Urkraften finns i påsken

Hans röst har ett stänk av lycka när han beskriver utsikten från sovrumsfönstret.

Erik Vikström, biskop emeritus, kan nämligen både somna och vakna med Borgå domkyrka framför ögonen.

Men på behörigt avstånd numera, i dubbel bemärkelse. Det är drygt sex år sedan han lämnade kräklan ifrån sig efter 24 år som biskop för Borgå stift.

Är du samme Erik?
– Jo, i högsta grad!
Också ”biskop Erik”?
Svaret är återigen jakande, men det kommer mer eftertänksamt den här gången:

– Identiteten som biskop finns alltid kvar, djupt liggande, och försvinner ingenstans. Men inte så att jag vill blanda mig i längre. Det handlar mer om en omsorgskänsla för kyrka och stift.
Många som stiger ur ett ansvarsfyllt arbetsliv kan känna ångest över att lämna det bakom sig. Erik Vikström säger sig inte höra till dem.

– Jag har med mycket gott hjärta överlåtit ledarskapet, först till Gustav (Björkstrand) och sedan till Björn (Vikström). Det har inte varit svårt för mig, tvärtom. Det har känts som en stor befrielse.

Het dagbok i fem band
Stormfria var de två decennierna nämligen inte. Tidvis kritiserades Erik Vikström hårt för sitt ledarskap.
 
– På min tid var debattklimatet vilt och glatt. Nu råder en viss stiltje. Det är en märkbar förändring. Vänta lite, jag ska visa något …

Emeritusbiskopen stegar målmedvetet mot de väggfasta bokhyllor han själv har byggt i lägenhetens lilla men välfyllda bibliotek. Han kommer tillbaka med två stora bruna band.

– Högexplosivt stoff, medger han.

Så berättar han att han under hela sin biskopstid har läst in sin dagbok på diktafon, personliga tankar varvade med sådant som var aktuellt. Den skrevs ut av hans sekreterare. Efter pensioneringen funderade han vad han skulle göra av det hela.

– Jag orkar inte börja skriva några memoarer, det ligger inte för mig. Så jag lät binda in alltsammans, tillsammans med klipp och personliga fotografier.
 
Det blev fem tjocka band, som nu ligger i hans bokhylla. En dag kanske de får gå till domkapitlets arkiv, men inte ännu.
 
– Här är ändå ett och annat, säger han.

Han vill inte kännas vid någon bitterhet eller några gamla fiender. Det är något han och brodern John, ärkebiskop emeritus ibland har roats av.

– Ibland har vi förvånat undrat över att bägge har glömt alla tråkiga minnen. Bara de goda finns kvar. Men, visst var det perioder när Kerstin och jag levde bara på en enda sång: Endast kärleken segrar
.
Han gör en hänvisning till sina laestadianska släktrötter och fortsätter:

– Så mycket laestadian är jag att jag tror på förlåtelsen. Vi lever i en bristfällig värld och är så bristfälliga själva.

Kontrakulturens återuppståndelse
När Erik Vikström blev biskop var tillhörigheten i kyrkan över nittio procent. I dag ligger den på sjuttiosex procent i hela landet. Här anser han väl ändå inte att trycket och attityderna har blivit mildare?

– Kulturklimatet står inte stilla. Visst är kyrkan ställd mot väggen på ett helt annat sätt nu. Det finns en modfälldhet bland präster och kyrkfolk. Jag har grubblat över det här. Det skulle gälla att rycka till sig initiativet.

Enligt Erik Vikström har kyrkan alltid varit och borde vara en kontrakultur.

– Här kommer vi till både julen och påsken. Kyrkan gick ut som en rörelse som förkunnade att Kristus har uppstått! Paulus talar på ett ställe om att han var så tryckt i botten att han bara kunde hoppas på den Gud som uppväcker de döda. Det ger allt en helt ny utgångspunkt för vår verklighetsuppfattning.

Läs hela artikeln i papperstidningen.