Ett större generationsskifte har pågått i några år bland professorerna i teologi vid Åbo Akademi. Bland de nya ansiktena finns svenska Cecilia Nahnfeldt, 59, ny professor i praktisk teologi.
Uppvuxen i ett prästhem i Värmland har hon erfarenhet som församlingspräst och forskare. Våren 2023 kom hon till Åbo från ledarjobbet vid ett tvärvetenskapligt center kring religion och samhälle vid Uppsala universitet.
Du har talat om din värmländska folkkyrkofromhet? Vad går den ut på?
– Den förstod jag först när jag som tolvåring flyttat därifrån, till Dalsland (nordost om Göteborg) där man har en helt annan, gammalkyrklig tradition som mycket präglas av allvar och rädsla.
– Värmländsk folkkyrklighet är i värsta fall lite ytlig. Men när den är som bäst kan den både röra sig på det allra härligaste ytliga, och i bråddjup i nästa stund! Pratar man med en värmlänning om livet så måste man våga åka berg-och-dalbana i samtalet. Värmländsk folkkyrkofromhet innefattar också alla människor. Den kompromissar inte: alla ska få rum.
Till ÅA kommer en del folkfromhet med dem som vill studera teologi? Vad har du vibbat?
– Här finns ett slags folkkyrklighet, men inte berg-och-dalbana på samma sätt. Men den är inkluderande och är mån om medmänniskan.
"Det finns de som vill ta sin tro på allvar. Och så finns det de som är rädda."
– Men så finns här stråk också som kanske inte inkluderar alla, utan kräver ganska mycket. Men sedan jag var tolv har jag lärt mig att skilja mellan den som vill ta sin tro på allvar, och den som är rädd. Är man rädd börjar man ibland exkludera, för att skydda sig själv.
– Jag försöker ibland välja kurslitteratur utifrån det. Allvaret försöker jag bekräfta, men också öppna för att man inte måste vara allvarlig hela tiden.
Du är en av flera nya teologiprofessorer vid ÅA. Var det att börja från tomt bord?
– Nej, verkligen inte. Jag tror jag fick hjälp av Gustav Björkstrand som vid min installation höll ett tal och sade att mycket av praktisk teologi här har blickat bakåt, men att jag ser framåt.
– Jag har tänkt mycket på det där. Jag vill rusta studenterna så de orkar vara präster hela sitt yrkesliv; för några en kortare tid, för andra i 40 år. De ska veta vart de kan gå och ha en karta för att hitta vidare. Man kan fördjupa sig i det man brinner för; det kommer att bära en.
Någonting som sitter i väggarna här?
– Det finns väl nånslags tanke här om en rätt teologi. Det finns det inte för mig. Det finns olika tolkningar och olika teologier.
Ett av dina fokus är begreppet kallelse?
– Vi har väldigt mycket fokus på den inre kallelsen, inifrån människan, inifrån kyrkan. Men vi har teologiskt förlorat perspektivet med en yttre kallelse. Hos Martin Luther är den kanske till och med viktigare, Guds vägar som vi inte rår på.
– Den kallelsen kommer till kyrkan och till människan, utifrån, oväntat, ibland ovälkommet. Jag har skrivit om migrationen 2015 som en kallelse till de nordiska länderna och våra nordiska kyrkor.
Cecilia Nahnfeldt jobbar med forskning om hur kyrkan är med och skapar rum i samhället, bland annat med en forskning i det glest bebodda Bergslagen, eller i en förort till Göteborg.
Att man väntar sig någonting av kyrkan?
– Ja, det finns en förväntan på oss. Men vi tappar den i alla våra policydokument och strategier. Man ska inte komma med direkta svar utan liksom ”gå in i förhandlingen”. Var finns det skärningsspunkter? Var finns det upptäckter från olika sidor? Det skulle vara väldigt intressant att få fatt i.
