Ett av barnen, en pojke, får jag genast veta är den svåraste. Han gör si, han gör så, kräver en massa, vill sitta i famnen, släpper aldrig i taget. ”Sen lider ju de andra barnen.” Totalt är det en grupp med cirka tolv barn på 1–3 år. Flera av barnen har precis börjat på dagis. Jag med, som inhoppare.
En liten pojke hoppar ivrigt i takt med sången på paddan och stöter hakan i hyllan så blodet rinner. Pojken får ett hål som genom läppen. Har han bitit sig igenom? Personalen kommer fram till att det bäst att ringa föräldern. Pappan ser sammanbiten på väg ut från frimärksgården, med sina två barn i släptåg.
Utrymmet på det nya megadagiset är hårt, sterilt och icke-inspirerande. Vad kostar ett leksakskök på Blocket? Inte mycket. Personalen säger sig ha beställt grejer av staden, grejer som aldrig kommer.
Jag vill så gärna ta hand om dessa barn, vara där, se dem, möta dem som individer. Lära känna dem. Skapa ett lugn runt dem. Kommunicera med dem, inte enbart befalla eller tillrättavisa dem.
Vid vilan reagerar en pojke på stressen och slår bakhuvudet i bokhyllan då han kränger sig ur barnskötarens famn.
”Barnen kan klä på sig själva.” Jovisst. De är fast med två vikarier, varav den ena jobbar i deras grupp första dagen, och den andra är så nära bristningsgränsen att hen använder sig av skamvrån. Slutade vi inte med sådan verksamhet för länge sen?
Det är helt ok att lära barn rutiner, gränser och att vara en del av en grupp, ifall det också finns den andra sidan. Den stärkande delen, där man möts, diskuterar, får ett utbyte av varandra, lyssnar till barnen och låter deras egen personlighet komma fram.
När föräldrarna kommer efter sina barn vill jag helst gömma mig. Det här är inget jämfört med hur det var i höst, säger en av de ordinarie i personalen.
Jag diskuterar strejken med en vän. Är det rätt att låta kampen gå ut över barnen? undrar hon. De dåliga förhållandena får däremot gå ut över barnen, eller? svarar jag.
