1. Vad hoppades du på att kunna göra inför den senaste perioden i kyrkomötet, och hur gick det?
2. Vad är det viktigaste kyrkomötet fått till stånd under de fyra senaste åren?
3. Finns det en diskrepans mellan dina förväntningar och verkligheten vad gäller att få till beslut och förändring genom kyrkomötet?
4. Avståndet mellan kyrkomötet och vardagen i församlingarna kan kännas stort, har du något exempel på beslut i kyrkomötet från de senaste fyra åren som församlingsborna kan se konkret?
Patrik Hagman
1.” Jag hade faktiskt rätt höga ambitioner. Jag hade hoppats att vi tillsammans skulle komma på god väg med en strukturreform för kyrkan, och kanske också hitta effektivare sätt att arbeta i kyrkomötet. Utskottsarbetet är det som fungerar i kyrkomötet, min tanke var att bygga på det.
Jag fick igenom ett förslag om att minska statistikinsamlingen i kyrkan, men även där blev det praktiska resultatet rätt magert.
Vad jag ville komma åt med initiativet var att minska på onödigt arbete som våra anställda gör och ifrågasätta den stora tilltron till mätning och siffror som finns i kyrkan. Det blev en riktigt bra diskussion. För mig blev det tydligare än jag trott att statistikinsamlingen missbrukas. Flera kyrkoherdar stod i plenum och berättade hur bra det är att ha statistik när de ska föra utvecklingssamtal med anställda. Det är absolut inte rätt sätt att använda statistik som bygger på stora mängder data. På individnivå är det helt missvisande.
Initiativet gick igenom enhälligt, men jag tror inte det än har lett till stora minskningar av insamlingen av data. De värsta problemen kanske man dock åtgärdat.”
2. ”Antagligen att vi äntligen fick den nya kyrkolagen klar, men där gjorde kyrkomötet inte mycket mer än att klubba de färdiga förslagen. Största delen av det andra har stampat på stället.”
3. ”Jag tror inte jag varit orealistisk. Jag är uppriktigt besviken över att den idé om nytt arbetssätt som jag var med och arbetade fram sköts ner så brutalt.
Vi var flera som konstaterade att den mest effektiva styrningen vi åstadkom i kyrkan under förra perioden var via budgeten för Kyrkostyrelsen. Utfallet var dock ganska långt från det som varit syftet.
Vi tänkte att vi genom att börja med informella gemensamma möten med de utskott som närmast har att göra med frågorna kring en strukturreform kunde börja snickra på en gemensam vägkarta, så skulle vi kunna bygga förtroende och förankring i kyrkomötet så att det inte skulle gå som förra gången när reformen föll på slutrakan.
Tanken var också att dela upp strukturreformen i många mindre reformer som pekar åt samma håll, men som inte står och faller på att ett jättepaket går igenom.
Innan vi knappt kommit igång slog dock Kyrkostyrelsens ledning och delvis biskoparna ner på detta som något slags odemokratiskt mygel. Efter lite samtal i mindre sammanhang flyttades det hela till Kyrkostyrelsen som av allt att döma nu inte kommer att göra något alls åt saken. Vi är tillbaka där vi började för fyra år sedan. Bara att behovet för reformer är mera akut och resurserna för att genomföra dem är mindre.
Samtidigt har det varit en svår period med pandemi, stark polarisering och så lagarbetet som blockerade det mesta annat. Jag hade hoppats att vi skulle kunna komma framåt mer. Det råder ingen brist på viktiga saker att ta itu med.”
4. ”Knappast generellt. Men det beror som sagt på att vi inte fick så mycket gjort, inte på att det inte finns saker som behöver göras.”
Ulla-Maj Wideroos är förvånad över debattklimatet i kyrkomötet. FOTO: Arkiv/Johan Sandberg
Ulla-Maj Wideroos
1. ”Jag hade inte en enskild fråga jag ville arbeta för utan ville snarare bidra till att kyrkan ska förändras åt ett mer öppet håll, men det är ett tungt skepp att svänga. Samtidigt måste man börja någonstans. I slutändan kommer det att ha betydelse.
Jag är till exempel för kyrklig vigsel av samkönade par. Dit har vi inte kommit ännu, men jag är övertygad om att vi kommer dit.”
2. ”Kanske att debatten om de svåra frågorna har tagit fart. Jag var lite orolig över att man inte skulle våga diskutera utan lägga locket på, men så var det inte.”
3. ”Jo. Jag var överoptimistisk och det borde jag inte ha varit. Jag borde ha förstått bättre efter tjugo år i riksdagen. Jag hade hoppats på mer snabbhet. Det bygger också på att jag inte hade koll på att det ändå är så stor skillnad mellan konservativa och liberala ärenden inom kyrkan.
Det är lättare att driva en sak till omröstning i riksdagen, där tron och övertygelsen inte skiljer åt i lika hög grad som inom kyrkan. Jag upplevde att man fick bibelcitat emot sig ibland. Debattklimatet är väldigt annorlunda mot vad jag är van med.
Men på ett allmänt plan upplevde jag nog att kyrkomötet levde upp till mina förväntningar vad gäller nätverksskapande och beslutsfattande.”
4. ”Några riktigt stora reformer kom vi inte med under den här perioden. Om det finns ett avstånd mellan kyrkomötet och församlingarna så är avståndet till medlemmarna ännu större.”
Rolf Steffansson tycker att Borgå stift kunde bli bättre på att informera. FOTO: Privat
Rolf Steffansson
1. ”Vi hade listan Tillsammans för en medmänsklig kyrka där vi ville verka för att församlingarnas verksamhetsförutsättningar skulle förbättras, för en bättre arbetsfördelning mellan Kyrkostyrelse, domkapitel och församlingar, och för att frågan om vigsel för samkönade par skulle gå framåt.
De målsättningarna har rört sig framåt, även om det gått långsamt. Jag har själv varit medlem i ekonomiutskottet där ett av målen varit att se till att mer medel ska bli kvar i församlingarna. Diskussionerna har gällt centralfondens budget och pensionsavgifterna. Frågan om vigsel flyttades till biskopsmötet, där den fortfarande diskuteras.”
2. ”Kodifieringen av kyrkolagen är det överlägset största beslutet. Sedan tycker jag att finansieringen av den nya översättningen av GT är en liten men viktig fråga. Diskussionen om likabehandling och jämställdhet i kyrkans arbete är viktig, liksom diskussionen om lekmännens roll i förvaltningen. Sedan har det funnits viktiga initiativ gällande evangelisation och andlighet som lett till goda diskussioner i plenum.”
3. ”Nog på det viset att allt går väldigt långsamt. Jag tycker att vi borde utveckla en mer smidig och snabb beslutsgång i kyrkan. Vi är väldigt byråkratiska.”
4. ”Bibelöversättningen, initiativen om evangelisation och andlighet, och väldigt konkret godkännandet av en ny officiell missionsorganisation, ELY. För församlingsanställda borde det fortsatta utvecklandet av Kipa märkas av.
När det gäller avståndet ser jag också det som en utmaning att kyrklig och världslig media lyfter fram vissa symbolfrågor, medan de små stegen av utveckling förblir obemärkta.
Jag tycker också att vi också borde fundera på information i Borgå stift. Det finns många som inte har en aning om vilka beslut som fattas i kyrkomötet, vilket leder till en allmänt cynisk inställning gällande det kyrkliga beslutsfattandet.”
