Följer judarnas spår

Den judiska gruppen stiger av tåget vid Karlå haltpunkt i östra Närpes, sju kilometer före Närpes järnvägsstation. Därifrån tar de sig till Wenmans gård i närheten.

Åttaåriga Egil Wenman upplever hur judarna invaderar gården. De bor i stugan, i rian, på vinden, framstugan, ja överallt.

Till åttaåringens stora förtret dricker flyktingarna upp all mjölk fast gården har åtta mjölkande kor. Men han bjuds också på sina första jordgubbar, vilket ger plåster på såren.

Dagen efter hämtar lastbilar flyktingarna.

Den här historien har Egil Wenman, 79, berättat bland annat för sin systerson Rainer Böling, pensionerad yrkesskolrektor med lokalhistoria som specialintresse.

– De var högst ett dygn på min morfar Karl Johan Wenmans gård, säger Böling. Men vart gruppen tog vägen har jag inte lyckats reda ut. Om det var en olaglig aktion tystades den ner.

Egil Wenman daterar händelsen till 1942. Men Svante Lundgren, docent i judaistik vid Åbo Akademi är skeptisk till årtalet. Han tror att Wenman misstar sig på ett år.

– Förbudet för judarna att bosätta sig fritt i Finland upphävdes 1943, säger Lundgren. Hade en så stor grupp lyckats ta sig till Sverige olagligt skulle andra judar i Finland ha känt till det. De judiska flyktingar som jag själv intervjuat för min bok I hjältens tid hade varit i Munsala 1943-44. De tog sig lagligt till Sverige våren 1944 tillsammans med så gott som alla andra.

Men Wenman är hundra procent säker på att det var före 1943.  Enligt honom var det 1942 eller möjligen 1941 och gruppen var betydligt större än hundra personer.

– Min morbror är beryktad för sitt  fenomenala minne, säger Böling. Min mamma som är äldre minns inte händelsen, hon var sannolikt i skola på annan ort just då.

Hur som helst står det klart att många judiska flyktingar kom till Närpes 1943-44 och Munsala i väntan på att få ta sig vidare till  Sverige.

– Morfar var riksdagsman för SDP, säger Böling. Han var kontaktperson för de judiska flyktingarna i Närpes tillsammans med sin vän kyrkoherde Edvin Stenwall och bonden Alfred Åström i Finby.

Pargasbon Stenwall kom till Närpes som kaplan.

– Efter ett omstritt kyrkoherdeval under kriget valdes han framför motkandidaten som var mera högersinnad. Men Stenwall var inte vänsterman utan SFP:are. Han var både fredsvän och Englandsvän. Det var skällsord vid den tiden då man skulle vara Tysklandsvän.
 
– Jag lånar Lundgrens benämning och kallar dem vardagshjältar. Det var inte många som ställde upp på judarnas sida på den tiden, det var som att gå emot strömmen.

Böling tror att läraren Runar Långbacka sannolikt också var engagerad.
 
– Det är svårt att få reda på hur många  judiska barn som gick i skolorna i Närpes. Det sägs att Långbacka såg till att de judiska barnen inte infördes i skolans register för att hemlighålla det.
 
Många Närpesbor har berättat för Böling och Lundgren om judiska klasskamrater från den tiden. De judiska barnen försvann från skolan lika plötsligt som de kom.

– Ingen berättade för skolbarnen vart klasskamraterna försvann. Men när föräldrarna fått utresetillstånd reste familjen genast över till Sverige, säger Böling.

Gruppens öde en gåta
Morbror Egil Wenmans historia var känd inom släkten från tidigare. Men nu har Böling intervjuat honom grundligt.
 
– Jag började forska i judarnas väg genom Närpes då jag fick boken Raoul Wallenbergs sista dagar av Alex Kershaw i julklapp. Jag började fundera på aktörerna. Vad är det som fick människor att göra det här.
 
Han läste också Svante Lundgrens bok och intervjuade bland annat dottern till Edvin Stenwall. Det han kom till publicerade han i en artikel i Syd-Österbotten i mars.

Någon större klarhet i vad som hände flyktinggruppen som Wenman vittnar om har Böling inte fått sedan dess. Dess öde är en gåta.

–   Alla indicier tyder på att de for från Blaxnäs, en strandby till Töjby. Man utnyttjade den gamla flyktvägen Riipelä-linjen till Sverige. Därifrån var trafiken flitig. Karl Johan Wenman åkte från Blaxnäs när han som ung åkte till USA. Han kom tillbaka på 20-talet.

Riipelä-linjen var en välkänd flyktväg i Närpes som uppstod 1916-17 då unga män flydde undan den ryska armén. Namnet kom från en fiskare i Norrnäs kallad Riipelin, en av dem som skötte trafiken.

–  Jag har inte lyckats hitta nån i Blaxnäs som har minnen av gruppen, säger Böling.
 
De judiska flyktingarna fick också hjälp med att ta sig över Finska viken. Där var den välkände smugglaren Algoth Niska aktiv. Han räddade med säkerhet 150 judar, men de kan ha varit många fler.

– Den olagliga trafiken till Sverige skedde nattetid och folk höll kontroll över hur sjöbevakarna rörde sig, säger Böling. Ledande sjöbevakaren Tull-Gunnar, Gunnar Skomars, hade en selektiv politik i sitt agerande. Om han tyckte att någon borde få fara över så agerade han inte om han inte fick direkt order från Vasa. Men han ingrep mot skogsgardisterna, desertörerna under fortsättningskriget, för han visste att de inte riskerade livet.

Rainer Böling ämnar inte ge upp sina efterforskningar ännu.

Läs hela artikeln i papperstidningen.