En grå söndag i februari sätter Rabbe Tiainen och hans ryska vänner Ira och Pavel sig ner på ett kafé i Helsingfors för att dricka en varm kopp te. Snart ska de bege sig till Fabriksgatan – vännerna demonstrerar vid ryska ambassaden varje söndag.
– Jag vill att kriget ska ta slut. Jag vill att Ukraina vinner. Jag vill inte att människor dör i onödan. Därför demonstrerar vi, säger Ira.
Ira och Pavel är ursprungligen från Sankt Petersburg. De är gifta och båda är ingenjörer.
– Vi motsätter oss kriget mot Ukraina och vi hoppas på att Ukraina återtar alla sina landområden. Jag hoppas att Ryssland som land ska bli helat och att människorna väljer en annan väg.
Ira kom till Finland för tio år sedan, innan hon var en aktivist.
– Därför har inte den ryska säkerhetstjänsten så bra koll på mig, så som de har koll på många andra exil-ryssar.
Vad vill ni säga till finska folket?
– Fortsätt att stötta Ukraina.
Ira tänker tyst för sig själv och säger sen:
– Döm inte ryssarna. De är rädda. Att bo i Ryssland är inte samma som att bo i Europa – det är en helt annan sak. I Ryssland är man rädd hela tiden. Det är väldigt svårt för en person som har levt i en demokrati hela livet att förstå.
Ira säger att många som styr Ryssland är omkring 70 år.
– När Sovjet föll traumatiserades de, och ändå beslöt de att återuppliva Sovjet. De inser inte att Ryssland har förändrats – och världen har förändrats. Min förhoppning är att vi lever de sista krampryckningarnas tid.Jag hoppas att de sista smulorna av Sovjet äntligen kan lämna oss.
Demonstranterna har mötts som människor. – Vi har haft fester, spelkvällar och bekantat oss med Finland.
Spionage av säkerhetstjänsten
Alla Iras och Pavels nära familjemedlemmar bor i Ryssland, bara Pavels nära släkting bor i Spanien.
– Det är svårt. De ser på kriget på ett annorlunda sätt än vi här i Europa, säger Pavel.
Ira fortsätter:
– Det är också svårt att veta hur familjemedlemmar blir behandlade av säkerhetstjänsten. Många aktivisters familjemedlemmar spionerar säkerhetstjänsten på.
Våren kommer bli tuff
Rabbes, Iras och Pavels goda vän Anna kommer rödfrusen till kaféet och ansluter sig till samtalet.
– Jag är rysk-ukrainska och kom till Finland för omkring sju år sedan och blev ingenjör.
Annas familj bor i Ukraina.
– När det fullskaliga kriget bröt ut var mina familjemedlemmar lättade att jag bodde i Finland. Inga nära familjemedlemmar har lämnat Ukraina, men några avlägsna släktingar har flytt till Polen, på grund av det som hände i Butja.
Innan den 24 februari var familjen väldigt pro-rysk.
– De har tittat mycket på rysk teve. Men deras uppfattning om Ryssland har förändrats.
Anna hoppas på vapenstillestånd.
– Men det verkar inte troligt i den närmaste framtiden. Det sägs att den tuffaste delen av kriget kommer nu. Jag är väldigt rädd för hur det ska gå för min familj. De måste stanna för att kämpa i kriget.
Anna brister ut i stilla gråt. Ira tar hennes hand.
– Den ryska säkerhetstjänsten har inte så bra koll på mig, säger Ira. Hon väljer ändå att dölja en del av sitt ansikte när det blir dags för fotografering. Anna vill inte vara med på fotografierna, som en säkerhetsåtgärd.
Livet har blivit rikare
– Jag tycker att ni är extremt modiga, säger Rabbe Tiainen till sina vänner.
Han har demonstrerat mot kriget sen sedan dag ett.
– Från februari till mitten av sommaren demonstrerade vi varje kväll.
Rabbe och hans finska vänner stod på ett ställe på trottoaren.
– Men med tiden närmade vi oss, alltså Iras och Pavels gäng, och blev en och samma grupp. Det har varit en rikedom att märka att kan jag kalla de här människorna för mina vänner. Jag kan inte poängtera det nog. Mitt liv har blivit rikare, trots en tragedi och någonting som känns upprivande för oss alla. Jag är så glad för alla nya människor som öppnar upp sin värld.
Efter sommaren demonstrerade gruppen en gång i veckan istället för varje dag.
– På våren tog min energi slut fast jag ville vara med. Jag jobbade varje dag och demonstrerade varje kväll. Min kropp och mitt huvud sade till.
– Efter sommaren så har vi ofta demonstrerat i cirka två timmar. Efter det har vi gått till en bar, där stämningen har varit mer lättsam.
Din uppväxttid har präglats av den kristna tron. Hur påverkar det ditt tänkande?
– Att en diktator som Putin använder kristen retorik för att motivera ett anfallskrig och dödande av civila är helt bisarrt. Det är också något jag vill stå upp mot. Det är inte min syn av det kristna budskapet, säger Rabbe.
– Det är sorgligt att den ryska ortodoxa kyrkans högsta ledning tiger, och stöder kriget passivt. Vi har en skyldighet att säga ifrån. Den katolska och ortodoxa kyrkan och andra kristna kyrkor i Europa har sagt att patriarken Kirills retorik är en villolära. Man kan, helt enkelt, inte som kristen stödja ett krig på det här sättet.
Du har berättat att du i början kände mycket ilska. Har du några känslor av ilska kvar?
– Det händer sig fortfarande att ilska är den dominerande känslan. Vi är många i Finland och Europa som reagerar på nyheterna med ilska. Jag tror att det är viktigt att man har någon kanal att få ut ilskan. Det kanske handlar om att prata med någon eller att man gör någonting konkret, så det inte blir någonting som förbittrar en.
– Men tillsammans med de andra demonstranterna har jag fått bygga på med samvaro och vänskap. För mig har det blivit viktigare än ilskan. När man stått många kvällar ute på gatan har man ibland inte så mycket annat att göra än att prata och diskutera. Det har varit en spännande resa. Man lär känna människor. Jag har inte haft ryska vänner förr. För mig har det blivit en aha-upplevelse: lösningen på krig är ju faktiskt att människor möts. Och det ger mig hopp. Det handlar inte om nationalitet, utan det handlar om andra saker som har gått snett. Lösningen är det att vi möts igen, säger Rabbe Tiainen.
