– Jag kände i många år att jag höll på med något som jag egentligen inte ska göra, säger Ester Rudnäs.
– Jag kände i många år att jag höll på med något som jag egentligen inte ska göra, säger Ester Rudnäs.

Ester Rudnäs: "Att det är svårt betyder inte att vi inte är rätt för varandra"

Personligt.

Ester Rudnäs önskar att någon berättat för henne att det hör till att det kommer jobbiga perioder i ett äktenskap. Efter snart nio år som gift och sedan hon hittat rätt i yrkeslivet valde hon att berätta om utmaningarna för att hjälpa andra.

5.12.2023 kl. 18:00

Sommaren 2012 träffade Ester Rudnäs sin blivande man Oscar på Kyrkans Ungdoms sommarläger i Pieksämäki. Då var de 17 år gamla. Två och ett halvt år senare var de gifta.

– Det är kanske inte så många i den åldern som skulle hitta på att gifta sig om de inte hade växt upp i sammanhang där det ses som naturligt, säger Rudnäs när den nionde bröllopsdagen närmar sig.

Hon tillbringade sin ungdomstid i sammanhang där äktenskapet var något stort och viktigt, det var något fint som hör till. Men hon understryker att beslutet att gifta sig var deras eget och att de verkligen ville gifta sig.

Och de var inte de enda som valde att gifta sig i ung ålder. Inför bröllopet gick de en äktenskapsförberedande kurs.

– Där var vi alla under 25.

I audioessän Varför berättade ingen för mig hur svårt det är att vara gift? säger Rudnäs att hon i efterhand önskar att någon berättat för hennes nittonåriga jag om svårigheterna – även om hon är medveten om att hon kanske inte skulle ha varit mottaglig i den åldern.

– I tonåren tänker man på något vis att man hittar den man passar ihop med och att det kommer att gå ganska smidigt efter det. Jag förstod inte vidden av att jobba på en relation, att inse vad man själv gör för fel och att man har med sig trauman från livet.

Även om hon kanske inte skulle ha lyssnat då skulle hon ha uppskattat att senare få möjligheten att tänka ”Jamen just det, jag vet ju att det här hör till” när svårigheterna dök upp. Hon hade velat veta att de inte innebär att hon och hennes man inte hör ihop.

– Jag tror mycket på att man inte ska känna sig ensam. När man känner igen sig och märker att man inte är ensam med sådant man funderar på mår man mycket bättre. Om det skulle vara normalt att prata om utmaningarna skulle man förstå att de ska komma och att de går över.






Depressionens spår i relationen

Ett halvår efter att Ester träffat sin blivande man insjuknade hon i depression. Han blev hennes fristad och i hans sällskap mådde hon ganska bra. Men hon flyttade till Åbo för att studera och det ledde till att de bodde långt från varandra.

– Om vi skulle träffas en helg kunde jag redan på fredagen ha ångest över att han kommer att resa hem på söndag.

Nu har hon varit frisk i omkring åtta år men tror att hon och hennes man fortfarande inte har insett vidden av vad hennes depression gjort med dem som par.

– Vi vet inte vad som är vi och vad som är depressionens ärr. När man levt tillsammans länge vet man inte alltid riktigt vad som är jag och vad som är du.

I samband med depressionen gick Ester Rudnäs i terapi. Det har gjort tröskeln lägre för att söka hjälp och hon och hennes man har fått samtalsstöd.

– Det är inget skamligt att gå i parterapi, hellre kan man gå för tidigt än när det är en jättekris.

Familjelivet med en femåring och en tvååring är intensivt, och att ha en inbokad tid hos en tredje part har också gjort det lättare för dem att skapa utrymme för samtal om relationen.


Tänkte om med yrkesvalet

Sedan ett par år tillbaka utbildar hon sig till dramapedagog och det här spelåret jobbar hon på Wasa Teater där hon medverkar i musikalen Vänd om min längtan.

