När Mikael Kurkiala skrev sin uppmärksammade bok När själen går i exil blev han nästan beroende av skrivandet. Hans nya bok, Där pendeln har sitt fäste, tar vid där den förra slutade. Om den första handlade om hur själen förjagas ur fler och fler sammanhang, handlar den nya om att försöka lista ut om det finns platser dit själen kan återvända.
År 1851 demonstrerade Jean-Bernard-Léon Foucault att jorden roterar runt sin egen axel med hjälp av en 28 kilo tung järnkula som hängde i en 67 meter lång järntråd. I romanen Foucaults pendel av Umberto Eco finns ett citat som Mikael Kurkiala fastnade för: ”Jorden roterade, men den plats där tråden var fäst var den enda fasta punkten i universum.”
– För mig är det så oerhört viktigt att tänka att det finns något prediskursivt, prekulturellt och prespråkligt – punkten utanför, där pendeln har sitt fäste, den punkt som garanterar livet som det är. Liksom Big Bang ägde rum utanför tid och rum men samtidigt är en förutsättning för tid och rum.
Han tänker mycket på spädbarn.
– Det är för mig den starkaste bilden av Guds närvaro.
Han tror inte att det är någon slump att Gud i den kristna traditionen visar sig som ett spädbarn.
– Inte som en kung, utan som ett spädbarn. Det är för mig det stora hoppet och vittnet om Guds godhet.
De besjälade produkterna
Han är bekymrad över att vi lever i en avförtrollad värld.
– Jag är mån om att på något sätt föra in religion i samhällsdebatten, in i människors tolkningsmönster, för om vi stänger av religion som tolkningsmönster stänger vi ute väldigt viktiga andliga och existentiella resurser.
I stället har vi besjälat våra egna produkter, som maskiner och pengar.
– Och det är inte bara en neutral förflyttning, som i att vi förr besjälade naturen och nu besjälar våra egna skapelser. Det som händer är att när man avbesjälar något så behandlar man det på ett annat sätt. Vi har respekt för marknaden, otrolig respekt för marknaden. Hur ska marknaden reagera på måndag? Vi sitter nervösa: Är den nöjd med oss, har vi gjort bra ifrån oss?
– Och de som förstår sig på marknaden blir som ett prästerskap. Prästerskapet är ju de som står närmast Gud, och de här experterna står närmast marknaden och kan uttolka den för oss.
Vi producerar mysterier
Mikael Kurkiala är antropolog och har i perioder bott bland lakotafolket i Pine Ridge-reservatet i South Dakota i USA.
– Om jag tänker på lakotafolket så ser jag att det i deras traditionella värld fanns väldigt lite som var obegripligt för dem.
De förstod hur deras teknologi fungerade, varför djuren betedde sig som de gjorde och varifrån maten de åt kom. Det de inte förstod var laddat med kraft.
– Men vi lever i en tid där själva vardagen är obegriplig för oss. Till exempel är min telefon miljoner gånger mer effektiv än den dator som förde de första människorna till månen. Och jag fattar ingenting av det. Jag begriper inte ens hur jag kom hit med ett flyg … Jag har en vag uppfattning av hur det går till. Men det är inte en obegriplighet som kommer från skapelsen, utan från oss själva. Vi har producerat det här mysteriet.
Hur ska vi då återknyta till det vi förlorat? Till mysteriet? Till pendelns fäste?
– Jag har inga konkreta tips, typ: ”Så här gör du.” Sinead O’Connor sa ”There’s nothing between me and God” (det finns ingenting mellan mig och Gud). Det är en viktig tanke för mig: Gud är nära. Själva ordet Gud förekommer ganska sällan i min bok. Jag föreslår till och med att vi kunde lägga ordet i karantän för en tid för att det ställer sig i vägen. Jag vill tala om Gud på ett sådant sätt att det inbjuder till möjlighet att mötas kring det. Det är oerhört angeläget för mig.
Varför?
– Därför att jag känner att det finns artificiella murar som reser sig mellan människor. Jag var med på den existentiella litteraturfestivalen i Uppsala domkyrka i höst. Jag satt i ett panelsamtal med Joel Halldorf och Björn Wiman. Hela festivalen var för mig sinnebilden av ett djupt existentiellt samtal, där man klär erfarenheter i en språkdräkt som gör det möjligt för alla att ta del av. Det blir ett ”vi”, inte ett ”dom”, som pratar. Det blir inte sekteristiskt. Jag stod under hela min uppväxt utanför alla kristna sammanhang. Jag kände mig helt främmande för dem. Och hade jag pratat med dem trodde jag de skulle ”omvända mig”. De talade till mig men vi talade intemed varandra. Det fanns ingen gemensam plattform.
