Det var söndagen den 3 september 2017. Christa Mickelsson vaknade på stugan i Snappertuna, men eftersom barnen hade program i Esbo den dagen åkte familjen tidigt iväg hemåt. På eftermiddagen skulle mannen Linus Mickelsson spela innebandy tillsammans med sonen Amos och en vän. Christa tog bilen för att hämta dottern Juni från äventyrsparken Hoplop, där hon lekte tillsammans med en kompis.
På Hoplops parkeringsplats krockade en ung tjej lätt med deras bil.
– Jag ville inte stanna där och reda ut det, för jag kände att jag hade svårt att prata.
Så hon körde en liten bit vidare och parkerade.
– Jag kände mig jättekonstig. Jag öppnade dörren och gick ut, men benen bar mig inte.
Hon minns att hon låg på parkeringen och att någon ringde efter en ambulans. Hon minns att en folkhop samlades kring henne. Hon minns att hon låg i ambulansen, och hon minns att de kom fram till Mejlans.
Sedan blev det svart.
Sedan kom ångesten
När Christa Mickelsson åkte iväg med ambulansen hade hon inte en aning om vad som var fel med henne, men på Mejlans sjukhus ställdes diagnosen: massiv hjärnblödning på vänstra sidan av hjärnan. Hon transporterades i ilfart till Tölö sjukhus, där hon opererades samma kväll.
Hennes minnesbilder från den första veckan på intensivvårdsavdelningen är få och splittrade.
– Jag minns att min man Linus var där, och jag minns mina systrar. Jag minns inte att någon skulle ha berättat för mig vad som hade hänt, men jag vet att när mina systrar var där visste jag att jag hade haft en hjärnblödning.
Hon var trött, fruktansvärt trött. I slutet av den första veckan flyttades hon till Jorv sjukhus i Esbo. Det dröjde länge innan hon insåg omfattningen av det som drabbat henne.
”Jag vet inte om risken att få en ny hjärnblödning nu är större för min del, och jag vill inte veta.”
– Under den första tiden var jag inte alls ledsen. Jag minns att mamma och pappa var där med mig, men jag var bara glad. Jag insåg inte vidden av det som hänt mig. Men efter några veckor kom ångesten.
Och den gick inte att kommunicera. Hjärnblödningen hade drabbat talcentrum, och under de första veckorna kunde hon inte säga något alls.
– På Jorv sa talterapeuten till min man Linus att hon inte tror att jag någonsin kommer att prata så att han förstår mig. Själv trodde jag att jag skulle bli bättre – det var först senare jag fattade att jag inte kommer att bli helt bra.
Läkarna vet inte varför just hon drabbades. Magnetröntgen visade ingen tydlig orsak.
– Jag vet inte om risken att få en ny hjärnblödning nu är större för min del, och jag vill inte veta.
Läs hela artikeln i Kyrkpressen nr. 27–28 som utkommer 5.7.
