Vad blir viktigt i ett liv som lika gärna kunde ha tagit slut? Christa Mickelssons självbiografiska bok "Ett blodkärl som brast" beskriver livet efter en massiv hjärnblödning.
Vad blir viktigt i ett liv som lika gärna kunde ha tagit slut? Christa Mickelssons självbiografiska bok "Ett blodkärl som brast" beskriver livet efter en massiv hjärnblödning.

Alla hennes ord var borta – nu har hon skrivit en bok

Bok.

– Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv, säger Christa Mickelsson. För tre år sedan kunde hon endast ljuda några vokaler och inte skriva alls. En massiv hjärnblödning har tvingat henne att lära sig allt på nytt. Nu ger hon ut en bok, en bok hon skrivit helt själv.

19.8.2020 kl. 08:48

"Jag steg ut ur bilen, bara för att märka att benen inte bar mig. Jag ramlade ihop mellan bilarna på parkeringen. Jag låg på asfalten mellan två bilar på parkeringen och tittade upp mot molnen. Jag ropade på hjälp, och hjälpen kom nästan genast.”

De raderna hittar man i Christa Mickelssons nyutkomna bok Ett blodkärl som brast. Hon var 33 år, jobbade som journalist på Kyrkpressen, gift och mamma till två barn, när hon fick en massiv hjärnblödning, med grav afasi som följd.

– När jag är trött gråter jag, och då funderar jag på det som hände. Men jag känner inte en grundsorg. Livet är så bra ändå! Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv. Jag har lämnat det gamla livet bakom mig och nu lever jag ett nytt.

Efter att hon vaknade upp efter den där oförklarliga septemberdagen 2017 började en lång och mödosam resa.

I boken beskriver hon en kväll när hennes storasyster besökte henne på sjukhuset:

”Jag grät förtvivlat hela besöket igenom, och jag tror att den kvällen grät jag mest av alla kvällar på sjukhuset den hösten. Jag grät för att vi inte kunde kommunicera. Jag grät för det hopplösa i situationen. Och jag grät över min olycka. Sofia försökte trösta mig med att säga att jag snart skulle komma hem igen till mina barn. Men hon förstod inte att jag inte saknade mina barn. Jag saknade mig själv.”

Har du hittat dig själv?

– Ja! Jag hittade mig själv ganska tidigt ändå, på våren någon gång efter det som hänt. Sedan förstärktes den känslan, först och främst när jag kunde prata lite och sedan för att jag kunde vara hemma. På sjukhuset blir man en annan människa.

I början kunde hon ljuda enstaka vokaler. Och hon arbetade hårt med lucktest; att placera in ett s på rätt plats i ett ord som ”ost” gav henne panik i början. Från det har hon tagit sig tillbaka till arbetslivet. Hon jobbar femton procent som journalist på Kyrkpressen, och nu har hon nått fram till en bokrelease.

– Jag har aldrig drömt om att skriva en bok. Men en bok blev det!

View this post on Instagram

I dag är det min s t r o k e v e r s a r y! Ett år sedan hjärnblödningen. . . Kanske ni tycker att bilden är hemsk? Men jag ser bara liv. Tänk att jag lever! . Jag kan inte springa men jag kan gå. Jag kan inte tala så bra, men jag kan tala så att ni förstår. Jag kan inte använda min högra hand som förut men jag har en hand som fungerar perfekt. . Min personlighet har inte förändrats (men Linus säger att jag har blivit snällare) och mitt minne är nästan lika gott (mitt språkliga arbetsminne kan jag ännu jobba på). . Det är klart att jag funderar på hur det var förut, men det är ingen idé att dröja för länge vid de tankarna. . . Livet är skört, jag och du kan få en hjärnblödning när som helst eller bara annars dö. Men nu lever vi! ⭐ #brainsurgery #stroke #hjärnkirurgi

A post shared by Christa Mickelsson (@christa_mi) on

Hennes talterapeut Kirsi sa bedrövad för ett par år sedan att Christa knappast kommer att jobba som journalist igen, och att hon kanske kan skriva en bok om det hon upplevt med en medförfattare.

– Jag älskar Kirsi! Hon var så bra och stöttande. Men just då såg det ut som att jag inte kommer att kunna skriva en bok, och det var hon kanske tvungen att säga för att jag inte skulle bli besviken.


"Men just då såg det ut som att jag inte kommer att kunna skriva en bok, och det var hon kanske tvungen att säga för att jag inte skulle bli besviken."


