Ingen återvändo för aboriginerna

mission.

Efter fjorton år bland aboriginerna i Australien kom Maria Zuglian med familj till Finland för strålbehandling. Tanken var att återvända efter fyra månader. Men dörren stängdes och coronan hindrar dem att återvända för att ta farväl.

10.6.2021 kl. 07:01

Maria Zuglian var 17 år när hon åkte på kulturutbyte till Italien från Katedralskolan i Åbo. Där träffade hon Fabio.

– Vi hade inte samma trosgrund till en början så vår relation åkte berg- och dalbana. Vi gick en bibelskola tillsammans för att han skulle kolla upp den kristna tron. Samtidigt förstod vi att hans tro inte kan bygga på vår relation. Men han mötte Gud och hittade tron.

De kom till Australien 2005 som utsända missionärer från Missionskyrkan inom Mission Aviation Fellowship. Där bodde de i huvudsak bland ursprungsbefolkningen aboriginerna, i deras territorium Arnhemland i de norra delarna av landet.

– De västerlänningar som bor i Arnhemland representerar vanligtvis någon stödfunktion som ser till att samhället fungerar. Aboriginerna lever inte längre enligt sin traditionella livsstil utan de behöver den normala servicen. Där finns också två gruvor där vita gruvarbetare jobbar. De kommer dit för pengarnas skull.

Det finns ett talesätt att de vita som kommer till Arnhemland antingen är missionaries (missionärer), mercenaries (legosoldater, alltså folk som prioriterar förtjänst framför etik) eller misfits (missanpassade).

– Jag chockades över hur lite australierna visste om aboriginernas kultur. Också i gruvsamhällena i Arnhemland lever man som i två skilda världar som sällan möts.

Aboriginerna har hållit fast vid sin kultur och sina traditioner trots att de just nu lever i ett ingenmansland mellan den egna kulturen och den västerländska kulturen.

För en västerlänning är det oroligt svårt att förstå sig på aboriginernas kultur.

– Fast man fått en sak förklarad för sig flera gånger känns det ändå som om man inte begriper. Jag har fått ställa samma fråga många gånger och fortfarande är jag ingen expert. Samma gäller också i andra riktningen. Det går inte hem när man förklarat en sak för en aborigin en gång.

– Jag tvivlar på att det finns någon kultur som är så långt från den västerländska som deras.

Osäkert om skadan går att reparera

Vad gäller aboriginernas historia i Australien påminner den om indianernas i USA, men den ligger närmare i tiden. Historien är också det största hindret för dem som försöker hjälpa aboriginerna och nå fram till dem.

– Man vill inte komma ovanifrån och lägga ytterligare bördor på dem. Aboriginerna har en slags övertro på att vita människor alltid har rätt och att man inte får säga emot dem. Då är det inte lätt att komma underifrån. Men en ödmjuk inställning lyser igenom många klumpiga försök och klavertramp.

Maria Zuglian tror att det kommer att gå flera generationer innan skadan är reparerad, om den någonsin går att reparera.

– Alkohol, droger, självmord, incest, mord, familjevåld och barn som svälter när vuxna inte förstår att handskas med pengar och se till att det finns tillräckligt med mat är vanliga problem idag.

Språket försvårar också möjligheterna att nå aboriginerna. De talar sina egna språk och kan en knagglig engelska och saknar en djupare språkförståelse.

– Det är inte heller lätt att lära sig deras språk som har många olika dialekter. Fast de bor på samma område kan medlemmar av samma familj tala olika språk. Det finns mycket lite skriftliga resurser om språken, inga ordböcker, och de har ingen förståelse för grammatik. När vi kom till Arnhemland fanns inte en enda bibelöversättning på något av deras språk. Den första som kom ut för drygt tio år sedan är på kreol, en slags pidginengelska som visserligen talas av många i ett visst område, men som inte är ett traditionellt språk.

I förhållande till aboriginerna har kyrkan gjort både gott och ont.

– När boskapsägarna sköt ihjäl så många aboriginer de hann startade missionärer i Arnhemland missionsstationer där de kunde vara trygga. Men samtidigt kom de med piskan och ville bestämma hur de ska klä sig, vilket språk de ska tala och vad de ska tro.

Aboriginerna är animister som tror på onda andar och är drivna av fruktan för ondskan. Förbannelser och svart magi styr livet.

– Många tar med öppna armar emot Jesus. I en animistisk kultur är andligheten varken främmande eller skrämmande. Tvärtom, de är glada över att få ytterligare en ande som är på deras sida. Men det är inte vad Bibeln lär.

De som börjar vandringen enbart med Jesus möter motstånd och blir utstötta då de väljer att inte längre delta i de animistiska ceremonierna.

– Men jag imponeras av hur stark och bärande tro de har, speciellt kvinnorna. De lever under svåra förhållanden, utan hopp om att det blir bättre i framtiden, i situationer som skulle få de mest andliga västerlänningar att misströsta. Ändå kan de vara närvarande i det svåra och ha en frid och trygghet i att Gud bär dem och förser dem med nästa mål mat.

