Anne Söderlund tänker ofta att det i en adoptionsberättelse som hennes ju är barnet som är offret. Barnet har inga skyldigheter.
Anne Söderlund tänker ofta att det i en adoptionsberättelse som hennes ju är barnet som är offret. Barnet har inga skyldigheter.

Anne Söderlund vill inte bli definierad av det faktum att hon är adopterad: "Jag vill i stället bli definierad av det jag fått i livet"

adoption.

Anne Söderlund var ett oönskat barn och blev adopterad när hon var sju månader. – Men jag vill inte bli definierad av vad jag inte fick, utan av vad jag fick.

14.4.2021 kl. 09:09

Anne Söderlunds berättelse börjar med en resebyråtjänsteman som åkte iväg till Kanarieöarna sommaren 1961. I början av juni 1962 återvände hon till Finland. Den 30 juni födde hon en dotter.

– Där börjar min historia. Det var aldrig tal om att den kvinna som födde mig skulle bli min mamma. Senare den sommaren åkte hon tillbaka till Kanarieöarna och jag stannade på Tölö barnhem i Helsingfors.

En annan del av berättelsen börjar så här: Det var ett par som varit gifta i femton år och inte kunde få barn. Kvinnan i det paret hörde till dem som tvingats sterilisera sig innan hon gifte sig, eftersom hon hade epilepsi.

– På den tiden trodde man att epileptiker kunde få missanpassade och underutvecklade barn.

Det här paret ville väldigt gärna ha barn, och de var bekanta med den kvinna som var föreståndare för Tölö barnhem. De fick adoptera en pojke. Och några år senare fick de adoptera en flicka på sju månader – en flicka som de gav namnet Anne.

– Det är det här paret som är mina föräldrar. Det är de som gett mig allt som jag tycker är värt att leva för.

"Det är det här paret som är mina föräldrar. Det är de som gett mig allt som jag tycker är värt att leva för."

”Hon är som vilken främling som helst”

Hon har alltid vetat om att hon är adopterad och han inget minne av att hon fått berättat det för sig. Däremot minns hon när föräldrarna skulle berätta för hennes lillebror att han var adopterad, och att han svarade: ”Det vet jag redan, Anne har berättat.”

– Min pappa har alltid sagt till mig och mina bröder att han hjälper oss att ta reda på allt vi vill veta om våra biologiska föräldrar.

Hennes yngre bror dog tidigt i en bilolycka, och varken hon eller hennes äldre bror har haft något behov av att gräva i sin biologiska bakgrund.

– Min biologiska mor dog för sju år sedan, och i samband med den processen träffade jag en av mina kusiner. Det visade sig att ingen i den släkten vetat om att jag fanns. Det var en lättnad för dem att höra att det gått bra för mig.

Hon träffade aldrig sin biologiska mor.

"Jag skulle inte haft behov av att göra det även om hon bott granne med mig. För mig är hon som vilken annan främling som helst. Hon har gett mig biologiska gener, men allt viktigt i mitt liv fick jag av mina föräldrar."

– Jag skulle inte haft behov av att göra det även om hon bott granne med mig. För mig är hon som vilken annan främling som helst. Hon har gett mig biologiska gener, men allt viktigt i mitt liv fick jag av mina föräldrar.

Anne Söderlund växte upp i Kilo i Esbo på ett egnahemshusområde där de flesta på den tiden talade svenska.

– Det var en familj med mycket glädje, men också med sorger och fnurror att reda ut – som i vilken annan familj som helst.

När familjen fick barn hade hennes mamma jobbat i nästan tjugo år. Hon ville verkligen stanna hemma med och ta hand om sina tre barn.

– Jag minns att hon var så glad över att vara hemma med oss att hon gick omkring och gnolade och trallade hela tiden.


Anne, sju månader. FOTO: PRIVAT



Har fått vara den hon är

Hennes pappa växte upp i en fattig tiobarns­familj i Helsingfors, med en alkoholiserad pappa. Tidigt bestämde han sig för att han ville ha ett annorlunda liv, och gick målmedvetet i skola och jobbade för att få det bättre. Hennes mamma växte upp i en småborgerlig familj i Helsingfors, bäddad i bomull på grund av sin epilepsi.

