Blev katolik via Luther

De har gått drygt trettio år sedan jag träffade Sven-Olav Back. Vi studerade båda en kort tid vid Biblicum I Uppsala – en institution som stod Lutherska bekännelsekyrkan nära.
 
– Jag blev aldrig medlem i bekännelsekyrkan, som jag upplevde som alltför fanatisk, i synnerhet i sin syn på kyrkogemenskap. Vid Biblicum satt man inne med den enda rätta bibelsynen och höll hårt på teorin om verbalinspirationen. Jag minns en rätt underhållande anekdot om att vi i dag hade haft Guds röst på band om Moses bara hade haft en bandspelare med sig uppe på Sinai berg. Bekännelsekyrkan tog också långt avstånd från det som var min egen bakgrund, den evangeliska fromheten, säger Back som i tiderna sjöng i Evangeliska ungas ungdomskör, numera Evangelicum.

Back berättar att det var under tiden på Biblicum som han kom in i sin första bibelkris.

– Det är ju förstås absurt för deras mål var ju skydda oss från liberalteologins fördärvliga påverkan. När jag försökte tillämpa rådet att själv se efter vad som egentligen står i bibeltexterna, stötte jag på fenomen som ledde till att den rigida bibelsynen blev problematisk.
Back studerade hebreiska och grekiska också vid Uppsala universitet där han senare tog en fil.kand. Han flyttade hem till Finland och slutförde sina teologiska studier vid Åbo Akademi där han också doktorerade. Det var under en kurs vid ÅA som Back första gången blev förtjust i Luther och bestämde sig för att läsa till präst. Som färdig präst verkade han i några år på Åland i Geta och Finström. Därefter återvände han till Åbo för att doktorera.

För fem år sedan konverterade han till katolicismen.

– Om vi tar det från början så måste jag gå tillbaka ända till min tid som församlingspastor eller adjunkt som det hette på den tiden. Jag märkte att den utbildning jag fått inte var tillräcklig för att kunna arbeta som präst. Och det fanns ingen jag kunde vända mig till och be om hjälp, ingen mentor, säger Back.

Han poängterar att det inte var fel på utbildningen i sig men att den inte var tillräcklig för det praktiska arbetet som präst i en församling. Back började läsa de svenska teologerna Bo Giertz och Gunnar Rosendals böcker.

Hittade en katolsk ådra
– Hos dem hittade jag det jag sökte, skärpta resonemang parat med vishet och människokännedom. I efterhand har jag sedan märkt att det finns en stark katolsk ådra hos dem. Speciellt Rosendals bok Kyrklig förnyelse satte min själ i brand. Rosendal är den svenska högkyrklighetens fader.

Rosendals kyrkliga förnyelse kan komprimeras till fyra punkter berättar Back: för det första vikten av att hålla sig till bekännelsen, för det andra det sakramentala, där Rosendal räknar med sju sakrament, vilket inte lutheraner gör, för det tredje omsorgen om det liturgiska vilket betyder att det yttre ceremonierna och det inre livet inte kan skiljas åt, och för det fjärde en ämbetssyn där biskopen ingår i den apostoliska successionen och håller på sin hierarkiska auktoritet i lärofrågor.

– Jag började tillämpa de här idéerna bland annat i de gudstjänster jag höll som präst. Jag höll en högkyrklig mässa i Korpo och efteråt kom två turister från Österrike och sa att ”es war so katholisch” – det var så katolskt.

Back märkte mer och mer att det som fanns kvar av det katolska arvet i den lutherska kyrkan var det som hade betydelse för hans egen övertygelse.

– Det intressanta var att jag upptäckte att liberalteologi och den evangeliska och pietistiska lågkyrklighet som var min egen bakgrund hade stora likheter och i viss mening strävade åt samma håll. I både klassisk liberalteologi typ Adolf von Harnack och i evangelisk lågkyrklighet är det innerligheten i motsats till det ”yttre” som förklaras som det centrala i kristendomen. Och det här står i bjärt kontrast till det högkyrkliga och katolska, där det inre och det yttre hänger samman, säger Back.
 
Tillsammans med andra likasinnade började han fundera på de här sakerna och hur man skulle göra rent praktiskt i gudstjänsten med sakramenten och det liturgiska.

– Men det var svårt att få något gehör för de här tankarna, speciellt bland väckelsekristna. Jag började förstå hur nedbrytande det pietistiska och liberala har varit för det katolska arvet.

Luther var katolsk
Luther själv var mycket katolsk på alla dessa punkter utom vad gäller synen på biskopens ämbete.

– Det beror på att fursten i de protestantiska länderna fick rollen som en sorts superbiskop. I förlängningen ledde det här sedan till våra statskyrkor, säger Back.

Läs hela artikeln i papperstidningen.