Ett år efter att han gått skriftskolan var Ville Auvinen hjälpledare på skriftskolläger i en hel månad. Då hände något.
– Jag var inte densamme efter den månaden. Jag minns att jag under året efter skriftskolan försökte läsa Bibeln, men det kändes tungt och svårt. Jag tror att jag kom igenom Johannesevangeliet. Men efter den sommaren ville jag läsa Bibeln, och jag läste igenom hela boken. Jag ville veta mer. Det fanns saker som jag förstod att varit avgudar för mig, och jag kände en lättnad när jag kunde ge bort dem. Församlingen blev som ett hem för mig, inte ett ställe dit jag måste gå.
Ville Auvinen är född och uppvuxen i Åbo. Han kommer från en ”helt vanlig” familj, och församlingslivet var något han växte in i efter skriftskolan, delvis tack vare sin flickvän (nuvarande hustru), som var mer intresserad av kristen tro än han själv. Men när han väl tände, då tände han på alla cylindrar.
– Redan när jag var sexton år var det helt klart för mig att jag ville läsa teologi.
Under största delen av sin prästkarriär har Ville Auvinen verkat i olika uppgifter inom SLEY, den finska evangeliföreningen. Men han har ingen familjebakgrund inom organisationen.
Vad var det med SLEY som lockade dig?
– Jag kände att SLEY stod för en linje som var både konfessionell och biblisk. När jag studerade teologi vid Åbo Akademi var jag med i en grupp som stod ganska nära SLEY trots att vi inte hade någon bakgrund där. En av våra professorer vid teologiska fakulteten, Karl-Gustav Sandelin, sa att det var svårt att placera oss i något fack. Han kallade oss ”nyevangeliska”.
Under Auvinens studietid i mitten av 80-talet var kvinnoprästfrågan en het och aktuell fråga, och den diskuterades ivrigt. Som SLEY-aktiv var Ville Auvinen av den åsikten att den traditionella ämbetssynen är den mest bibliska och därför den rätta, vilket innebär att kvinnor inte ska vigas till präster. Under hans studietid, år 1986, fattade kyrkomötet beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor. Samma år då han prästvigdes prästvigdes de första kvinnorna. Det har gått trettio år sedan dess, men i den frågan har han inte ändrat åsikt.
– Jag står för SLEY:s traditionella syn i kvinnoprästfrågan.
Som ärkebiskop skulle han till exempel inte prästviga kvinnor, den uppgiften skulle han delegera till en annan biskop. Däremot skulle han vara redo att sköta pappersarbetet då kvinnliga präster förordnas till församlingstjänst.
– Jag skulle inte samarbeta med kvinnor vid altaret eller i predikstolen, men jag tror att jag trots det skulle kunna möta dem respektfullt, som en biskop ska göra med dem han ska leda. Jag tror att man kan respektera en människa trots att man inte godkänner allt han eller hon gör. Men jag vet att det här inte är en enkel sak. Om jag blev vald skulle en av de första sakerna att ta itu med vara att försöka träffa alla präster som hör till ärkebiskopens område, kvinnliga präster inkluderade, och diskutera med dem.
Men han vill inte definieras av sitt kvinnoprästmotstånd, inte heller som ärkebiskopskandidat.
– Det är en tråkig diskussion. Jag vill inte vara den som är emot något, och jag vill inte heller profilera mig som ultrakonservativ. Jag tänker på Luther: vad ville han göra? Han ville gå tillbaka till grunden och till Bibeln, men vi kallar honom inte konservativ för den skull. Vi kallar honom en förnyare. Och om vi nu inom SLEY vill göra detsamma så är vi konservativa. Jag förstår det inte. Jag vill inte konservera något. Jag vill inte bevara något gammalt bara för sakens egen skull.
Själv vill han helst tala om nåd. Nåd är ett ord han ständigt återkommer till.
– Jag vill tala om nåden som inte kräver något. Jag tycker att kyrkan borde satsa på att få ut sitt budskap. Budskapet handlar inte bara om värderingar, utan om Jesus. Jag tror att det finns ganska många människor i Finland som söker något mer djupt i livet. Om kyrkan är tyst om de sakerna hittar de människorna sin väg till andra rörelser.
Under åren 2007–2010 var Ville Auvinen ute på missionsfältet i Zambia tillsammans med sin fru och familjens yngsta barn.
– Från Zambia skulle jag vilja importera en öppenhet när det gäller att tala om tro.
Han skulle också vilja importera lite mer glädje till våra gudstjänster.
– Om någon från Afrika kom till vår gudstjänst skulle de nog fråga: Är ni alla döda, eller vad är problemet? Till och med begravningar i Afrika är gladare än en vanlig gudstjänst hos oss.
Han påpekar att vi här i Finland ofta tänker att den lutherska kyrkan har monopol på andliga frågor.
– Men i Zambia finns så många olika kyrkor, större och mindre. Att officiellt höra till en kyrka är inte viktigt, men det är viktigt att vara en aktiv kyrkobesökare. Vi har ett radioprogram i Åbo som heter ”Uutissii Turust, ei virallissii mut torellissii”. Så jag tänker att det är viktigare att vara en ”torellinen kristitty” än en ”virallinen kristitty” (hellre en ”verklig” än en ”officiell” kristen).
Och vad av det som finns i vår kyrka skulle du exportera till Afrika?
– Kristenheten i Afrika är öppen och glad, men inte alltid så djup. Man kunde se det till exempel när någon blev sjuk. Då gick man kanske först till kyrkan och bad om förbön, men hade det ingen effekt gick man till en häxdoktor. Och de gamla traditionerna som hade att göra med förfädernas andar var mycket populära också bland dem som var aktiva kyrkobesökare. Så om folk frågar varför vi åker dit och gör missionsarbete, eftersom 90 procent är medlemmar i någon kyrka, så är mitt svar att där behövs undervisning och fördjupning. Vi kunde ha mer glädje och sång här i Finland, men de kunde ha mer bibelläsning och undervisning i Afrika.
Vad skulle du helst undervisa om?
– Förstås om nåden som inte kräver något! skrattar han.
Varför är frågan om nåd så viktig för dig?
– Den är grunden för allting. Ju mer man känner sig själv, desto mer behöver man nåd. Det är inte något man kan glömma när man blir lite äldre, tvärtom inser man det allt tydligare.
Ville Auvinen har ett rykte om sig att vara en bra talare och en trevlig man. Han motsvarar inte stereotypierna om den strikta, stränga bakåtsträvaren, och det han helst talar om är inte synd utan nåd.
Han säger också att han är dålig på att säga nej. Det är en orsak till att han är ärkebiskopskandidat.
– Jag är kanske en sådan person att om någon ber mig göra något är min första tanke att tacka ja. Det var några från femte väckelsen som frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp som kandidat i ärkebiskopsvalet. Jag svarade att om de är så galna att de ber mig ställa upp och om de sedan hittar trettio lika stora stollar som understöder mig, då är jag så tokig att jag ställer upp. Men jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på!
