Filmregissören Suvi West ser sig inte som aktivist i grunden. Egentligen skulle hon vilja förmedla berättelser som är lättsamma, kanske roliga eller romantiska.
– Men mina filmer har fötts ur ett tvång, och jag har alltid varit medveten om att projektet inte kommer att kännas lätt.
När hon växte upp i Karigasniemi var de flesta omkring henne samer.
– Jag behövde inte fundera på min identitet när jag växte upp, det var först när jag flyttade bort från Sameland som jag blev medveten om de här sakerna.
Hennes senaste film Eatnameamet – Vår tysta kamp har premiär i vår. Hon valde att göra filmen eftersom hon upplevde att tonen mot samerna blivit allt hårdare.
– Det började komma så mycket felaktig information och kommentarer som nedvärderade samer, också från människor ur vars munnar jag inte väntat mig att få höra sånt.
Samhällsdiskussionen i kombination med de politiska beslut som fattades fick henne att förstå att finländarna inte vet så mycket om samerna.
– Jag tror inte att det handlar om människors illvilja, utan om att många saknar kunskap. Därför upplevde jag att jag inte hade något annat val än att göra en film om ämnet.
– Det är inte konstigt att finländarna vet så lite om samerna. I skolorna lär man sig mer om den nordamerikanska ursprungsbefolkningen än om samerna.
Samerna är inte bara en språkminoritet eller en finländsk stam bland andra stammar. Precis som för andra ursprungsfolk är kontakten till jorden och de traditionella platserna grundläggande för samerna. Även om grundlagen erkänner samerna som ursprungsfolk syns det inte alltid i beslutsfattandet.
– Finska staten har kontinuerligt fattat beslut som minskar samernas livsutrymme och hindrar samerna från att komma i kontakt med markerna och förfäderna. Det handlar om gruvor, kalhyggen, turism och till exempel Ishavsbanan.
Arbetet med filmen har gett mig kraft, till skillnad från om jag bara skulle ha läst nyheterna och känt mig maktlös.
Under de fem år som hon arbetade med Eatnameamet frågade hon sig ofta om hon verkligen var rätt person för att göra den.
– Jag visste att ett liknande projekt inte kommer att få finansiering på många år. Jag funderade mycket på om jag är en tillräckligt bra regissör för att ta tag i det här ämnet. Jag kunde inte heller vara säker på att jag hade samernas förtroende.
Även om processen varit utmattande beskriver hon den samtidigt som ett sätt att komma igenom en tid med svåra politiska beslut.
– Arbetet med filmen har gett mig kraft, till skillnad från om jag bara skulle ha läst nyheterna och känt mig maktlös. Jag tror det skulle ha varit ännu mer utmattande att vara passiv.
– Nu när filmen är klar har jag lärt mig att jag måste tänka lite på mig själv, på vad jag själv vill göra – inte bara på vad den samiska gemenskapen behöver. Det är det enda sättet att må lite bättre.
De andliga upplevelserna samexisterar
Eatnameamet belönades med Kyrkans mediestiftelses pris i samband med Tammerfors filmfestival i mars. West grät när hon fick höra prismotiveringen.
– Det viktigaste med priset var hur domaren beskrev filmen. Att den uppfattades som en film som främjar dialog i samhället trots att den inte skyler över eller förskönar.
Kyrkan har haft en stor roll i Wests liv, inte bara för att hennes mamma jobbar i församlingen.
– När jag växte upp i Utsjoki fanns det egentligen inga andra än församlingen som ordnade verksamhet för barn och unga. Jag har alltid upplevt att församlingen grundade sin verksamhet på kärleken till nästan.
Numera är Wests mamma kyrkoherde, men innan dess hann hon jobba som diakonissa i många år. Pappans sida av släkten är laestadianer.
Redan som liten lärde sig West att hennes mamma ofta pratade med någon som kunde vara i kris, då fick man inte störa.
– Dörren var alltid öppen och min mamma satte ofta den samiska gemenskapens behov före sina egna. Så gjorde också församlingens andra medarbetare. Det gjorde det tydligt för mig att man alltid ska bry sig om och hjälpa andra.
Hon har många varma minnen från församlingen där hon växte upp och trivs fortfarande i gudstjänsten.
– Den är en plats där det heliga är närvarande och där man kan stilla sig. Samtidigt lutar jag nog ännu mer mot samernas traditionella livsåskådning, sättet att kommunicera med allt levande.
De andliga upplevelserna är väldigt lika varandra och i min värld samexisterar de på ett mycket vänligt sätt.
Kyrkan ser hon som en viktig del av kulturtraditionen även om hon inte håller med om alla trossatser. Hon har hittat ett sätt att leva med båda traditionerna.
– De andliga upplevelserna är väldigt lika varandra och i min värld samexisterar de på ett mycket vänligt sätt.
Tron var inget som de pratade mycket om hemma när hon växte upp, och hon känner sig tacksam över att hennes mamma inte bemötte olika problem bara genom att hänvisa till att Gud hjälper.
– Hon har bemött dem som mamma och som människa och visat sin omsorg i handling.
Alla samiska filmer är inte likadana
Som barn visste hon att hon ville jobba med något kreativt i framtiden, men det var först i 20-årsåldern när hon studerade multimedia i Enare som hon insåg hon att att det var just med dokumentärfilm hon ville jobba.
– Så vitt jag vet är vi världens mest dokumenterade folk. Ända sedan jag var barn har jag upplevt hur andra gjorde oss till ett objekt, men jag insåg inte då att jag kunde vara den som får bestämma hur berättelsen förmedlas.
– Jag har fått växa upp i en samisk kultur som varit så viktig för mig att det väckt en oro för hur jag ska kunna bevara den för mina egna barn och deras generation. Det har fått mig att känna att det är min uppgift att ge något tillbaka till den här gemenskapen.
I hennes fall råkar det vara som filmregissör, men valet har inte alltid känts enkelt. Hon har fått höra att om man vill vara en riktig filmregissör måste man göra filmer om olika ämnen.
– Men jag har vuxit upp mitt i skogen i en tät gemenskap, det är svårt för mig att se världen på ett annat sätt. Därför har jag gett mig själv lov att berätta universella berättelser men låta dem utspela sig bland samerna.
Hon drömmer om att filmindustrin i Finland börjar se samiska filmprojekt som de olika berättelser de faktiskt är, i stället för att ordna in dem i någon sorts samisk kvot.
– Man kan få höra att en samisk film fick finansisering förra året, därför ger vi ingen finansering i år. Men även om filmen kanske utspelar sig på samiska kan den vara en berättelse om kvinnans kropp, om förhållandet mellan mor och dotter eller om kolonialism.
Filmaffisch: Jouni West
Eatnameamet – Vår tysta kamp
- Dokumentärfilmen handlar om hur samerna kämpar för sin överlevnad som ursprungsfolk.
- Den tar bland annat upp samernas rätt till marken, språket och till representation.
- I filmen träder olika representanter för den samiska befolkningen fram.
- Eatnameamet har premiär den 19.5 men har förhandsvisats bland annat i samband med Tammerfors filmfestival.