Det var i det ögonblicket som fröet såddes. Hon skulle skriva en bok. Alldeles själv.

– Jag började skriva på ett familjeläger, två år efter min stroke. Jag skippade något program som pågick och skrev på telefonen på mitt rum.

Hela hennes högra sida har mindre rörlighet än tidigare, och speciellt höger hand. Hon har därför skrivit boken med vänster hand, på dator, telefon och pekplatta.

– Vissa har frågat: Har du skrivit själv eller med någon annan? Jag har fått hjälp av min redaktör, som alla får, men inget annat.

Med terapi, tid och obändig vilja har hennes afasi gått från grav till lindrig.

– Jag har svårt ibland att få till en bra mening om det är lite svårare konstruktion, men det blir bättre. Det hör till min typ av afasi.

Det hon upplever som mest frustrerande med afasin är oförutsägbarheten.

– Ibland går det riktigt bra att hitta ord, men så ibland är jag trött och då går det inte alls. Hoppet mellan dem två är frustrerande, för jag kan nog!

Rakt på sak

I boken beskriver Christa Mickelsson kampen och vardagen efter hjärnblödningen med ett högt tempo, utan överflödiga utvikningar.

– Jag tänkte inte på det när jag skrev, utan jag tror att jag har en sådan stil. Jag vill inte brodera ut så mycket. Jag vill vara rakt på sak.

Hennes tonfall består.

– Jag upplever inte att det har förändrats mycket på grund av afasin, men man måste vara tydligare kanske. Och för att det är fysiskt svårt att skriva, så är det ännu viktigare nu.

Före intervjun har hon fått se och hålla sin bok som nyss anlänt från tryckeriet, ett spännande ögonblick för en skribent.

– Det var roligt, och jag är glad att den såg ut så som jag hade tänkt mig, men jag är inte så sentimental av mig.

Samma odramatiska ådra delar hon med sin ursprungsfamilj.

– När jag sa till pappa: ”Jag ska skriva en bok”, sa han tankfullt: ”Ja … det är svårt att sälja böcker”, berättar hon och skrattar.

Det är ändå befriande att reaktionerna är mer eller mindre lågmälda bland familj och vänner.


"De vet att jag har förmågan, så jag tror de mest har tänkt: okej, nu skriver hon en bok."

Drömmar och rädslor

Det finns saker Christa blivit bättre på efter allt som hänt.

– Att vara tålmodig, för jag kan inte annat. Jag måste vänta tills någon kommer och hjälper mig. Jag kan ju göra väldigt mycket själv, men inte allt. Det är till exempel svårt att ta ner någon grej från högsta hyllan eller bära något som är lite tyngre.

– Och så har jag kanske blivit bättre på att vara lite mera rakt på sak, också med svåra saker.

Hon är ingen drömmare egentligen, och livet är fullt av annat, som familj, rehabilitering och jobb.

– Det finns så mycket jag har uppnått ändå. Jag drömmer inte om något mer än att kunna gå lite bättre.

Har du blivit mer eller mindre rädd efter det som hände?

– Jag har inte blivit mera rädd, inte för livet och inte för döden. Ibland är jag rädd för att jag ska få en ny stroke, men den rädslan kan man inte leva med hela tiden.

– Jag minns så bra den där första sommaren efter hjärnblödningen. Det var jättevarmt och fint hela tiden, och jag brände mig i solen. Då tänkte jag: Äh, jag har fått en hjärnblödning, inget kan stoppa mig! Men det är ju inte sant. Nu är jag noga när jag är i solen, säger hon lite roat.

Vad som är viktigt har också utkristalliserat sig.

– Det har alltid varit ganska oviktigt för mig vad folk tycker och tänker om mig och det har blivit ännu oviktigare.

Hon hoppas läsarna ska få med sig något angeläget från hennes bok.

– Det låter kanske naivt, men ta vara på tiden du har! Jag skulle också vilja att folk förstår vad stroke är. Jag hade inte en aning, fast jag visste att det förekommer. Det finns många som haft en stroke, liten eller stor. Jag vill dedikera den här boken till dem.

Känns det nervöst att ge ut en bok, att uppträda inför publik?

– Nej. Jag tycker inte om att vara i centrum av uppmärksamheten, och jag har inte varit jättebra på att uppträda, men jag spänner mig inte heller för det. För mig är det bra bara att jag pratar, och en bonus om jag kan förmedla något viktigt. Nu har jag alltid en ursäkt om talet inte flyter så bra, säger hon och skrattar.

