest betydelsefulla för mig. Jag skulle aldrig ha ställt de frågorna till min pappa och min farfar om det inte skulle ha varit en kamera där. Nu är jag tacksam att jag gjorde det. Min farfar är 94 och jag har en tre timmar lång intervju på band med honom, med frågor jag aldrig skulle ha tänkt på att ställa vid middagsbordet.
Hon är noga med att skilja på det hon gör som dokumentärfilmare och som journalist.
– Jag tycker inte det är min roll att göra dokumentärfilm någonstans i ett afrikanskt land. Jag tycker snarare att för en vit, nordisk journalist är det viktigt att göra nyhetsbiten och det rent journalistiska. Att rapportera hem på rätt sätt, snarare än att komma dit och berätta någon annans historia.
Tillsammans startade hon och kollegan Liselott Lindström Podden om Afrika, för att själva hålla sig uppdaterade och för att kanske fylla en kunskapslucka.
– Det är 54 länder, klart man missar en massa saker och ibland har vi säkert ett perspektiv som inte är det bästa. Men tanken är ju att förmedla de här nyheterna och den här informationen till en nordisk publik.
När de talar om Finland och Afrika brukar de få feedback från lyssnare.
– Finlands koppling till Afrika har ofta skett via mission och kyrka. Ibland när vi pratar om det tar vi också upp kritik eller andra sidor än den här ”bygga brunn och skolor”-synvinkeln.
Hon påpekar att viljan att hjälpa är något fint, även om den ibland bygger på ytlig kunskap.
– När den enda bilden man har av en hel kontinent är att det är människor som är i akut behov av vår hjälp – då är det inte en sanningsenlig bild.
Läs hela intervjun i Kyrkpressen nr 17/2020.
