Jag är en marta-själ

Det är ”karakaffe” nere i församlingshemmets källarvåning och diakonisyföreningen är samlad i övrevåningens sal.

– Kyrkoherden är alltid med, det är tradition i Pojo, säger Ulla Dönsberg med en nick neråt ”herrklubben”. Själv håller hon till i församlingens kök.

– Efter pensioneringen sa jag till husmor att jag kommer när hon ringer.
Hundra liter soppa och mellan hundra och hundrafemtio limpor per år brukar det bli.
 
– Jag är en martasjäl som vill göra saker.

Ulla Dönsberg är uppvuxen i Kronohagen i Helsingfors. Som ung socionom flackade hon runt i Svenskfinland, tre gånger har hon flyttat till Pojo. Hon blev handplockad till socialsekreterarjobbet i Sjundeå som hon skötte i 35 år fram till pensionen år 2002. Det tyngsta i arbetet var barnskyddet.

– Det var mera definitiva omhändertaganden då, innan den öppna vården utvecklades.

Mest hjälp i arbetet gav – kopieringsmaskinen.

– I början på 60-talet fanns den inte på ett vanligt kansli. Alla avskrifter, protokoll och föredragningslistor skrevs manuellt.

Socialarbetarens tystlandsplikt var och är ett dilemma. En klient kan ge tidningarna rafflande historier.

– En socialarbetare kan aldrig försvara sig eller tillrättalägga påståenden.
I pressade lägen var hennes reaktion – mardrömmar.

Inte som på Strömsö
Att hon klarade sig utan burn out berodde delvis på att hon gifte sig ”på gamla dar” som hon säger. Med giftermålet följde en gård i Antskog, det äldsta och minst kända av Pojobruken. Att på fritiden få hjälpa till på jordbruket och med mjölkningen gav den fysiska motvikt som hon behövde. Gården drivs i dag av hennes son.

Stadsflickan och bondpojken funderade länge på hur det skulle gå med två inbitna ”ungkarlar” i samma hushåll. Hälsan tog de för given.

– Vi gjorde en deal, han sköter korna och jag sköter mitt jobb,
Det gick inte som på Strömsö.

– Jag insåg snart att om jag inte går till ladugården ser jag inte av min man. Och vi fick inte heller så många friska år tillsammans.
Hon kallar det en tur i oturen att hjärtproblemen och cancern drabbade dem i tur och ordning och inte samtidigt.
 
Hemmet i Kronohagen hade kristna värderingar fast ”inte gick vi så ofta i kyrkan”. I söndagsskolan fick hon börja så fort hon kunde gå på egna ben. I ungdomsåren gällde KGG, den kristliga gymnasistgruppen, och arbetslivet igenom var körsången det centrala i hennes församlingsengagemang. Barnatrons grundton har följt henne hela livet:

– Till psalmboken och Viola Renvalls dikter går jag för att få tröst.

Marta och Maria
På senare år har kyrkobesöken blivit allt viktigare för henne. Biskopen besökte Pojo svenska församling i februari och hade mycket gott att säga om satsningen på gudstjänstförnyelsen. Alphakurserna om kristen tro har hämtat många engagerade lekmän till församlingens andliga arbete.

– Jag vet att det andliga är det centrala. Men det är också bra med mat i magen och bra om disken försvinner.

Ulla Dönsberg både syr ihop Teresatäcken och lagar basarmat i mängd. Mat och bakverk går numera bättre åt än stickat. Ibland hoppar hon in som kock på retreatgården Snoan. Men hon tycker inte att hon är duktig på att tala om sin tro, än mindre på att vägleda andra i andliga frågor.
Hon har funderat en hel del på spänningen mellan Marta och Maria och särskilt Jesus ord om att ”Maria har utvalt den goda delen”. Någon helt tillfredsställande förklaring har hon inte hittat.

Läs hela artikeln i papperstidningen.