Oförmågan säga nej till vita utnyttjas

Aboriginerna har en mycket dålig förståelse för hur det västerländska systemet fungerar. Det finns skolor för barnen, men en väldigt låg procent av dem går i skola.

– Lyckas en ung aborigin mot förmodan få en utbildning är det väldigt dåligt med jobb i Arnhemland. De måste flytta till stan, långt bort från familjen som är en otroligt viktig del i deras liv. I stan finns också alkohol och andra frestelser. Det är väldigt komplicerat.

Också i territoriet Arnhemland finns alkoholproblem. Alkoholen har kommit dit med gruvarbetarna.

– De mindre samhällena är alkoholfria medan det i närheten av de större finns otroligt stora alkoholproblem. Det smugglas också in droger. Det är ett väldigt dysfunktionellt samhälle.

När de vita ville öppna gruvor och gruvarbetarna ville ha alkohol försökte aboriginernas klanäldste säga ifrån.

– De sade att det inte är bra för folket. Men ingen lyssnade på dem. Aboriginernas oförmåga att säga nej till vita utnyttjas.

Maria Zuglian säger att aboriginerna hamnat i en identitetskris.

– För aboriginerna finns det tyvärr ingen återvändo till det som en gång varit. Mycket har försökts, och allt har misslyckats. Ett av målen med missionsarbetet är att lyfta aboriginerna ur misären. Jag tror att den enda lösningen är att hitta en ny identitet, och den enda hållbara finns i Kristus.

Återvände för stålbehandling

Medan Fabio arbetade som missionsflygare var Maria tidvis hemma med barnen och försökte lära känna andra mammor med barn. Tidvis jobbade hon som hälsovårdare och med församlingen.

– Jag försökte främst skapa personliga relationer och hjälpa människor, främst kvinnor, att hitta den personliga identiteten i Kristus utan att komma uppifrån som den vita människan som vet allt.

För två år sedan behövde hon strålbehandling och kom till Finland med barnen. Tanken var att de skulle återvända efter fyra månader.

– I Australien flög jag in till Darwin varannan vecka för cellgiftsbehandling. Men dagliga strålningsbehandlingar lyckas inte på det sättet.

Under tiden blev Fabio utan jobb då organisationen han jobbade för miste sitt kontrakt med staten. Han hade tagit en paus från missionen och börjat jobba med att integrera aboriginerna i arbetslivet. Han följde efter till Finland och idag bor familjen i Vasa.

– Våra barn är bushbarn och det var inte lätt för dem att plötsligt slungas in i det finländska samhället.

Hon upplever nu Australien som en stängd dörr.

– Nu vill vi bara återvända för att ta farväl. Men den resan har ännu inte blivit av på grund av coronan.

Nu vikarierar Maria som diakon i Vasa svenska församling och Fabio har fått jobb på en byggfirma.

– Det ser vi som ett Guds ingripande. Det är inte lätt för en utlänning som varken kan språket eller har rätt utbildning att få jobb i Finland. Vi visste det är omöjligt att få jobb inom flygbranschen.

Håller att klättra med

Hon jämför vandringen med Gud som att klättra i berg. Då behövs säkerhetsutrustning som sele och rep.

– Jag kommer ju från en kristen familj så jag har känt till utrustningen sedan jag var barn. Men att jag vet om Gud gör mig inte till kristen. Det krävs att jag sätter på mig utrustningen och litar på den så mycket att jag vågar börja klättra. Det kan vara jobbigt och jag kan tappa greppet ibland. Men repet, Jesus, håller. Ju längre jag klättrat och ju fler gånger repet hindrat att jag faller i avgrunden desto större blir min tro.

Hon kunde ha tappat greppet när hon fick cancer.

– Men då upplevde jag väldigt starkt att tron och Guds löften höll. Det jobbiga var inte rädslan för döden eller att livet skulle bli kortare än förväntat. Det var tanken på att barnen skulle bli utan sin mamma.

Hon är trygg i att varken slumpen eller statistiken bestämmer över liv och död. Det gör Gud.

– Vi citerar ofta Rom 8:28 där det står att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa, men sällan de följande verserna där det talas om att Gud utvalt oss till att formas efter sin sons bild. Det är ju det som är det bästa. Jag tror att Gud tillåter ganska mycket i våra liv som tjänar det syftet. Min önskan är att mitt liv skulle formas efter Jesus, förhärliga och tjäna Gud. På sätt eller annat, genom liv eller död.

Behandlingarna är nu avslutade. Tiden utvisar om cancern kommer tillbaka eller inte.

– Statistiskt sett är det kanske inte jätteljust, men man vet inte vilken grupp man tillhör. Och det är just där som tron på Gud bär. Jag tror det tar fem år innan jag kan bli friskförklarad och jag har bestämt mig för att inte leva i ständig rädsla för att den ska komma tillbaka.

