Essä: Jesus, Stubb och Marin i baren

Essän har ursprunligen publicerats i Helsingin Sanomat den 3.3.
Översättning: Jan-Erik Andelin

DEN HÄR TIDEN på året dog man förr i Finland i svält. Eftersom man fastade väntade man an­däktigt på att gäddan skulle vårleka och på att kvannen skulle börja sticka upp ur snön. Det som lever kvar av det avståendet är vit januari-månaderna, och gym som fylls. Där kan man betänka om någonting alls finns kvar av den kristna kulturen.

I artiklar om Aleksej Navalnyj nämns en sak aldrig, nämligen att han var en troende kristen. Journalisterna lyckas förbigå det uppenbara, trots att Navalnyj kryddade sina budskap ur fängelset med citat ur Bergspredikan. Kanske journalisterna inte ser det för att de är väldigt medelklass och sekulariserade. Men i Ryssland står världen i en annan ställning och törstar efter rättvisa.

Varför välja döden i ett fångläger och inte applåderna som oppositionsman inför seminarier i väst? Därför att tron förflyttar hjärtan och berg. Om vi undgår att inse Navalnyjs religiositet, hur ska vi då kunna förstå Afrika eller arab­länderna? Där behöver man inte hämta sin prövning på gymmet, och religionen genomsyrar precis allt.

NÄR MAN FRÅGAR politikerna om kristna värderingar borde man fråga vad som enligt dem förflyttar berg, men det förstås som en fråga om sexuell identitet. Gud är (sken)död, men utan att tro på någonting kan man inte ens öppna en dörr. Därför behöver vi dryfta vad våra ledare tror på.

Vår nya president Alexander Stubb talar mycket om sin världsåskådning. I Karo Hämäläinens biografiverk Alex (2018) berättar han hur han tränar och äter. Till sina barn sade den blivande presidenten varje kväll dream, work hard, succeed (dröm, jobba hårt, lyckas).

En annan toppenpopulär politiker, Sanna Marin, talar också hon om framgång. Hon uppmanar flickor till en egen arbetskarriär och till att ”förändra världen”. Med sitt eget exempel visar hon hur en kvinna ur anspråkslösa förhållanden kliver in på den röda mattan.

Stubb och Marin visar på sociala medier upp sin motion och hur de äter; Marin också sina kläder. Det här är inte någonting som ska mätta magen, värma kroppen eller vara sätt att ta sig fram, utan en alltigenom utstuderad, poserad livsstil.

"När jag ser våra poserande ledare plåga sig själva kan jag förena mig i oron över att de kristna värderingarna skingras."

I Stubbs självhjälpsmantra knyts dröm och framgång samman. Jag tänker på varför inte jag har drömmar om framgång. Jag sluter mina ögon; jag ser ett ljus som letar sig mot mörkret och min barndoms gröna gård framför huset, där en igelkott tultar fram. Aldrig någonsin ser jag mig själv i Hollywood eller som Finlands president.

Visst stöder också jag bögars rättigheter och mångskiftande familjemodeller. Men när jag ser våra poserande ledare plåga sig själva kan jag förena mig i oron över att de kristna värderingarna skingras.

I CENTRUM för den kristna tron står, i stället för självdisciplin och framgång, nåd och tacksamhet (jag upprepar: inte äktenskapsmodellerna!). Snickaren i Palestina sökte sina kompisar bland fyllon, galningar och prostituerade. Han skulle ha viftat bort EU-examina, eller hedersdoktorer som talar inför fullsatta arenor, triathlon­rekord och sunda dieter.

För fyra generationer sedan dog man här i svält. Nu har vi det varmt och mätta magar, men är ångestfyllda och jagar på varandra. Vi tänker fortfarande på vad vi ska äta, men inte för hungerns, utanför överflödets och disciplinens skull.

Människor borde drömma om en framtid som liknar dem själva, men de får ingen sömn. Vi trivs inte fastän vi har elektronik för vår underhållning och trevnad, vi hittar inget sällskap fastän det en finns en miljon Tinderkonton. På tv talar politikerna om hur dåligt det går, än på grund av ekonomin, än för olika säkerhetshot.