– Men hon hade inget besvär av sin epilepsi förrän hon blev mycket gammal. Hon berättade en gång att hon fick sitt sista epileptiska anfall då hon hörde att hon och pappa skulle få adoptera min storebror.

Det här barnlösa paret blev otroligt kärleksfulla föräldrar.

– Jag har verkligen aldrig saknat närhet och kärlek.

När Anne Söderlunds biologiska mor dog och hennes föräldrar fortfarande levde sa hennes pappa skämtsamt till mamman: ”Vi vann.”

– Det skulle vara en lögn att påstå att jag aldrig funderat på min bakgrund. Jag gjorde det särskilt under tonåren, som ju är en period där man söker sitt ursprung helt oberoende av vilken bakgrund man har.

Men det handlade ändå aldrig om att hon skulle ha längtat efter att träffa sin biologiska mor.

– Det handlade mer om att jag undrade vem jag själv var och varför jag var som jag var. De livsfrågorna går vi alla igenom.

Genetiska sjukdomar har hon aldrig bekymrat sig för.

– När jag talar om det här låter det lätt som om jag försökte baka in allt i ett rosenrött skimmer, men det handlar inte om det. Jag har sett det som en otrolig befrielse att ingen kunnat säga till mig ”du är som den eller den släktingen”. Jag har fått vara den jag är.

Hon har inte heller känt ett behov av att frigöra sig från sina föräldrar.

– Det beror kanske på att jag har ett ganska lugnt temperament.

Anne tillsammans med föräldrarna Elise och Allan och storebror Pär. FOTO: Privat




När du åker till Kanarieöarna sneglar du aldrig på äldre herrar och undrar om någon av dem kunde vara din pappa?

– Absolut inte!


Botten som bar mitt i det tunga

Hennes föräldrar var varmt troende, och den tron gav de vidare till henne.

– Den är jag väldigt tacksam för, för den ger mig en stor trygghetskänsla.

Hennes föräldrars tro var mindre ord och mer handling.

– De var det de sa att de var. De var 43 när de fick mig, så deras uppfostringsmetoder kunde kännas lite gamla. Men jag kunde se hur de levde ut sin tro utan att ha något behov av att pracka den på någon annan. Jag såg att när de gick igenom tunga perioder fanns det något som bar dem. Det fanns en botten i det tunga. I något skede insåg jag själv att det är värt det att hålla fast vid tron.


Tacksam att hon fick livet

Liksom de flesta av oss har hon läst lite om psykologi och anknytningsteorier och vet att det inte är bra för att barn att bo på barnhem under sina första sju månader.

– Jag har läst och hört om anknytningsproblem och förstått att jag borde vara både otrygg och ängslig. Det låter kanske löjligt, men jag har aldrig känt mig otrygg över huvudtaget.

Hon citerar Ben Furman: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. I hennes fall kompenserade en kärleksfull och närvarande mamma för det som saknades tidigt i livet.

– Jag minns inte heller att jag någonsin skulle ha blivit retad för att jag var adopterad, men det var inte heller en sak man talade så mycket om.

För hennes mamma var det en större fråga än för henne själv.

"För hennes mamma var det en större fråga än för henne själv."

– Min mamma var ljus och blåögd, och det hände att någon kom fram till henne i butiken och undrade över att jag var så mörk. Det tyckte hon inte om.

När Anne Söderlunds föräldrar blev äldre byggde Söderlund och hennes man sitt hus på föräldrarnas tomt i Kilo.

– Det var underbart för våra barn. Jag tror att vår yngsta son bott lika mycket hos mina föräldrar som hos oss. Mina föräldrar var alltid hemma och de hade alltid tid.

Hennes son och hennes pappa var bästisar.

– På lördagen stod mofi utanför dörren och frågade: Kommer Ricke ut? Så gick de iväg och hade något projekt de tog itu med.


Vad är det viktigaste du fått av dina föräldrar och fört vidare till dina barn?

– Kanske att jag försöker vara den jag säger mig vara. Jag vill inte låtsas.

Hon tänker ofta på hur tacksam hon är över att hon fick livet.

