Ingrid Björkskog känner sig hemma på Åland och i sin prästroll.
– Jag tror att jag bor här i många år, säger hon.
I januari i år blev hon prästvigd i Borgå domkyrka. Att bli präst var en lång process. Hon är uppvuxen i en storfamilj i Larsmo och född i den laestadianska väckelsen.
– Som jag minns min barndom var den fin. Jag gillade skolan och hade många vänner. Min uppväxt var präglad av att vi hade ett familjeföretag. Jag fick tidigt lära mig jobba och ta ansvar.
Efter studenten började hon studera religionsvetenskap, senare också ekonomi.
– Tro och religion har alltid intresserat mig. Jag fascinerades över religion som fenomen och hur den formar oss och vår kultur.
Hon tyckte om att läsa kyrkohistoria, som var en del av hennes studier i religionsvetenskap.
– I det sammanhanget halkade jag in på teologin. I det skedet hade jag två olika spår att välja mellan, teologi eller ekonomi. Jag valde teologin.
Hon säger att möten med människor som tänker och tror på annat sätt än vad hon själv gjorde var givande.
– Jag har blivit tvungen att tänka på varför jag tror som jag gör, vad som är arv och kultur och vad som är kristen tro. Det fina är att den här processen fortsätter hela tiden, man blir aldrig klar med teologi och det är roligt.
Foto: Christa Mickelsson
Inte på kartan
Ingrid Björkskog blev teologie magister år 2012. För henne fanns det inte på kartan att bli präst då.
– Redan innan jag blev färdig hade jag fått ett vikariat på Finska Missionssällskapet. Där jobbade jag några år innan jag landade på Kyrkostyrelsen. Då gjorde jag nästan bara kontorsjobb och kände att jag ville jobba mer med människor än med papper.
Hon sökte och fick ett jobb som diakoniarbetare i Saltviks församling på Åland.
– Jag packade ihop mina grejer och flyttade till Åland. Ganska snart fick jag jobb som barn- och ungdomsteolog i Finström-Geta församling och det jobbet har jag i princip ännu. Men min titel har ändrats till församlingspastor i och med att jag blivit präst.
Var det svårt att ta steget att bli präst, med tanke på din bakgrund i den laestadianska väckelsen?
– Nu när jag ser tillbaka på det så har vägen fört mig till en prästvigning. Jag minns en skolgudstjänst i lågstadiet, hur jag då kände ett starkt kall. Men då kändes det omöjligt att bli präst, i och med att jag är kvinna.
Hon har under årens lopp jobbat mycket med frågan.
– Jag har kommit fram till att det går att vara kvinna och präst. Jag har också många nära vänner som är präster, så jag har fått se vad som ingår i paketet.
Även om hon har känt sig kallad har hon då och då tvivlat på sin kallelse.
– Den största kampen har jag ändå fört mot min sociala ångest. Det har krävts en hel del jobb med mig själv för att bli bekväm med att prata inför folk. Även om inte alla präster behöver synas och höras hela tiden så är det ett socialt jobb. Nu är det inte lika jobbigt längre. Jag känner mig oerhört buren.
Foto: Christa Mickelsson
Ser du dig som laestadian fortfarande?
– Oj, den frågan är inte så lätt. Nej, men samtidigt lite ja. Jag tror inte jag någon gång har sett mig som en laestadian, mera som en kristen människa.
Hon säger ändå att hon är präglad av sin uppväxt i den religiösa kontexten.
– Jag har under årens lopp märkt att det finns stora fördomar mot laestadianer och det försöker jag lyfta fram när det blir diskussioner om laestadianer, och vice versa. Men i min vardag på Åland är laestadianismen väldigt långt borta. De flesta av mina närmaste har tagit det positivt och accepterat att det är mitt livsval att vara präst.
Vad är det roligaste med att vara präst?
– Det är alla människor jag får möta och att få fira mässa. Jag gillar verkligen att fira högmässa och ta del av nattvarden! Egentligen är det mesta roligt med mitt jobb.
Vad är det jobbigaste med att vara präst?
– För tillfället är det en stor utmaning för mig att sätta gränser för att inte jobba för mycket. Jag gillar verkligen mitt jobb, det är mer som en livsstil. Då kan jag ibland glömma att jag också behöver tid för återhämtning och vila. Sen kan det vara jobbigt att inte riktigt räcka till. I jobb med barn och ungdomar upplever jag att jag har lite för lite kunskap: där känns det som att jag också borde vara pedagog, psykolog och väldigt insatt i barn med särskilda behov.
Tror du att du kommer att jobba länge på Åland, eller kallar de österbottniska slätterna på dig?
– Jag känner mig hemma på Åland och tror att jag stannar här länge. Sedan vet man ju aldrig vad livet för med sig. Vi är ganska många präster på Åland som har rötter i Österbo0tten. Jag delar familj med två andra präster, så vi har ett slags kollektiv. Åland är hemma för mig.
––––––––––––––––––
Ingrid Björkskog
Ålder: 36
Familj: stor.
Intressen: familj, vänner, trädgård, träslöjd, teknik, Lego.
Bästa med Åland: människorna, familjen,
kyrkan, den storslagna naturen och närheten till havet.
Bästa med Larsmo: rötterna, familjen.
Kuriosa: Är också ekonomie magister från ÅA.
