Majla Ståhls följer noggrant med vad som händer i världen. ”Det är inte första gången vi haft problem med Ryssland", säger hon efter en nyhetssändning.

Majla Ståhls, 89 år, om kriget, kamraterna och kärleken

LIVSBERÄTTELSE.

Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma.

7.12.2023 kl. 10:24

Det ringer en kvinna till Kyrkpressen. Hon är 89 år och har skrivit en text om en minnesstund som ordnats vid Bertahemmet i Helsingfors. Hon undrar om vi vill publicera den. Hennes man har dött några månader tidigare och vi pratar lite om det, om saknaden.

Kyrkpressen har deadline samma dag och tidningen är full, så jag måste svara nekande på hennes fråga. Jag undrar om jag får intervjua henne istället.

Kvinnan, som heter Majla Ståhls, är tveksam. Hon säger att hon inte levt något märkvärdigt liv. Att hon inte har något särskilt att berätta. En förmiddag i november träffas vi likväl hemma hos henne i Södra Haga.

Över en tårtbit och några koppar kaffe berättar hon om sitt barndoms Terjärv, om en ung kvinnas resa mot utbildning i det efterkrigstida Finland, och om kärleken. Den som det inte slår gnistor om, men som är trygg. Ett 89 år långt perspektiv på vardagens vedermödor i både krigs- och fredstid. Det är väl ändå något särskilt.

Majla växte upp i Småbönders i Terjärv. Egentligen skulle hon heta Maila med i. Det namnet fick hon vid dopet.

– Men min faster var så besviken på att mina föräldrar gett mig ett finskt namn att hon gick till prästen och sa att han skulle stava det med j. Prästen fick ändra det, och så har det varit sen dess, säger hon och skrattar gott åt episoden.

Jag frågar hur det kommer sig att en Terjärvbo född år 1934 bor i Helsingfors.

– Det är en lång story det, svarar Majla. Och så börjar hon berätta.

Marken skälvde i Terjärv

– När jag var barn var det krigstid och efterkrigstid. Jag minns det ganska bra när de bombarderade Vasa. Man tyckte i Terjärv att man kände hur marken skälvde. Det var så hårt fruset då.

Majlas pappa var ute vid fronten. Efter en tid blev han sjuk och skickades till Viborgs krigssjukhus för att sedan bli hemförlovad.

– Jag förstod inte så mycket, jag var ju så liten. Men han var i kriget hemskt länge och då han kom hem tyckte jag som barn att han såg lite underlig ut. Kläderna hängde på honom och han var avmagrad. De blev ju det i kriget.

Kanske var det någonstans här, i barndomens Småbönders, som hennes längtan efter att arbeta inom vården föddes. De flesta familjer bestod av många barn, och tillgången till vård var knapp.

– Många dog. Livet var sådant då. Då fanns det inget centralsjukhus i Karleby med barnläkare, och det fanns ingen hjälp mot infektionssjukdomar.

”Många dog. Livet var sådant då.”

Också i Terjärv var tillgången till vård skral.

– Det blev också därefter. Mycket av ansvaret låg på lärarna i småskolan.

Majla berättar om hennes jämnåriga skolkamrater. En liten pojke med sju syskon vars mamma dött.

– Redan ett år utan mamma är mycket i en stor familj med jordbruk och kossor.

En anna familj gick samma öde till mötes. Där var barnen förvisso bara två, men en av pojkarna gick på Majlas klass.

Det sades att pappan hade något med nerverna och det fanns ju inte mycket hjälp att få.

– Han var så ynklig, snorig och tanig den där pojken. Det sades att pappan hade något med nerverna och det fanns ju inte mycket hjälp att få. Fast jag själv var barn så förstod jag att vissa pojkar var ganska otvättade.

Hon berättar om en flicka som var femton år och dog i leukemi. Att småbarn dog tvingades man vänja sig vid, men när en tonåring gick ur tiden drabbade det samhället.

– Det var sorgligt i hela byn. Så var livet då. Man levde med i de andra familjernas liv. Det kunde någon gång vara lite negativt också. Nyfikenheten skulle man ju inte ha behövt ha. Men i allmänhet var det positivt. Man delade bördorna och stödde varandra. Särskilt kvinnorna.

Men i bybutiken grälade kvinnorna. Alla visste att det lilla som kom in behövde delas, att alla skulle ha en liten bit av allt. Det var bara det att det fanns så lite att dela på i den lilla sidobyn på den österbottniska landsbygden.




Från vävning till vård

Vidare utbildning var ingen självklarhet för varken Majla eller någon annan landsortsflicka. Men hon gick i Kronoby folkhögskola.