Ända sedan hon var barn har hon velat stå på scen, antingen spela teater eller dansa. Efter gymnasiet sökte hon in både till studier i scenkonstpedagogik och till Teaterhögskolan, men eftersom hon var så deprimerad och mest sov klarade hon inte av att gå på inträdesproven. Hon har alltid älskat att läsa och skriva och visste att hennes goda studentbetyg antagligen skulle räcka till för att söka in till Åbo Akademi och bli modersmålslärare, även om hon inte skulle klara sig så bra i inträdesprovet.

– Det var jobbigt att flytta till Åbo för att jag var så sjuk, men jag tänkte att det inte är bättre att vara kvar i den miljö där jag blev sjuk.

Redan under första studieåret kände hon att modersmålsundervisning inte var hennes passion och att hon egentligen hellre skulle göra något annat.

– Men det fanns ingen teaterutbildning i Åbo, och sedan skulle Oscar komma till Åbo och studera och jag ville vara nära honom.

När hon sökte in till Novias utbildningen i scenkonstpedagogik för andra gången var hon höggravid med sitt andra barn. Utbildningen har bara antagning vartannat år, och hon upplevde att hon var tvungen att ansöka.

– Jag kände i många år att jag höll på med något som jag egentligen inte ska göra. Jag kunde inte fortsätta så, det skulle inte ha varit rätt mot vare sig mig själv eller mot min familj, jag skulle bara ha blivit ledsen och deprimerad.

Intagningsproven ordnades en vecka före hennes beräknade förlossningsdatum, vilket gjorde att hon inte kunde närvara fyiskt den här gången heller. Men hon har dansat mycket och hade dansvideor som hon kunde skicka in och deltog sedan i improvisationsövningar via videosamtal.

Hon hade spelat amatörteater tidigare och visste att hon behövde spela teater, men undrade om hon hade vad som krävdes. I samband med antagningsprocessen mötte hon en lärare som stöttade henne.

– Det var jätteviktigt för mig i den stunden att det fanns någon som sa: jag tror att det här är rätt bana för dig.

Det här är något som läraren upprepat senare när hon gett Rudnäs feedback och, det har bekräftat för henne att hennes magkänsla var rätt.

Sedan hon inlett utbildningen har hon många gånger tänkt på vad som skulle ha hänt om hon börjat med den som nybliven student utan den livserfarenhet hon har idag.

– Livet leder en konstiga vägar och nu har jag en helt annan drivkraft, nu vet jag faktiskt att det är det här jag vill göra. Jag är inte här för att testa.

När det ordnades förhandsvisning av Vänd om min längtan satt olika typer av pedagoger i publiken och Ester Rudnäs märkte att det var en överraskande stor sak för henne.

– Jag kunde känna hur det skulle ha känts om jag varit en av pedagogerna som kom dit den kvällen, hur jag skulle ha längtat efter att stå på scenen. Och nu är jag här!


Gå i kyrkan grundar henne

Yrkesmässigt är hon äntligen på den plats hon längtat efter, men det väcker samtidigt nya tankar om hennes identitet. Hon återkommer än en gång till att hon vill leva så autentiskt som möjligt, också i förhållande till sin tro.

– Vem är jag när jag är på teatern och vem är jag när jag är i kyrkan? Jag vill vara samma person hela tiden, det går lite emot mig att ha olika roller.

Hon har lämnat det tidigare svartvita synsättet bakom sig och upptäckt att det finns nyanser i allt.

– Det är inte allt eller inget. Hur gör man då för att vara kärleksfull mot sin nästa?

Att gå i kyrkan är något som grundar henne, men det beror också på i vilket sammanhang hon går till gudstjänst.

– Jag har min relation med Gud och jag behöver inte hålla med om allt som någon säger från predikstolen. Jag blir påmind om att Gud aldrig lämnar mig även om jag håller på att utvecklas och saker händer i mig.

Efter att hennes audioessä publicerades har många har hört av sig och tackat henne. Hon har märkt att andra också upplever att det är ett viktigt ämne som det inte är så lätt att prata om.