Snickaren levde också under ekonomiskt dåliga tider. Säkerhetsläget var förskräckande. Rika förtryckte fattiga, judarna samarier, romarna judar. Detsamma sker fortfarande i Palestina. Men nu ska vi inte oroa oss för mat och kläder, sade han, utan istället se på himlens fåglar. De gör sig inte bekymmer över hållbarhets­underskottet i statsfinanserna, inte ens över kränkningarna av luftrummet.

VÅRT ILLAMÅENDE kommer sig inte av bristen på möjligheter till framgång, eller av att vi sackar efter Sverige ifråga om tillväxttakt, eller ens av att vårt andra grannland är en diktatur. Det kommer sig av att vi saknar en accepterande gemenskap och därmed mänsklighet och nåd. Poserande och tävling, eller tillplattande och hat fyller nyheter och sociala medier. De är två sidor av samma sak, av inbördes jämförelse och tävling.

Men hur skulle nåden ens komma in i världen? Barnen poängsätts på BB. Där börjar en familje­performance där vi tävlar om att klä dem i ekologiska vantar och hygge. Skolan är poängsättning, till och med hålen i tänderna matas in i en databas. Och en bra studieplats ska man få, så man en dag ska få bränna ut sig i atypiska anställningsförhållanden.

Framgång är granne med förlust. Inte konstigt att supermänniskor som Stubb blir våra ledare. Med sina Oura-ringar mäter de varje pulsslag och andetag. Men framför oss står ett ensamt åldrande på ett serviceboende. När männi­skans bäst före-datum har gått hinner framgångsrika släktingar inte hälsa på, och sedan kommer döden.

Det förgängliga livet äger rum nu. I det behöver vi söka någonting annat än framgång och karriär, alltså mening, betydelse och band till varandra. Här är politiker som trimmar sig och poserar, med en nådeslös disciplin inombords, odugliga förebilder.

När hade de senast ett ögonblick då kontrollen släppte och livets under tog vid? Då man frossade på någonting så det kväljde efteråt, då man hängde kvar i baren för att språka. Morgonen då man slängde planerna och beslöt sig att ta en kalsongfylla?

"När påsken randas talar man inte i kyrkorna om hur ens inre hjälte är uppstånden och hur framgång och tillväxt tar vid. Istället säger man där att människan är värdefull."

NÄR SNÖN smälter och påsken randas talar man inte i kyrkorna om hur ens inre hjälte är uppstånden och hur framgång och tillväxt tar vid. Istället säger man där att människan är värdefull även när hon ligger i rännstenen och sticker sig i sina ådror.

De framgångsrika i Ryssland befinner sig inte i fånglägret i Harp utan flockas kring Vladimir Putin, i färd med att visa varandra sina enmiljon­euros klockor. Den som drömmer om framgång ser sig själv med andras ögon, glömmer sina egna behov. Den människan ser inte heller andra, utan är sjukligt intresserad av vad andra tänker om just hen själv.

Så inget under att ordet framgång är granne med förlust. Den fina karriär dit framgången leder oss är, också den, ursprungligen en trång och djup håla som mynnar åt bara ett håll. Där gräver man ner sig i sin bana.

JAG ÄR ÄNDÅ överens med Alexander Stubb om att människan behöver sova gott. Av en eller annan orsak sover jag hela tiden mer och mer. Jag vill tydligen glömma världen, all tävlan och jämförelse, och våra spända, jäktade ledare.

Om jag sover länge vaknar jag och märker att jag egentligen inte alls hade bråttom. Jag ser hur vackert kaffekoppens ler är eller vilka förunderliga former fläcken på köksbordet har. Dem kan jag stirra på en hel dag. Så för sömnen mig åter till den värld av nåd som är slumpmässig och vacker. Och där framgången varken hjälper eller frälser.

Och varför borde den ens det göra det? Saker och ting är ju mycket bättre nu än för ett par generationer sedan, eller än i Ryssland i dag. Livet är ingen daglig kamp för brödet. Jag kan skälla på presidenten i landets största tidning utan att bli sänd till Sibirien.

Jag sänder alltså den nya presidenten en nådens hälsning. Under valnatten sade du att du tänker ge allt för landet, varje dag. Men det kan du ändå låta bli. Landet klarar sig ändå. Gör bara ditt jobb ordentligt och chilla emellanåt lite. Man kan inte förvänta underverk av en människa.