Jag har alltid varit en av de där personerna som årligen mellan ungefär den första september och sista oktober brinner i kapp med höstlöven. Den som står i bokhandeln och noga och länge väljer ut en fräsch kalender att fylla med höstens alla spännande evenemang, nya hobbyer och viktiga deadlines. Allt det där som symboliserar den självutveckling som hösten för mig står för. Friska vindar och inspiration.
Men i år är det annorlunda. Höstlöven har så gott som fallit och färgerna håller på att tona ner mot novembergrått. Och inte en dag har jag brunnit. Jag har inte börjat med någon ny hobby, inte ens riktigt orkat ta tag i de gamla.
Evenemangen känns inte riktigt som de brukat, spänningen är borta och har ersatts av oron som ständigt kittlar sådär obehagligt i nacken. Att planera längre än en vecka fram känns meningslöst. Och de där deadlinerna. Dem finns det gott om, både viktiga och oviktiga, men istället för att känna mig stark av motivation och kämparglöd, sitter jag i en oergonomisk hög i soffhörnet och stirrar på det vita dokumentet på datorskärmen. Stressad och trött, och inte det minsta inspirerad.
Jag vet att jag inte är ensam om min borttappade höstpepp. Vi lever i en period av osäkerhet och oro, med en pandemi som ständigt gör sig påmind vart vi än ser eller går. Vi har slutat hoppas på att det säkert blir bättre snart och istället börjat anpassa oss till det nya normala. När vi samtidigt lämnar sommarens soliga, hoppingivande dagar bakom oss och går mot årets mörkaste tid, blir det allt svårare att hitta glöden i vardagen och för varje slocknad eld blir det allt svårare att tända nya.
Men fast det är svårt att få till stånd en ordentlig brasa då höstens fukt sipprat in och blött ner veden, är ingenting omöjligt med lite extra stöd av tändstickor, papper, kanske lite torr bark eller tändchips tillverkade av en omsorgsfull vän. När peppen och inspirationen är borta är det ofta människorna runt omkring oss som blir stödet: tändchipsen, som kan tända eld på även de fuktigaste klabbarna, den mest borttappade inspirationen och slocknade höstpeppen.
Stefanie Lindroos jobbar som församlingssekreterare i Matteus församling.
