– Det berör mig varje gång när samer sitter och minns hur de konstgjorda sjöarna i Lokka och Porttipahta byggdes. Hur samerna fick flytta bort och hur det har känts när det inte har gått att komma hem igen, för att ens hus är under vatten, säger sameprästen Mari Valjakka, 33.
De två över 25 kilometer långa sjöarna skapades på 1960- och 1970-talet som vattenkraftreserver, för att ge oss övriga finländare elektricitet ur Kemi älv. Lokkasjön är EU-områdets största konstgjorda sjö.
– Då förstår man vad det betyder att som same bli förbigången när det fattas beslut och inte själv bli hörd i frågor alldeles nära en själv, säger Mari Valjakka.
Präst på tre samiska språk
Mari Valjakka är nu i två år projektkoordinator för projektet Samerna i kyrkan. Det är en sannings- och försoningsprocess, där den evangelisk-lutherska kyrkan ska reda ut sitt förflutna i förhållande till vårt lands ursprungsfolk samerna. Biskopsmötet tillsatte i dag den styrgrupp som ska leda projektet. Dess ordförande blir professorn i samisk kultur vid Uleåborgs universitet, Veli-Pekka Lehtola, som själv är same.
Mari Valjakka hördes av biskopsmötet från Ivalo via videolänk. Hon är själv skoltsame, den lilla språkgrupp som evakuerades från Petsamoområdet när det avträddes till Sovjetunionen. Efter teologistudier i Helsingfors är hon sedan 2015 präst i Enare församling och har kyrkligt arbete på samiska som sitt ansvarsområde.
– I Ivalotrakten talas tre samiska språk. Jag jobbar i huvudsak på nordsamiska, men klarar mig också till en viss gräns på enaresamiska och skoltsamiska.
Talade ni samiska i ditt hem?
– Nej, vi talade finska. Det måste man i min generation för att klara livet och vardagen. Jag hör till den generation som inte kunde ta över skoltsamiska. Läget var så svagt och dåligt då för vår språkgrupp att vi var tvungna att tala majoritetsspråket.
Skoltsamiskan och enaresamiskan är små språkgrupper som i huvudsak talas enbart i Finland. Det stora samiska språket är nordsamiskan som talas på både Finlands, Sveriges och Norges områden i Nordkalotten.
– Kyrkan är viktig för samerna. Och många lekmän är väldigt skickliga teologer och har läst Bibeln och postillor mycket. En del har till och med deltagit i att översätta Bibeln. Så man får ibland vara skärpt vid kyrkkaffet, säger Mari Valjakka.
För samer som har en djup egen ekoteologi kring jord och vatten var det en stor sorg att de konstgjorda sjöarna i norr byggdes, säger Mari Valjakka. Bilden från Porttipahtabassängen nära Sodankylä.
"Här tycker jag att jag är omgiven av ekoteologer hela tiden! Samerna har en så speciell relation till jord och vatten och till allt vad därtill hör."
Det samiska området har en stark tradition av lekmannamöten, seurat , och av väckelserörelser som bland annat den laestadianska. Men Mari Valjakka bli full i skratt åt hur ekoteologi plötsligt har blivit på modet i "stora världen".
– Här tycker jag att jag är omgiven av ekoteologer hela tiden! Samerna har en så speciell relation till jord och vatten och till allt vad därtill hör.
Har samernas historia gjort dem avoga till kyrkan?
– Det finns kyrkokritiska bland dem som i alla befolkningsgrupper. Men varje gång jag döper ett barn så är det fortfarande så underbart att det inte bara finns två faddrar, utan ofta tio eller tolv. Det tycks vara viktigt. Där är det skillnad jämfört med när jag döper ett finskt barn.
Kyrkpressen frågar Mari Valjakka om biskopsmötet behöver komma med några linjedragningar för hur försoningsprocessen ska se ut.
– Om det finns öppna frågor så tänker jag att samerna själva ska ge riktlinjerna, snärtar Mari Valjakka.
Informella samtal om hur en försoningsprocess ska se ut har redan förts med samer på den gräsrotsnivå som i sameområdet kallas jäkälätaso, "på lavhöjd".
– De flesta säger att de inte vill betraktas som offer. Utan de önskar att processen ska ta fram positiva saker som samerna själva gläder sig åt och som ger dem styrka, säger Mari Valjakka.
Bland kyrkliga traditioner tänker hon själv till exempel på det sätt att sjunga psalmer som samerna i Tana älvdal eller i Finlands nordvästra arm har. Där har psalmsången inslag av traditionell samisk sång, samtidigt som jojken fortfarande är kontroversiell i kyrkan, också för många samer.
"Ben och skallar har tagits ur samiska gravar för rasbiologisk forskning så sent som på 1930-talet."
Kyrkans process med en sannings- och försoningsprocess har startat efter att statsmakten också 2021 har tillsatt en liknande kommission. I snabb takt beviljade kyrkomötet i en extra budget i höstas medel, 180 000 euro för projektet.
Kyrkan har sökt försoning längre
Kyrka och stat har i historien har gått hand i hand i sameområdet för att kristna och förfinska samerna. Flera som Kyrkpressen har talat med har ändå ansett att kyrkan nu har ett försprång i ett tyst försoningsarbete som inleddes redan på 1990-talet.
Senare har bland annat den dåvarande Uleåborgsbiskopen Samuel Salmi 2012 sagt att han "i sitt ämbete skämdes" och bett samerna om förlåtelse för kyrkans många missgrepp i norr.
Kyrka och biskopar har också på senare tid haft en central roll när kvarlevor av samer har återförts till sameområdet Sápmi för att till slut begravas i sin hemjord. Det är fråga om ben och skallar som har tagits ur samiska gravar för rasbiologisk forskning så sent som på 1930-talet.
I augusti i år begravdes sammanlagt 140 samers kvarlevor i sin hemjord på tre olika orter på sameområdet, Enare, Utsjoki och Nellim.