– Där var det vävningen som dominerade. Jag var intresserad och det var nyttigt också. Det hade inte varit så rikligt i hemmen innan kriget, men hela krigstiden slet man bara på det man hade. Det var ett stort arbete för alla mammor och husmödrar att hålla kläder och sängkläder åt barnen.

Så småningom fortsatte studierna vid Borgå folkakademi. Gymnastiklärarinnan vid folk‑
akademin kom från Karleby, och hon uppmanade Majla att studera vidare. Det skulle hon också komma att göra. Men först behövde hon få loss lite pengar.

I Majlas hemtrakter var det ont om jobb, så hon reste till Stockholm. Första dagen i Sverige köpte hon dagens tidning och läste igenom platsannonserna. Baptisternas ungdomshem sökte en kökshjälp.

– Det låg på Regeringsgatan 93, det minns jag än. Jag tog tidningen under armen och fick komma dit på stående fot. Det var inte så invecklat, mest att diska och skala potatis.

Hon hade dock klart för sig att hon skulle ha en utbildning. Två år senare flyttade hon hem till Finland för att börja studera till sjuksköterska i Helsingfors.

– Livet var så totalt annorlunda då. Nu är det så utstakat, man vet att det här tar si eller så många år. Så var det inte på den tiden. Det berodde så mycket på en själv, på vad man kunde ordna och vad det fanns möjlighet till.

”Det var inte så eldigt”

I Helsingfors blev de blivande sjuksköterskorna inbjudna till umgängeskvällar som ordnades av föreningen för forstmästare och agronomer. Där fanns en svenskspråkig ung man från Strömfors i sällskapet. Sigurd.

– Det var lite program och servering och så pratade man lite sådär skämtsamt. På slutet var det dans. Det var riktigt trevligt. Där började Sigurd titta på mig och efter det fortsatte vi att träffas.

– Det var inte så eldigt, men han var så bra och trygg på något vis. Han kom från Strömfors och var också från ett jordbrukarhem.

Under sina träffar tog de promenader tillsammans. Det var knappt om pengar, men någon enstaka gång gick de på bio.

Så småningom gifte sig det unga paret. De bodde en tid i Helsingfors. Sen flyttade de till Vasa där de hyrde ett rum i en tvårummare. Men vartefter barnen blev fler flyttade de till större boenden. Först till ett radhus i Hemstrand. Senare byggde de hus i Korsholm. De fick fyra barn och Majla fick anställning på Vasa centralsjukhus.

Då barnen växt upp och flyttat hemifrån var Sigurd och Majla på två igen. Sigurds hälsa vacklade och de valde att flytta efter barnen till Helsingfors för att ha familjen mer samlad. Det är förklaringen till varför Terjärvbon Majla bor i Södra Haga.

I januari fyller hon 90 år.

”Min bas i livet är där. Jag har inte kommit loss från Terjärv någonsin.”

Hur känns det?

– Jag vet inte. Det är lite jobbigt det här livet. Jag skulle vilja bo i vår stuga i Terjärv men jag kan inte vara där ensam. Om Sigurd skulle leva kunde vi vara där. Vi har elvärme och en stor öppen spis som ger go värme då man gör upp en brasa i den. Min bas i livet är där. Jag har inte kommit loss från Terjärv någonsin.

– Men man får inte allt som man vill det.

Jag frågar Majla om hon har något råd att skicka med mig. För det är något med henne. Jag får en känsla av att hon vet saker, att hon ser verkligheten klarare än mig. Kanske är det åldern och livserfarenheten, kanske är det också något annat.

Det råder ett lugn hemma hos henne, Det finns acceptans i luften. ”Man får inte alltid som man vill det.” Outtalat: ”Men man fortsätter ändå.”

Och då jag bett om råd inser jag haft alldeles rätt, för hon svarar:

– Jag vill inte vara läromästare för någon. Människor måste själva ha sin fria vilja och sitt omdöme.

Jag fortsätter fråga. Jag undrar om hon tror på Gud.

– Jag har en bastro, jag vilar i det. Jag är ingen sådan som går på hemskt mycket möten, men jag har den här basen för livet. Det har alltid varit så att jag utgår från det. Jag kan inte förklara det på något annat vis.

Så skiljs vi åt. Den här tiden är det många som är sjuka i corona igen i Helsingfors, och sjukskötersketakterna sitter kvar i Majla.

Då vi tar avsked i hennes farstu uppmanar hon mig vänligt men bestämt att gå raskt genom korridoren så att jag inte drar på mig någon smitta på vägen. Jag lovar att springa.