Johan Sandberg


HAVSNÄRA. Äventyrslusten och kärleken till havet har fått Mikael Hagman att korsa Kvarken i sin öppna båt när han pendlar till jobbet i Umeå. – Jag tycker om spänning i livet och sommartid är arbetsresorna mina utflykter, säger han. 19.9.2024 kl. 13:40
Piskan på Kyrkostyrelsen att hitta tre miljoner att spara in.

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsens tjänstemän fick rapp: Uppmanades snabba på omställningen för att banta ner gruppen av dyra centrala ämbetsverk inom kyrkan. Esbobiskopen Kaisamari Hintikka övervakar arbetet. 18.9.2024 kl. 16:20
Thomas Lundin är aktuell med boken "Tjo, hopp och kärlek", som handlar om hans uppväxt och innehåller hans bästa recept.

mat. När Thomas Lundin är utmattad lagar han mat. – När jag är helt slut gör jag ett långkok på två timmar. Då kan jag inte störas med jobbsamtal. Jag är i stunden, jag lyssnar på musik. Jag hör ju hur provocerande det här låter! 18.9.2024 kl. 11:58
När Elis Helenius spelar orgel blir människor glada.

orgel. Elis Helenius tog sig an Ekenäs kyrkas orgel för ett och ett halvt år sedan. Trots sin unga ålder har han spelat i tolv olika kyrkor – och uppträtt på konsertsalorgeln i Musikhuset i Helsingfors. 17.9.2024 kl. 18:24
300 anställda i kyrkans centralförvaltning blir tungt och dyrt

kyrkostyrelsen. Konsulten Eero Laesterä föreslår att Kyrkostyrelsen om fem år har ett enklare uppdrag. Upp till 40 jobb kan bli överflödiga. Borgå stift och kyrka på svenska är inte undantagna. 17.9.2024 kl. 13:39
Hela Sydamerika oroar sig för kaoset i Venezuela. Här ett solidaritetsmöte i Peru.

LATINAMERIKA. I Sydamerika är de lutherska kyrkorna försvinnande små. Men de har sin plats i samhällen som genom årtiondena har förblivit turbulenta. Kyrkpressen talade med ”presidenterna” för kyrkorna i Venezuela och Bolivia. 17.9.2024 kl. 10:00
Jepa Lamberts sång fick sina rötter i en pingstkyrka i New York.

gospel. Vem är du? Jepa Lambert är ett av de stora namnen i finländsk popmusik, fast på scenen mest som backvocal i bakgrunden. Nu leder hon också en gospelkör. 16.9.2024 kl. 13:00
Samma dag som pilgrimsvandringsleden och -centret invigs ordnas en pilgrimsvandring som går längs en del av St Olav Ostrobothnia och avslutas med deltagande i pilgrimscentrets invigning

pilgrimsvandring. St Olav Ostrobothnia certifierades i maj både som en del av St Olavsleden och som europeisk kulturrutt. Vid alla officiella pilgrimsleder ska det finnas minst ett pilgrimscenter, och St Olav Ostrobothnias första center är i Trefaldighetskyrkan. 11.9.2024 kl. 15:19
Mats Lindgård avgår som domprost om ett år

BORGÅ STIFT. Domprostjobbet i Borgå blir ledigt från advent 2025 när Mats Lindgård lämnar jobbet. 10.9.2024 kl. 18:47

Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09
Biskop Mari Leppänen förlorade försöket att rösta ut Sley och Kansanlähetys

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25
Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.

FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45
Biskop Bo-Göran Åstrand, Kyrkoherde Per Stenberg och planeringsgruppens ordförande Max-Olav Lassila öppnar upp kring Kyrkhelg Nord.

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56
Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor
vid Kyrkans central för det svenska arbetet.

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

– Att få visa att Gud är nådig och att hans förlåtelse finns där för alla, oavsett vad vi gjort, har varit en stark upplevelse för mig, säger Fanny Sjölind.

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28
Tidigare kändes tanken att lämna Jakobstad motig. Nu har Anders Eklund och hans fru Maria skaffat husbil.

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36
– Jag har ett personligt intresse att påverka i de här frågorna, säger Sini Aschan.

LIKABEHANDLINGSFRÅGOR. Sedan 2021 har Borgå stift haft två kontaktpersoner för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Sini Aschan är en av dem. 1.10.2024 kl. 10:00
Kyrkoherde Lotta Endtbacka från Jakobstad sitter i styrgruppen för en smalare kyrkostyrelse.

kyrkostyrelsen. Upp till 40 av 190 anställda i kyrkans centralförvaltning kan få sluta inom de närmaste åren. Ge över jobbet med material- och idéstöd till stiften först av allt, föreslår en kritisk rapport. 30.9.2024 kl. 10:00
Arbetet med utmärkningen började i Sideby och inför invigningen har man också ruttmärkt runt Vasa.

SANKT OLAV OSTROBOTHNIA. Arbetet med att utveckla pilgrimsleden Sankt Olav Ostrobothnia har inte tagit slut, även om biskop Bo-Göran Åstrand nu invigt både leden och pilgrimscentret i Trefaldighetskyrkan i Vasa. 28.9.2024 kl. 18:38