– Jag var ju helt klart ett oönskat barn och jag vet att det inte skulle ha varit så säkert att jag fanns om jag kommit till på 90-talet eller 2000-talet.

Hon brukar tänka att det kanske inte är så viktigt att just hon finns, men hennes barn däremot – de är fantastiska.

– Att de finns är en rikedom för världen, så på det sättet har min historia slutat lyckligt.

Hennes mamma sa ofta: man ska fira allt man kan i livet, för sorgedagarna är så många att det väger upp.

– Så tycker också jag. Jag försöker samla mina barn och barnbarn och njuta av dem så mycket jag kan.


Andra ska bära ansvaret

Hon tänker ofta att det i en adoptionsberättelse som hennes ju är barnet som är offret. Barnet har inga skyldigheter.

– Jag bad inte om det här. Det är andra som ska bära ansvar för det, inte jag.

Hon tror att det är viktigt att ett adopterat barn genast får veta om sin härkomst.

– Men efter det: är man förälder så är man förälder. Man behöver inte spegla allt som barnet gör mot adoptionen. Det får inte bli en gråzon som hänvisar till något ingen ändå kan påverka.

Hon vill inte bli definierad av det faktum att hon är adopterad.

– Jag vill i stället bli definierad av det jag fått i livet.

Text och foto: Sofia Torvalds


Johanna Evenson stortrivs hemma i hängmattan i Bovik. Ibland får hon besök av grannens kor.

Kulturer. Johanna Evenson växte upp på olika håll i Svenskfinland, bodde i USA i trettio år – och har nu återvänt till Åland. Varje gång hon stiger in i sitt arbetsrum – en 1400-talskyrka – tänker hon: Wow, tänk att jag får bo här! 22.7.2021 kl. 08:00
Att blir pappa var en större omställning än jag någonsin hade tänkt mig, säger Erik Abbor.

Papparoll. För Erik Abbor tog det flera år att landa i rollen som pappa. 21.7.2021 kl. 08:00
– Jag vill gärna fortsätta skriva musik och ge ut den, att folk lyssnar och blir berörda och får ut någonting av den.

musik. Musiken har funnits med Susanna Sandell hela livet. Hon har studerat musikpedagogik och har skrivit egen musik sedan tonåren. I maj släppte hon sin första egna singel och mer är på gång. 8.7.2021 kl. 08:00
Pamela Granskog bor i Haga där parkerna finns nära.

STADSBO. Pamela Granskog känner sig som helsingforsare i Österbotten och som österbottning i Helsingfors. Om hon skulle få bestämma skulle alla åka på utbyte till andra regioner. 22.7.2021 kl. 06:00
Mi Lassila önskar att alla vuxna som inte är på läger ber för lägren och konfirmanderna. –Det betyder otroligt mycket.

KONFIRMANDLÄGER. Mi Lassila har 80–90 konfirmandläger bakom sig. För henne är konfirmandlägret en plats där man kan inse att man är älskad. 7.7.2021 kl. 08:00
Johan Candelin och den andra styrelsemedlemmen från Martyrkyrkans vänner som stått åtalade för penninginsamlingsbrott frias också av Vasa hovrätt.

RÄTTEGÅNG. Vasa hovrätt gör samma bedömning som Mellersta Österbottens tingsrätt och friar Martyrkyrkans vänners ordförande Johan Candelin samt den styrelsemedlem som stått åtalade för penninginsamlingsbrott. Den springande punkten i åtalet har handlat om huruvida Martyrkyrkans vänner i sin insamling riktat sig till en på förhand bestämd och avgränsad grupp för vilket det inte krävs insamlingstillstånd eller om man riktat sig till en bredare allmänhet, vilket hade krävt ett insamlingstillstånd. 2.7.2021 kl. 15:21
Henrik Lindberg har inget eget arbetsrum, utan sitter där det finns en ledig stol.

ledarskap. Vad är en ledares viktigaste egenskap? Gott självförtroende, säger Henrik ”Henka” Lindberg, som leder produktionsbolaget Parad. Han vill skapa en arbetskultur där det är tryggt att misslyckas. 
– Först då kan kreativiteten flöda. 27.6.2021 kl. 13:42
Döden är en del av livet. Att inte blunda för den är livsviktigt i synnerhet för oss som är gamla, säger Patricia Tudor-
Sandahl.