Vi skrattar och vinkar till avsked, och på väg till bussen kan jag inte sluta tänka på att det aldrig går att göra ett nästan 90-årigt liv rättvisa i ett litet reportage. Jag tänker på att det finns en enorm mängd samlad kunskap och livsvisdom i en lägenhet i Södra Haga.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


I morgon samlas drygt 200 unga kyrkliga beslutsfattare från hela stiftet i Karis kring tuffa frågor. 23.1.2013 kl. 11:14

Migrationen i världen leder till att religionerna uppblandas. Det ökar också behovet av religionskunskap. 23.1.2013 kl. 12:54

Målet på 70 000 euro för att bygga upp Tendelaskolan i Kongo är nu nått. Allt som allt har 64 svenskspråkiga församlingar och tre skolor engagerat sig i insamlingen med diverse basarer och lopptorg, kollekt och allsångsevenemang som Vi sjunger sommarsånger. 17.1.2013 kl. 13:51

Allt flera försäkringsbolag kräver sprinklersystem i kyrkorna. Det medför stora kostnader för församlingar som ännu inte gjort investeringen. 17.1.2013 kl. 12:40

En jämn ström av folk lämnade kyrkan också år 2012. På Kyrkostyrelsen vet man vilka av medlemmarna som går och varför. Ändå är det svårt att täppa till läckan. 11.1.2013 kl. 10:53

clara lidström. Bloggaren Clara Lidström har ett perfekt jobb. Hon bor på landet och kan jobba hemma. Hon gör en av Sveriges populäraste bloggar med över 200 000 besökare varje månad. Hon skriver om vintage, mat och mode, men ibland ryter hon till om att vara kristen och nykter. 10.1.2013 kl. 10:10

kyrkans språkstrategi. Kyrkomötet beslöt för en dryg månad sen att kyrkan ska följa regeringens linje i nationalspråkstrategin. Kyrkostyrelsen har ansvaret för projektet som tills vidare ligger i startgroparna. 10.1.2013 kl. 10:20

Hur gör man när man blir utsparkad hemifrån som tonåring och tvingas klara sig själv? Hur överlever man drogerna, våldet och kylan då man bor på gatan? KP har träffat två hemlösa män som berättar sina livshistorier. 3.1.2013 kl. 12:00

christer lönnqvist. Han gör långa arbetsdagar från att butiken öppnar tills den stängs. Arbetet har blivit en livsstil för Christer Lönnqvist. Det är intresset som driver mig, säger han. 3.1.2013 kl. 09:34

När vi går in i 2013 är 76,3 procent av finländarna lutheraner. 31.12.2012 kl. 15:58

Kvinnlighet och jämlikhet ur kristet perspektiv är temat för Amanda Audas-Kass blogg  på Kyrkpressen.fi i januari. 30.12.2012 kl. 09:00

Annandag jul är martyrernas dag. Dagens lidande kristna både glöms och glorifieras ansvarslöst, menar Zia Meral, själv en av dem. 26.12.2012 kl. 14:38

Julgubben, tomten, Santa Claus. Han har många namn, och en brokig bakgrund. I den ryms en gnutta helgon också. 23.12.2012 kl. 09:00

catarina bärlund-palm. Församlingen har varit som ett andra hem för henne ända sedan hon var barn. I dag arbetar hon i samma församling. Att måna om den egna andliga näringen är speciellt viktigt för församlingsanställda, tycker hon. 20.12.2012 kl. 09:00

Fontana Medias förra vd Marcus Henricson blir ledarskapskonsult på Ramboll Management Consulting Oy i januari. 19.12.2012 kl. 15:49

tro. Minna Opara förlorade sin pappa som 15-åring. Med åren kom barndomens oro ut i form av panikångest. – När jag känner paniken komma säger jag till Jesus: Gör någonting. Jag är bara en mamma, men du är allsmäktig. 26.5.2021 kl. 16:18

BERÄTTANDE. Lovisabon Annika Gustafsson-Flinck har varit lärare i 30 år. – De ämnen som ligger mig varmast om hjärtat är historia och religion. I vår har hon också tagit sitt berättande till en annan nivå och debuterar som romanförfattare. 26.5.2021 kl. 10:42

assessorsval. Stina Lindgård är ny prästassessor vid domkapitlet i Borgå stift. 25.5.2021 kl. 17:47

naturen. Visst finns naturen i stan! Se dig omkring, förundras och hitta lugnet i naturen. Det är vi många som gör. Det finns också mycket du kan göra för att ta hand om naturen i närområdet. 26.5.2021 kl. 08:00

musik. Mikael ”Mickus” Nyman skriver inget som inte har betydelse för honom. – Jag lägger normalt mer vikt vid texten än musiken. 24.5.2021 kl. 14:09