Hon föddes i ett jordbrukarhem i Petalax.
– Jag är van vid hårt arbete, det var en självklarhet att hjälpa till vid jordbruket, säger Ebba Carling.
Hon har frikyrkliga rötter. Familjen var baptister, men rörde sig över samfundsgränserna. Gemenskapen i den nybildade Studentmissionen i Åbo bidrog till att knyta kontakter till kristna med annan bakgrund.
Hon studerade pedagogik, med engelska, franska och teologi som biämnen och när hon tagit examen reste Ebba Carling till norska baptistsamfundets missionsstation i det som då kallades Zaire. Hon jobbade tre år som lärare i en andra stadiets skola.
– Jag var ung, jag var pank, jag var fågelfri. Världen var öppen och jag hade inställningen att man inte ska binda sig vid några jordiska egendomar.
Som barn hade hon fått höra om mission och fått träffa missionärer. Vikten av en kallelse var något man betonade, och en sådan upplevde hon som tonåring.
Fröet såddes kanske ännu tidigare. Hon har hittat en gammal söndagsskoltidning, med en serie som hette På resa till Afrika. En av bilderna föreställer en flicka som bär en kappsäck, tillsammans med några medresenärer, och bildtexten berättar att deras missionsresa startat från Norge. Ovanför bilden har fyraåriga Ebba skrivit sitt namn.
"Världen var öppen och jag hade inställningen att man inte ska binda sig vid några jordiska egendomar."
Att arbeta som missionär var något annat på 1970-talet än det är idag.
– Nu har du kontakt över hela världen på nolltid. Då satt jag mitt inne i Afrikas hjärta utan någon möjlighet till kontakt med vänner och anhöriga annat än via posten – som kunde vara försenad med flera veckor.
Normen var en gång missionär, alltid missionär.
– Men den dag jag åkte därifrån – jag kommer precis ihåg det, det var en liten bro jag gick över – då var det precis som någon skulle ha sagt: Nu är det här en avslutad period i ditt liv.
Tacksamheten över ett fortsatt liv
Ebba Carling konstaterar att Afrika-åren präglat hennes liv. Att ha fått en inblick i andra kulturer än den finländska känner hon har varit till nytta i kontakten med människor från andra länder. I flyktingvågen år 2015 kom ungefär 150 asylsökande till Korsnäs. Hon fick särskilt kontakt med Leo, vars mamma och syskon är kvar i Irak.
– Jag har fått en son på äldre dar. Det har inte varit så lätt alla gånger.
Leo blev kristen i Finland. Hon har på när håll fått se hans tung process för att få stanna och hon har vittnat för förvaltningsdomstolen i Helsingfors. Nu har han fått permanent uppehållstillstånd.
– Man ska inte stagnera, utan vara öppen för det som livet bjuder på, säger Ebba Carling.
Ett vikariat vid Malax-Korsnäs medborgarinstitut ledde in henne på en ny karriärbana. Det följdes av två vikariat vid medborgarinstitutet i Närpes – som följdes av 28 år i jobbet som rektor.
År 1990 hade hennes föräldrar flyttat till radhus och hennes bror Bo tog över jordbruket.
– Knappt två år senare dog min bror i hjärntumör, 48 år gammal. Han hade inga barn, så då blev jag ensam med mina föräldrar.
Hon räknar broderns sjukdom och död som en av de saker som präglat hennes liv. Hon fick själv cancer i samma ålder.
– Att ställas inför det här: Vad leder min cancer till? Och tacksamheten över att jag fick ett fortsatt liv.
Hennes pappa dog år 1998 och tio år senare märkte hon att hennes mamma började ha svårt att klara sig på egen hand. Beslutet att bli närståendevårdare mognade fram.
– Det hade inte alls ingått i mina planer. Livet har lärt mig att vara väldigt försiktig med ordet aldrig.
Ett par år var hon tjänstledig och tog hand om sin mamma. Under tiden blev det omorganiseringar på jobbet. Men något som verkade negativt skulle leda till något gott. Hon sökte diakontjänsten i Korsnäs församling och fick den.
– Det var som att börja ett nytt yrkesliv.
– Det är väldigt intressant hur det passar ihop, hur tidigare erfarenheter kan bli till väldigt stor nytta senare i livet.
Att ta avsked och säga tack
De två sista åren som hennes mamma levde jobbade Ebba Carling som diakon och närståendevårdare. Även om arbetsvägen till Korsnäs inte var lång kan hon i efterhand fundera över hur hon fick det att gå ihop.
– Hur klarade jag av det där? Det som hjälpte mig tror jag var att jag levde riktigt här och nu. Då jag var på jobbet var jag på jobbet. Men det gick. Jag räknar också med Guds hjälp och kraft i den här situationen.
Hon är tacksam över den goda vården som hon såg på nära håll, över de sista veckorna på bäddavdelning när hennes mamma fick vara där.
– Jag var hos henne den där lördagsmorgonen då hon dog. Och jag tänkte, jag har vuxit upp i en sån familj där man kanske inte gett så mycket uttryck för sina känslor. Vi borde ha gett varandra mer uppskattning och visat större tacksamhet.
De sista åren hade de två talat mer om de här sakerna.
"Jag tänkte att nu ska jag en sista gång säga åt min mamma att hon har betytt mycket för mig."
– Jag tänkte att nu ska jag en sista gång säga åt min mamma att hon har betytt mycket för mig. Efter att jag sagt det öppnar hon sin mun och säger: tack. Och så dör hon. För mig är det det vackraste sättet man kan dö på.
Ebba Carling jobbade sex år i Korsnäs församling. När hon slutade kände hon sig inte färdig med yrkeslivet ännu. En kort tid därefter blev hon tillfrågad att vikariera en av diakonerna i Närpes församling. Hon slutade den sista augusti ifjol, då 71 år.
– Eftersom jag inte haft någon egen familj har jobbet varit jätteviktigt för mig och jag har satsat på det. Det är nog en stor omställning, plötsligt finns inte det här jobbet kvar.
Att början sitt yrkesliv som missionär och slut i församling ser hon som att cirkeln blev sluten. Hon är tacksam för alla människomöten hon fått vara med om – i alla sin jobb.
Och hon har precis fått en ny uppgift, som närståendevårdare åt en kvinna hon hade mycket kontakt med medan hon jobbade i Korsnäs.
– Det här att livet ska kretsa runt ens egen navel, jag vill inte ha ett sånt liv.