– Det märktes också när jag skrev min essä, det måste bara ut. Jag hade inte så hög tröskel utan tänkte att jag också gör det här för andra.

Hennes man läste igenom manuset och godkände allt.

– Jag tror han förstod att det här behövde göras, men jag tror inte han tyckte att det var så bekvämt.

Det kändes konstigt att vara så pass personlig och veta att vem som helst kan lyssna på det hon säger. Samtidigt märkte hon att det var lättare att ta upp de här sakerna i offentligheten än det varit att prata med sina närmaste om dem ibland, och ser också det som ett tecken på tystnadskulturen.

– Just för att det är så viktigt att inte behöva känna sig ensam måste man börja i något hörn, öppna upp och krackelera fasaden som man så ofta håller upp.

Text och foto: ERIKA RÖNNGÅRD


Lina Teir spelar många instrument, men närmast henne är ändå fiolen.

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05
Sirpa Tolppanen betonar vikten av inkludering i arbetet med att bygga gemenskap från grunden.

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34
Tidigare kände sig Beni Karjalainen ensam. Idag har han goda vänner och en sambo. FOTO: PRIVAT

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56
32 euro per dygn – det får hjälpledarna i snitt betalt enligt KP-enkät.

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53
Harry Holmberg finns i dag till för andra människor – i vården.

PRÄSTER. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 5.4.2024 kl. 11:23
Vid det här bordet fattar domkapitlets kollegium beslut om vem som blir herde i Petrus församling. Biskopen tycker det är trist att det gick så här.

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56
Petruskyrkan söker ny herde – men vem det blir är fortfarande oklart.

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54
Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59
Ida-Maria Björkqvist är biträdande 
distriktsledare i baptistsamfundet.

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00
Susann Stenberg blev ett viktigt stöd för Monica Björkell, som nyligen flyttat till Lovisa.

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30
För Johan Byggningsbacka är glädjen den känsla som fyller hans påsk.

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00
På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

Att laga mat handlar för Birgitta Udd om glädjen att skapa, men också alla tankar som processen väcker hos henne.

Bok. Våra kroppar behöver föda. Vi behöver också föda för vårt själsliga liv. Birgitta Udd kombinerade behoven och skrev boken "Det smakar liv – Vardagstankar och recept". 15.5.2024 kl. 15:27
Biskop Ivan Laptev - viger han präster i Sankt Petersburg för en utbrytarkyrka i Finland?

INGERMANLANDS KYRKA. Inom maj månad ska två av kyrkans missionsorganisationer förklara varför flera av deras anställda har prästvigts i en luthersk kyrka i Ryssland. Biskop Ivan Laptev i den ingermanländska kyrkan tycker ståhejet är märkligt. 14.5.2024 kl. 10:00
Nya kyrkomötet öppnades med gudstjänst i Åbo domkyrka.

KYRKOMÖTET. Många nya delegater i kyrkomötet. De tunga frågorna som samkönad vigsel eller organisationsreform i kyrkan kommer upp på onsdag. 13.5.2024 kl. 20:10
Verket ”Rebirth” av Kasper Dalkarl är inspirerat av ”Lemmikäinens moder” av Akseli Gallen-Kallela.

FOTOGRAFI. När fotografen Kasper Dalkarls pappa dog blev hans relation med mamma Åsa Dalkarl Gustavsson tätare. De började gå i bastu tillsammans, de blev vänner. Kaspers fotoutställning ”Mor och son” är deras gemensamma projekt. 13.5.2024 kl. 14:36
Jobbet som forskningschef för Stiftelsen för Åbo Akademi konstaterar Ruth Illman att har många likheter med motsvarande post vid SLS.

SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET. Hon går från ett toppjobb till ett annat. Ruth Illman har gått i sina föräldrars fotspår, men motivationen kommer utan tvekan inifrån. Från och med september är hon ny forskningschef vid Svenska litteratursällskapet. 10.5.2024 kl. 19:52