Mikael Kurkiala tror att det religiösa språket bättre än det sekulära kan fånga in känslor vi inte riktigt kan sätta ord på. Till exempel ”det sitter i väggarna”.
– Man förstår ju att det inte bokstavligt sitter något i väggarna. Men känslan är så påtaglig att vi inte kan undkomma den, och vi har inget bra sätt att tala om den. Det religiösa språket kan ta det här på allvar på något sätt. Det har ord för det, och det är kraftfulla ord, sådana som man ryggar undan för. Till exempel häxkraft. Jag tror att vi alla någon gång mött en människa som har en sådan utstrålning att vi inte riktigt kan fånga in den med vår vanliga begreppsapparat.
Han tänker att den religiösa begreppsapparaten tillför något. Den är rik, den är fullödig.
– Den kan inte ersätta andra sätt att tala, men den tillför djup och fler dimensioner.
Mikael Kurkiala tänker att det finns platser där det är lite lättare att få syn på stunderna då Gud ger sig tillkänna i våra liv: glipor i vardagen. I en kyrka. I naturen. Inför ett spädbarn.
Människan är avmystifierad
Sekulariseringen har avmystifierat människan. Hon är reducerad till transmittorämnen i hjärnan, i stället för att vara något som inte låter sig avkodas. Som i Tomas Tranströmers Romanska bågar: Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. / Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
– För mig är det en djupt religiös text. Den vittnar ju om att människan aldrig kan komma fram. Därför tänker jag att det här med öppenhet är så viktigt för mig. Definitioner låser in: vad är ett bord, vad är en människa, vad är demokrati, vad är kyrkan. Så fort vi har definierat det har vi låst in det. Vi har en så stark tendens i vår kultur att låsa in allting och definiera det. Och när vi gör det så dödar vi det.
Han tror att människan alltid måste sträva mot någonting.
– ”Det här skulle jag kunna bli.” Kristus är en sådan tanke inom den kristna traditionen.
Du skriver om att världen – hur mycket den än öppnat sig för oss – aldrig varit så klaustrofobisk som nu. Hur då?
– Världen har gått in i antropocen, en ny geologisk tidsålder där homo sapiens fullständigt präglar hela planeten.
– Det innebär att vi är allestädes närvarande. När jag växte upp hade jag en känsla av att man kunde fly någonstans. Man kunde fly ut till naturen. Så känner jag fortfarande. Men mer och mer, i och med att jag läser om den globala uppvärmningen och spridningen av mikroplaster, så inser jag att naturen är ett uttryck för vår plats i världen, inte ett alternativ till den. Det innebär att människan är överallt. Det är för mig en oerhört klaustrofobisk upplevelse. Ju äldre jag blir desto mer älskar jag naturen, men mer och mer känner jag att naturen är en sargad natur. Och där kommer bilden av den korsfästa guden som en stark bild för skapelsen. Den Gud som visar sig för oss i Nya testamentet är inte en Herkulesfigur, vältränad med ”magrutor”. Sargad kommer Gud till oss. Det är ett sätt att tänka på naturen: att den möter oss sargad.
Men vad ska vi göra? Hur ska vi lösa klaustrofobin på ett personligt plan?
– Jag läste nyligen en bok av en kvinna från det nordamerikanska potawatomifolket, hon är biolog och dessutom skolad i sin traditionella kultur. Det hon lärt sig av sina äldre är: ta aldrig den första plantan, och ta aldrig den sista. Man ska alltid försäkra sig om att det finns fler. Det kan gälla till exempel när vi plockar kantareller. Och en annan tanke: Att du kommer som Karl Oskar och Kristina till Ki-Chi-Saga-sjön (i Mobergs romansvit, Utvandrarserien). Så går Karl Oskar där och ska välja var han ska bygga sitt hus. Och när man kommer till den vackraste platsen i hela området: då ska man inte bygga där. Man ska aldrig bygga där. Så tänker jag. När man nångång stöter på något makalöst vackert, då ska man låta det vara.
Han tänker också på minnen vi har, relationer vi haft, förälskelser.
– Låt det vara precis så där. Gå inte dit igen. Låt det vara good enough. De där situationerna är ju hållpunkter i livet.
