Sekundär traumatisering är ett relativt okänt begrepp också bland dem som drabbats av det. Men symptomen känner de igen, för de är vanliga bland diakoner.
Symptomen är empatitrötthet eller att klienters berättelser stannar kvar och snurrar i huvudet. Och det är inte bara diakonerna som känner igen symptomen utan alla som jobbar med att möta människor med problem.
Ibland hör diakonerna väldigt hemska berättelser. Men de kan också ha en personlig relation till det de hör, som till exempel att en familjemedlem nyligen dött, som gör att de har svårt att släppa det de hört.
– Det finns en styrka i att sätta ord på det som är allmänt känt. Det är också viktigt att tala om saken, för många tror sig vara ensamma med känslorna, säger Olivia Franck.
Hon studerar till diakon på Novia i Åbo och har tillsammans med Ingrid Mutai i sitt slutarbete Priset av att bry sig om andra intervjuat åtta slumpmässigt valda diakoner från olika delar av Borgå stift.
– Diakonerna älskar sina jobb och att få stöda människor som samhället inte annars tar hand om och höra deras historier. Det upplevs som otroligt givande och det ger kraft att orka. Det är en ära att få jobba som diakon, säger Franck.
Under slutarbetets gång har de själva blivit mera positiva till att axla rollen som diakon.
Men de har också båda personlig erfarenhet att drabbas av sekundär traumatisering.
– När man jobbar med människor med trauman tar man på sig väldigt mycket själv. För man vill ju hjälpa, oavsett vilken typ av trauman de har. Människor som jobbar med att hjälpa andra har en väldigt stor empati. Det är positivt men det medför också en extra utmaning, säger Franck.
Hon har i flera år jobbat med flyktingar inom Röda Korset i England. Där talade man aktivt om sekundär traumatisering.
Ingrid Mutai har tidigare jobbat som missionär i Kenya.
– Jag jobbade mest med barn och ungdomar och hade inte så många traumaklienter. Men jag känner igen att jag drabbades av empatitröttheten, säger hon.
När man drabbas av sekundär traumatisering tryter energin och man börjar se klienterna mera som uppdrag än individer.
– Då handlar det om att sätta strukturer, hur mycket man jobbar, när man stänger av mobilen och sådant. Det behövs metoder där man gör så mycket så möjligt under arbetstid. På egen tid ska man gå ut och promenera, träffa vänner och göra sådant som ger energi, säger Olivia Franck.
Kan empatitröttheten vara en skyddsmekanism?
– Det är svårt att jobba som diakon om man inte har empati. Men man kan inte applicera allt det man hör på sig själv, man måste hålla distans. Då är det jättesvårt att dra gränser mellan att vara empatisk och att inte låta det gå för långt, säger Ingrid Mutai.
Det är också viktigt att diakonerna får förståelse av sina förmän, kyrkoherden eller diakoniförmannen, och de andra församlingsanställda för hur tungt det är att möta människor med olika problem gång på gång.
– En ökad medvetenheten om sekundär traumatisering skulle underlätta skuldkänslan över att vara empatitrött, säger Olivia Franck.
För att förebygga sekundär traumatisering har de utgått från fyra teman: organisations- och ledningsnivå, klientnivå och arbetsmängd, hur tron kan vara en förebyggande faktor och slutligen de egna metoderna.
– På organisations- och ledningsnivån kom det fram att personligheten hos ledaren avgör om ledningen uppfattas som ett stöd eller inte. Det är viktigt att förmannen känner igen symtomen hos sin personal. Det kan man jobba på. Det kollegiala stödet är väldigt viktigt och det fungerar vanligtvis, säger Ingrid Mutai.
– Man det kunde ges mera tid och skapas bättre strukturer i församlingar med bara en diakon, så att diakonerna kunde få debriefing på arbetstid, säger Franck.
Diakonerna har möjlighet att gå på arbetshandledning men det handlar mycket om eget initiativ.
På klientnivå kom det fram att arbetet som diakon är ganska gränslöst.
– Mängden klienter och problem tar aldrig slut och man ser inte alltid någon lösning. I svaren framkom att de ekonomiska problemen överväger, säger Mutai.
De vardagliga problemens stora andel var en överraskning.
– Vi hade tänkt mer på större trauman som brutala dödsfall, men det handlar mest om vardagliga möten med människor som fått problem och inte lyckas ta sig ur dem själva. Man träffar dem gång på gång, säger Franck.
Tron ger styrka och ställer frågor
Tron kan också förebygga sekundär traumatisering. Alla de intervjuade diakonerna sade att deras tro är en orsak till yrkesvalet. Men tron kan också vara en utmaning.
– Tron ger mening i arbetet. Men den kan också leda till moralisk stress när ens ideal inte går ihop med verkligheten. Frågan ”varför hjälper inte Gud den här människan när vi ber?” ställs ibland, säger Mutai.
Vetskapen om att det finns en hjälp som är större än den de kan ge är också viktig, både för diakonerna och för klienterna.
– Här kommer man också in på den moraliska frågan hur mycket ska man hjälpa och hur god man ska vara. Frågor som om man är en dålig kristen om man inte orkar träffa alla kommer också upp när man arbetar för något större. Gränslösheten är ett ständigt återkommande tema. Men för det mesta är tron något positiv och till hjälp i arbetet, säger Franck.
De egna metoderna handlar om ta hand om sin fysiska hälsa, äta och sova bra, att vara kreativ och handarbeta eller vara ute i trädgården eller läsa.
– När vi ställde frågan tänkte vi att diakonerna skulle svara vilka egna metoder de använder under arbetstid. Men alla nämnde bara vad de gör på fritiden. Det visar på dilemmat med balansen. De känner sig skyldiga om de går på en promenad under arbetstid fast det är viktigt att bearbeta klientmötena. Diakonerna är själva sina egna arbetsverktyg, och verktygen måste man underhålla, säger Franck.
De som jobbar ensamma i en liten församling på en liten ort känner mycket folk på orten som de också träffar utanför arbetstid.
– Ju mindre ort, desto större chans att de träffar klienter ute bland folk. Det är lite sorgligt att de undviker att gå till butiken eftersom de oroar sig för att träffa klienter som mår dåligt, säger Franck.
– För ensamma diakoner i en liten församling är det också en utmaning att de saknar kollegialt stöd. Det är inte samma sak att diskutera med en annan anställd. Därför uttryckte många en önskan att förmannen var mer förtrogen med deras arbete, säger Mutai.
Hur stort problem sekundär traumatisering är har de inte undersökt.
– Vi utredde inte om de drabbats, utan vi såg på hur man ska förebygga det, säger Mutai.