ÅLDRANDE. Författaren och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl har skrivit en ny bok, ”Mer levande med åren”, om modet att åldras och bli sams med det paradoxala och motsägelsefulla som ryms inom oss. 24.6.2021 kl. 00:00
Jimmy är väldigt tacksam för sin familj. – Det är till stor del på grund av dem som jag orkat under de senaste åren.

FÖRLÅTELSE. Jimmy Sundström har levt med konstant värk i kroppen i femton år. Bakom värken ligger ett trauma – han var med om övergrepp när han var tolv år. – De senaste femton åren har inte varit lätta, men med Guds hjälp har jag kunnat förlåta och få frid. 23.6.2021 kl. 09:00
– Jag vill visa att kyrkan har mitt ansikte också, inte bara biskopens, säger Laura Leipakka.

GENERATION Y. – När man frågar millennialer vad de vill att kyrkan ska göra svarar många: Vi vill inte ha något av kyrkan, det räcker att kyrkan finns där. Vi kan komma om det är någon kris eller om vi vill gifta oss, säger Laura Leipakka. 8.7.2021 kl. 06:00
Johanneskyrkans norra torn och dess gargoyler väntar fortfarande på restaurering.

johanneskyrkan. Johanneskyrkans fasad med sina gargoyler, rosettfönster och fialer får en grundlig genomgång i samband med fasadrenoveringen. 23.6.2021 kl. 06:00
Daniela Hildén jobbar som familjearbetare.

FRIHET. "Varje sommar när vi åker iväg med vår fullastade båt fladdrar det en massa fjärilar i min mage." 23.6.2021 kl. 06:00

forskning. När Mikael Lindfelt och hans forskarkollegor började forska om attityder till vaccination för fem år sedan hade de ingen aning om hur aktuell deras forskning skulle komma att bli. 22.6.2021 kl. 09:00
Edgar Vickström kommer att jobba i Mariehamn, Heidi Juslin-Sandin i Kyrkslätt och Benjamin Häggblom i Åbo.

PRÄSTVIGNING. Vem är du? Varför ville du bli präst? Har du en hemlig talang? 21.6.2021 kl. 09:53
Kristian Willis blir tf kyrkoherde i Vanda i väntan på att förvaltningsdomstolen tar ställning till valet.

vanda. Kristian Willis blir tf kyrkoherde i Vanda svenska församling från första juli, bestämde domkapitlet vid sitt möte igår. 16.6.2021 kl. 11:09

Johanna Evenson stortrivs hemma i hängmattan i Bovik. Ibland får hon besök av grannens kor.

Kulturer. Johanna Evenson växte upp på olika håll i Svenskfinland, bodde i USA i trettio år – och har nu återvänt till Åland. Varje gång hon stiger in i sitt arbetsrum – en 1400-talskyrka – tänker hon: Wow, tänk att jag får bo här! 22.7.2021 kl. 08:00
Att blir pappa var en större omställning än jag någonsin hade tänkt mig, säger Erik Abbor.

Papparoll. För Erik Abbor tog det flera år att landa i rollen som pappa. 21.7.2021 kl. 08:00
– Jag vill gärna fortsätta skriva musik och ge ut den, att folk lyssnar och blir berörda och får ut någonting av den.

musik. Musiken har funnits med Susanna Sandell hela livet. Hon har studerat musikpedagogik och har skrivit egen musik sedan tonåren. I maj släppte hon sin första egna singel och mer är på gång. 8.7.2021 kl. 08:00
Pamela Granskog bor i Haga där parkerna finns nära.

STADSBO. Pamela Granskog känner sig som helsingforsare i Österbotten och som österbottning i Helsingfors. Om hon skulle få bestämma skulle alla åka på utbyte till andra regioner. 22.7.2021 kl. 06:00
Mi Lassila önskar att alla vuxna som inte är på läger ber för lägren och konfirmanderna. –Det betyder otroligt mycket.

KONFIRMANDLÄGER. Mi Lassila har 80–90 konfirmandläger bakom sig. För henne är konfirmandlägret en plats där man kan inse att man är älskad. 7.7.2021 kl. 08:00