Som liten flicka satt Hedvig Halén på de hårda träbänkarna i bönehuset i Norra Paipis, ofta flera gånger i veckan. Blicken hade hon fäst på den stora altartavlan.
– Den föreställer ett stadigt kors i ett stormigt hav. Uppe till höger lyser solen på korset. Jag minns att jag satt och gäspade och ville hem, säger Hedvig Halén.
Då anade hon inte att hon skulle bli en av dem som i allra högsta grad värnar om Norra Paipis bykyrka. Hon sitter med i styrelsen i Paipis bönehusförening, har skrivit en historik om byggnaden, och i över två decennier höll hon söndagsskola i bönehuset.
Det var Haléns morföräldrar Otto och Josefina Grankvist som initierade ett stugmöte den 21 februari 1921 för att planera ett tilltänkt bönehus. Trettio personer samlades och lade grunden för Paipis bönehusförening.
– Det var väckelse i bygderna och byborna samlades hemma hos varandra för att höra om Jesus och be. Men husen var små, det blev trångt och oljelamporna slocknade när syret tog slut. Det behövdes ett bönehus.
Efter mötet på 1921 gick det snabbt. I oktober 1922 stod ett bönehus klart för invigning.
– Medlemsavgiften i föreningen var en mark. Men offerviljan var stor. Alla drog sitt strå till stacken och samlade ihop till virke och cement. En familj sålde en ko för att få ett fönster till bönehuset.
Vid invigningen fanns det endast cementgolv, ingen belysning och träbänkar på bockar.
– Möten ordnades ofta. De flesta var jordbrukare och man samlades klockan 20 när arbetet på gårdarna var klart, ibland tre gånger i veckan.
Olika församlingar har vistats i bönehuset i bästa samförstånd.
– Möten har ordnats av exempelvis friförsamlingen, pingstvännerna och svenska och finska församlingen i Sibbo.
Hedvig Halén brukade som barn titta på bykyrkans altartavla med ett kors i ett stormigt hav.
Den första nattvarden
På 1980-talet beslutade finska och svenska församlingarna i Sibbo att man skulle bygga om estraden i bönehuset.
– Man fick ett altare och en predikstol från Hangelby kapell i Sibbo. På självständighetsdagen 1987 firades den första nattvarden, säger Hedvig Halén.
Bönehuset har hela tiden utvecklats. 1991 kom vattenledningarna, och på 2000-talet tyckte den dåvarande kyrkoherden att det var dags att förnya sig.
– Många unga känner inte till vad ett bönehus är. Så vi övergick till att i annonseringen skriva Norra Paipis bykyrka.
Mötesverksamheten har torkat in, men däremot ordnas mässor några gånger om året och inte minst vigslar, dop och födelsedagsfester.
– De vackraste julsångerna på finska brukar samla kring 100 personer.
Från sin barndom minns Hedvig Halén speciellt valborgsmässofesterna i bönehuset.
– Vi hade lagat mjöd och munkar, och jag fick plocka blå- och vitsippor att dekorera med, det var ett viktigt uppdrag. Min pappa var predikant och jag minns att jag satt på nedersta trappsteget upp till altaret. Det kändes tryggt att sitta där och lyssna.
Hedvig Halén pryder fortfarande kyrkan med blommor ur sin stora trädgård. Bykyrkan får ekonomiskt stöd från den kyrkliga samfälligheten, annars skulle verksamheten inte vara möjlig.
– Varje generation har sagt: Hur ska det gå med föreningen sedan när vi inte finns längre. Tills vidare finns det en fungerande styrelse. Men framtiden är oklar.
Det som inte är oklart är att det blir 100-årsfest för bykyrkan den 9 oktober.
– Det blir en stor lovsångsfest med mycket musik och sång.
VÄLKOMMEN PÅ 100-ÅRSFEST
- Den 9 oktober kl. 15 firas Norra Papipis bykyrkas 100-årsjubileum, Rajakulmavägen 39 i Paipis.
- Festen präglas främst av lovsånger och musik. Kyrkoherde Camilla Ekholm medverkar.
- Det bjuds på kaffe med tårta och smörgåstårta.
- Norra Paipis bönehus invigdes 15.10.1922. Bykyrkan upprätthålls av Norra Paipis bönehusförening och välkomnar alla kristna kyrkor och samfund
