Synopsisen till Klaus Härös nya film My Sailor, My Love är följande: En pensionerad sjökapten förälskar sig i sitt nyanställda, kvinnliga hembiträde, men hans vuxna dotter godkänner inte förhållandet.
– Upprinnelsen till filmen handlar för mig om att respektera ett levt liv, säger Härö.
Dina senaste filmer handlar om äldre människor. Tänker du mycket på att bli gammal?
– Jag tänker inte så jättemycket på att bli gammal, men jag tycker mycket om gamla människor. Jag reflekterar över mycket när jag följer med äldre människor. ”Hur blev det så här?” Jag pratar ofta med gamla människor, intervjuar dem och frågar om deras liv.
Han är nyfiken på hur man hittar fram till förnöjsamhet.
– Några hittar fram, och somliga hittar inte fram till förnöjsamhet. När jag har pratat med gamla människor har jag också sett förändringar till det bättre hos en del som redan är åttio eller nittio år.
Härö har funderat mycket på människans olika åldrar och självbestämmanderätt.
– Det är klart att man måste beakta en människas ålder och livssituation, men man måste också påminna sig om att det här är samma människa med samma hopp, samma önskemål som när hon var 20 eller 30 år.
Klaus Härö tycker illa om sjukhuspyjamasen.
– Fy tusan. När man klär en människa i en sjukhuspyjamas, en trasa som inte passar, klär man av hennes värdighet. Något av det vackraste som finns är när någon tar hand om en gammal människa.
Sjökaptenen blir kanske en lite bättre mänska. Tycker du att du har blivit en bättre människa när du har blivit äldre?
– Som kristen tänker jag inte riktigt i termer av ”bättre människa”. Jag är nog hemskt medveten om olika sidor hos mig själv. Och jag tror att jag blivit en annorlunda människa, på många sätt. Om jag umgås med Kristus, ofta och dagligen så påverkar det mig.
Han tänker på bibelversen 1 Kor 13.
– Jag skulle vilja vara en människa som är rättvis, förstående, god och tålmodig. När jag umgås med Kristus så ser jag att jag inte är det. Men om jag umgås med Kristus fastnar någonting av honom på mig. Frågan är vem du umgås med. Umgås du bara med dig själv blir det inte så mycket bättre. Och umgås du bara med sådana som du – så samma sak. Det är lätt att det går mot det sämre hållet – det kommer liksom av sig självt.
Filmens Grace, sjökaptenens dotter, är bitter på sin far och bitter på livet. Varför blir man bitter?
– Som livet ser ut finns det alla orsaker att bli bitter. Det är inte frågan om hur man blir bitter, utan hur man lägger bitterheten bakom sig. Bitterheten kommer ju nästan av sig själv. Det kan vara små och stora saker som man förbittrar sig på.
Härö har ofta frågat sig hur det kan vara så att en människa som har levt ett mycket svårt liv orkar intressera sig för andra och inte bara älta saker.
– Andra, som har fått mycket av livets goda, kommer i varje diskussion tillbaks till det ena som de inte fick. Det bästa botemedlet mot bitterhet är kanske inte terapi, utan tacksamhet. Tacksamhet är en märkvärdig medicin. Jag har inte alltid lyckats komma ihåg att ta den, men när jag har tagit den så har jag sett att den gör under.
Han säger att vi lever i en tid där vi är tvunga att lära oss tacksamhet.
– Om det blir tuffare tider, som det sägs på många fronter, om vi fråntas det som vi har tagit för givet, så kan vi förbli tacksamma för det vi har kvar?
Hur blir man tacksam?
– Jag vet inte om jag är rätt person att svara på den frågan. Men till en kristen skulle jag säga så här: Knäpp dina händer och be om öppnade ögon. Be om att få lägga bort bitterheten.
Klaus Härö säger att det finns en paroll i livet att man aldrig ska vara nöjd, annars stagnerar man.
– Men det är nog en ganska farlig paroll. Hur tror du att en människa blir när hon aldrig blir nöjd, istället för att hon nöjer sig med det hon har? Mitt råd är att försöka vara nöjd. Av frukten känner man trädet.
De svåra familjerelationerna
Filmen har två starka spår: kärlekshistorien mellan sjökaptenen och hans hembiträde och dottern Graces problematiska relation till sin far.
– Vi blir aldrig kvitt våra föräldrar och vår familj. Om man har frid med sina föräldrar, sitt förflutna, så har man lättare att nå frid med sig själv. Och tvärtom, om man har en dålig relation till sina egna föräldrar så formar det en.
– När man blir vuxen måste man acceptera sitt liv som det är och var. ”Det här är mitt liv. Så här var det.” Jag kan inte ändra det som var, jag kan kanske ändra på det som kommer. Man behöver inte inte tycka om allt som finns i ens liv, inte ens acceptera det.
– Men man kanske borde inse att ens liv består av många byggstenar. Det finns några byggstenar som är svåra för mig, men andra som är annorlunda.
Glad över visad respekt
Härö blir alltid glad när han hör till exempel kollegor som respektfullt talar i telefon med sina åldrande föräldrar. Och tvärtom – han blir bedrövad när han ibland hör människor i sin ålder prata respektlöst med sina föräldrar.
– En behärskad, kontrollerad, professionell människa kan förvandlas till ett litet barn. Det finns någonting oklart i relationen. Det är någonting i relationen till föräldrarna som stör om man får raseriutbrott eller uppträder med ett irrationellt beteende. Ens föräldrar är inte fullkomliga. Men man borde kunna respektera dem som människor.
Varför kan kaptenen inte vara ens lite snäll med sin dotter?
– Det är klart att man frågar sig varför. Vad är det som är så svårt? Varför kan man inte vara som folk med sitt barn? Men det är lätt att visa sin bästa sida åt en människa som är ett oskrivet blad i ens liv. Men har du en svår relation, som går fem årtionden tillbaka, är det svårt komma loss från invanda mönster. Det kan hända att det finns ett anklagande under ytan. Det är inprogrammerat, om du inte lyckas avprogrammera det på något sätt.
Härö har behandlat förlåtelse och försoning i många av sina filmer.
– Det här är en film, kanske i motsats till de tidigare, där alla bitar inte alltid faller på plats. Det är härligt när människor försonas, men vi vet också att ibland lyckas man inte förlika sig med det förflutna. I den här filmen ville vi ha med båda bitarna.
Slår en lika hårt
När intervjun närmar sig sitt slut har vi nästan inte alls talat om huvudspåret: Den förunderliga kärlekshistorien mellan den pensionerade sjökaptenen och hans kvinnliga hembiträde.
Du har sagt att du vill undersöka den gamla kärleken. Hur skiljer den sig från den unga?
– När man är gammal kanske man tänker att kärleken inte är för mig: jag har haft den tiden och lagt den åt sidan. När man inte väntar på kärleken kan man bli lika överraskad. Den kan slå en lika hårt som förr.
