Han gav hela sitt liv

I början av 1200-talet, då Finland ännu var ett missionsstift och domkyrkan i Åbo inte ens existerade i någons drömmar, grundade en ung man som hette Francesco di Bernardone en ny orden. Fast det visste han inte om. Han visste bara att han ville lämna allt gammalt bakom sig.

Vi vet en hel del om den man som skulle komma att bli den katolska kyrkans mest kända helgon (förutom Maria, Jesu mor). Vi vet att hans mor kom från en fransk adelssläkt och gifte ner sig när hon stannade för den nyrika tyghandlaren Pietro di Bernardone. Vi vet att Francesco var en populär kille med många vänner, att han gillade att festa tillsammans med andra välbärgade unga män från Assisi.

Vi vet att det var drömmen om att bli riddare som fick honom att ge sig ut i krig då Assisi och Perugia slogs om makten. Vi vet också att Assisi förlorade och att Francesco satt i fängelse i ett år. När hans far äntligen lyckades köpa honom fri var han en skugga av sitt forna jag.
Det var där förvandlingen började. Det var så Francesco di Bernardone blev helgonet Franciskus av Assisi.

I godhetens tjänst
Det tidiga 1200-talet var förändringens tid: marknadsekonomin växte fram och män som Franciskus far Pietro kunde slå sig fram och bygga upp en imponerande affärsverksamhet.
Samtidigt rådde en annan trend. Det fanns många män och kvinnor i Franciskus samtid som ville vända samhället ryggen för att leva alternativa liv, liv genomsyrade av bön.

Franciskus gjorde upp med sitt gamla liv inför stadens kyrkliga domstol där hans far anklagade honom för att satsa all sin tid på att umgås med Gud i stället för att ta hand om familjeföretaget. Enligt de tidiga biografierna klädde Franciskus av sig, la sina kläder vid sin fars fötter och sa: Nu är det Gud och inte Pietro di Bernardone som är min far.
Det finns väldigt lite skrivet om Franciskus under perioden efter att han lämnat sin familj men ännu inte byggt upp en spirande rörelse med efterföljare. Det är under dessa år som hans gudserfarenhet slår rot och blir en del av honom. Han är uppslukad, förälskad. Han ska lära känna Gud, skriver Ted Harris och Carolina Johansson i boken Att leva helhjärtat.

Ted Harris påminner om att neurovetenskap visar att positiva känslor och tankar påverkar hjärnan.

– Ju mer vi övar oss i godhet och välvilja, desto mer blir det en del av vårt sätt att vara. Så var det också för Franciskus.

En berömd scen ur Franciskuslegenden handlar om hur helgonet kysser och omfamnar en man med spetälska. Gesten är oerhörd. De som hade spetälska skyddes inte enbart för smittorisken, man trodde dessutom att de insjuknat på grund av svår synd.

– Källan till Franciskus glädje är omsorg om andra människor, särskilt de svaga. Det är inte vad vi äger – materiella ting och pengar – som är källan till varaktig livstillfredsställelse, utan vad vi kan göra i godhetens tjänst, säger Harris.

Ett nytt sätt att leva i tro
Franciskus börjar den mödosamma vandringen mot ett helhjärtat liv i Guds tjänst genom att reparera kyrkor och vårda sjuka. Men under en mässa i den nybyggda kapellet Portiuncula på slätten nedanför Assisi inser han att hans kall är att bygga upp kyrkan som institution och visa människor en väg till tro.

Hans brödraskap börjar ta form. Barndomsvännen Bernardo di Quintavalle och prästen Pietro Catanii blir hans första efterföljare. Inom några år kommer rörelsen att omfatta tusentals människor och sprida sig som en löpeld över Europa. I början är den inte en organiserad rörelse utan mer en grupp människor som kommit samman för att utforska ett nytt sätt att leva.

Läs hela artikeln i papperstidningen.