Denna sommar cyklar jag mer än jag någonsin tidigare gjort. Dels har jag en ny cykel, dels en ny arbetsplats. Och arbetet är beläget på precis lagom cykelavstånd hemifrån – på endast femton minuter rör jag mig från punkt A till punkt B.
Dofterna jag hinner dra in under denna kvart är otaliga. Det doftar gräs, sommarblåst, hägg; ibland lite sjö om vinden ligger rätt. Björkarna doftar finfränt, barrträden mörkt, mustigt, allvarligt. Förbi begravningsplatsen cyklar jag längs en väg av stampad sand, och sanden doftar, dikesrenen doftar, där är hundlokor, deras dröjande, dova doft.
Vissa morgnar är luften fuktig av dimstråk och det känns som om jag får i mig komprimerad natur i nästan flytande form. Varje andetag är rent liv. Jag andas grönska och kraft, en näring som är så djupt välgörande att jag inte kan annat än känna lycka, oberoende av vilken min ursprungliga sinnesstämning var. Andra morgnar får dofterna mig att omedelbart kastas bakåt i tiden till vissa speciella händelser, och jag parkerar cykeln på jobbet med känslan av att ha lyckats nå något som sedan länge är förgånget. En hastig fläkt av liljekonvaljer – jag är tillbaka i kvällen före min brors student 1984, då faster Lotten kom från skogen med mängder av parfymdoftande liljekonvaljbuketter. Jag minns mina knästrumpor. Den exceptionella värmen. Att potatisen redan växte i landen. Jag inte bara minns; jag återupplever.
Jag är tacksam för att bo i ett land där ingen behöver söka sig långt bort från hemmet för att andas friskt. Jag är tacksam för att sommaren är tillgänglig för oss alla, trots att mycket annat just nu är bortom begränsningar och möjligheter. Jag är tacksam för att det alltid, oberoende av vad som händer i livet, finns hundlokor och häggar, sandvägar och skogsdungar; jag är tacksam för att den dagliga cykelrutten är så mycket mer än bara en nödvändig förflyttning. Sommaren är en gåva. Tack, Gud, för en sådan användbar present – jag önskar mig inget mer.
Johanna Boholm-Saarinen är författare och medarbetare på begravningsbyrå.
