När jag skriver det här är det vackraste försommartid. Syrenerna doftar himmelskt, fåglarna sjunger, solen glittrar i vattnets vågor och vinden är ljum. Jag älskar att plocka sommarbuketter på mina vandringar i naturen och pryda bordet med dem hemma. Men gång på gång konstaterar jag att blomstringstiden är otroligt kort, sommarbuketten håller så få dagar och blommans kronblad faller av nästan genast jag satt dem i vasen. Och jag tänker: ”det gäller att ta vara på den sköna tid som är!”
Nu är vi redan inne i augusti och det blir skördetid. Den tiden är också kort. Det gäller igen att ta vara på den korta tid som är och ta tillvara så mycket som möjligt av skörden så länge den är god.
Men tiden däremellan – mognadstiden, är lite längre. Och tillväxttiden och i den även vilotiden är ännu längre. Tänk hur många månader som trädet, busken, blomman bara växer och vilar, och vi lägger inte märke till det nästan alls.
Människans blomstringstid är kort. Det sägs att det är ungdomstiden. Men många av oss lever länge, växer, utvecklas och mognar. Det är egentligen den längsta tiden av vårt liv - tillväxten, utvecklingen, mognaden. Ofta sker den nästan obemärkt, när vi blickar bakåt kan vi kanske se en tillväxt och mognad. Ibland ser andra den tydligare än vi själva.
Att dela liv och erfarenheter, att tillsammans bygga relationer och skapa förtroende är något som poängteras i dagens diakoniarbete, oberoende av tro, status, ålder och livserfarenhet. En diakon säger: ”Jag tror att Gud finns i mötet mellan människor och det är en gåva att få finnas för varandra. Idag behöver någon mig, i morgon behöver jag någon.” Vi är beroende av varandra för att växa och mogna. Det är i mötet och delandet som verkligheten blir större och mera nyanserad. Det handlar om en ömsesidighet där vi alla får vara både givande och mottagande part. Vi delar liv, växer till och mognar som människor. Låt oss ta vara på den tid vi har tillsammans!
Cecilia Forsén är är diakonissa och stiftssekreterare för församlingsdiakoni.