Text: Ulrika Hansson
Foto: Nicklas Storbjörk



– Det beror inte på hur många helger jag jobbar, eller hur många texter jag producerar. Eller hur många förrättningar jag har. Det handlar inte om mig, utan det handlar om kärnan, om vem man tjänar, säger Wilhelmina Oldmark.

profilen. Stiftets yngsta präst – det kan Wilhelmina Oldmark titulera sig. – Jag känner allt större visshet om att det jag gör är viktigt. 29.4.2024 kl. 08:00
Dopet kan se ut hur som helst och kräver inga storsatsningar.

Helsingfors. Nu döps fler barn i Helsingfors, liksom tonåringar som döps i samband med skriftskolan. 24.4.2024 kl. 17:16
Med hjälp av den inhyrda värmeblåsaren håller Sixten Ahlsved kyrkan i Terjärv varm.

FÖRSÄKRINGAR. I januari, när det var som kallast, gick en ventil i fjärrvärmesystemet i Terjärv kyrka sönder och temperaturen inne i kyrkan sjönk snabbt till -10 grader. Värmesystemet frös och måste nu förnyas. Men försäkringsbolaget har avslagit församlingens ersättningsansökan. 26.4.2024 kl. 11:14
Patrica Strömbäck är kaplan i Närpes församling.

Kolumn. Hur personlig är du, Gud? Hur mycket griper du in i världen, i människors liv och mitt liv? Gud, gör du upp planer, ordnar, styr och ställer, och beskyddar? 24.4.2024 kl. 17:41

TIDSKRIFTER. Förbundsarenan i samarbete med Åbo Akademi gjorde i början av året en undersökning där man kartlade finlandssvenskarnas läsvanor av tidskrifter. I rapporten som presenterades i mitten av april framgick att Kyrkpressen är den i särklass mest lästa tidskriften i Svenskfinland. 23.4.2024 kl. 15:15
– För kortare resor ska Svenska kyrkan vara restriktiv med flygandet, tycker biskop Fredrik Modéus. 

sverige. Efter att ha mottagit kritik har Växjö stiftsstyrelses arbetsutskott nu föreslagit att den planerade studieresan till Rom i stället ska gå till Finland. Dessutom har de beslutat att avstå från att flyga, skriver svenska Kyrkans tidning. 23.4.2024 kl. 12:46
Olja kan bli ett element vid konfirmation och vigsel i framtidens kyrkohandbok.

BISKOPSMÖTET. Bikt på webben, välsignelse med olja och tydligare förbön vid konfirmation kan det bli i kyrkohandboken. Det föreslås också bli mer formuleringar om barnfostran, livsmognad tillsammans, kropp och sexualitet när man gifter sig. Temana är många i förarbetet till en ny kyrkohandbok för kyrkan. 19.4.2024 kl. 09:34
Boken "Otillräcklig" har blivit en försäljningsframgång i Danmark. Den har utkommit på svenska och norska, och översätts nu till engelska.

KRAVKULTUREN. Den danska folkhögskolläraren och teologen Christian Hjortkjaer skrev en bok om hur det är att växa upp i ett samhälle där vi får höra: ”Just do it.” 17.4.2024 kl. 15:24
Lina Teir spelar många instrument, men närmast henne är ändå fiolen.

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05
Sirpa Tolppanen betonar vikten av inkludering i arbetet med att bygga gemenskap från grunden.

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34
Tidigare kände sig Beni Karjalainen ensam. Idag har han goda vänner och en sambo. FOTO: PRIVAT

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56
32 euro per dygn – det får hjälpledarna i snitt betalt enligt KP-enkät.

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53
Vid det här bordet fattar domkapitlets kollegium beslut om vem som blir herde i Petrus församling. Biskopen tycker det är trist att det gick så här.

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56
Petruskyrkan söker ny herde – men vem det blir är fortfarande oklart.

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54
Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

Det kan räcka flera år innan det blir kyrkoherdeinstallation i Petrus församling.

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13
Ungdomsfoto på Yvonne ”Vonna” Terlinden. Hon installerades i slutet av maj som kyrkoherde i Karis-Pojo svenska församling.

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00
Lina Forsblom, här med hunden Lewis, har överlevt två livshotande sjukdomar.

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18
Närheten till kyrkan förblir viktig.

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00
"För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft."

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46