Efter en paus på tre återvänder Sara Grönqvist nästa år till jobbet som präst i Väståbolands svenska församling. I tre år han hon jobbat vid Kyrkans central för det svenska arbetet, särskilt med Kyrkans samtalstjänst och med själavård.
Vad har du lärt dig, sådant som du tar med dit till jobbet i församlingen?
– En massa! Jag har breddat min syn på kyrkan. Det som gett mig mycket är alla de samtal jag fört med alla dem som haft jour i Samtalstjänsten, samtal om deras Gudsbild och verklighet och utmaningar.
Hon har också lärt sig hur viktigt det är att berätta vad man gör.
– Det räcker inte att säga att allt är bra. Man måste säga: idag har jag jobbat med det här. Det är viktigt att kunna berätta om sin dag utan att tycka att det är högfärdigt eller för att man behöver ära och berömmelse.
Det handlar inte bara om jobb.
– Någon i arbetslaget kan ha en situation i privatlivet som det är bra att andra vet om, eller en dold talang som man aldrig har berättat om, och som kan vara till glädje i arbetsteamet.
Hur känns det att vara tillbaka som kaplan i Pargas?
– Jätteljuvligt! Jag har saknat församlingsmedlemmar och förrättningar. Jag tycker om alla människomöten. Under coronatiden har de mötena varit en bristvara. Att förrättningar är viktiga för mig har att göra med att jag får förtroendet att dela någon annans liv en stund. Det är stort.
Är du full av nya idéer?
– Hur många som helst! Men samtidigt: på tre år har församlingsverksamheten och medarbetarskaran förändrats så mycket att jag inte kan komma in och tro att det som jag tror kommer att fungera verkligen gör det. Självklart har jag många tankar. Jag har en sådan personlighet att jag tycker om att starta upp saker men inte är lika bra på att upprätthålla dem. Jag tror jag måste dra lite i handbromsen!
Vad är det bästa med Pargas?
– Människorna. Pargas har fin talkoanda och en tradition av frivilligverksamhet. De omtalade motionstrapporna som byggts i Pargas är ett fint exempel på det. Människor är redo att göra någonting för det allmänna bästa. Det finns en kultur av att man kan och vill vara med och hjälpa.
Hon hoppas att många vill vara med också i församlingens verksamhet.
– Det skulle vara jätteroligt om folk också vågade säga vad de längtar efter i församlingen. Man får gärna komma och fråga och diskutera. Församlingen ska vara en plats för alla.
