Hans smärta gav röst åt en hel generation

musik. Patrick Wingren förklarar varför vi behöver Kurt Cobain lika mycket som vi behöver kyrkokören. 6.4.2017 kl. 08:05

En kväll hösten 1991, under mina första år som självständig ung vuxen, körde jag bil genom Helsingfors. Jag var på väg hem från en inspelningssession, och åkte hem för att fortsätta jobba med materialet från inspelningen.

Jag lyssnar så gott som aldrig på flödesradio, utan prioriterar oftast tysthet. Det här var en av de kvällar jag gjorde ett undantag och knäppte på radion. Där spelades musik av ett slag jag aldrig hört förut. En röst väl förtrogen med smärta skrek ut mumlande mantran. Rösten tillhörde Kurt Cobain. Låten var Smells Like Teen Spirit. Bandet som så kraftigt kom att associeras med min generation hette Nirvana.

Kurt Cobain beskrivs ofta som ett språkrör för Generation X, även om han själv mycket motvilligt accepterade en sådan position. Generation X, dit hör alla vi som är födda någon gång mellan tidigt sextiotal och tidigt åttiotal. För att söka en förklaring till Kurt Cobains oerhörda genomslagskraft måste man förstå varifrån han kom, och till vem.

Min generation växte upp i ett samhälle som på många sätt var annorlunda än tidigare. Vi hade inte berörts av krigen, och inte heller växt upp i sviterna av dem. Vi föddes under en tid när femtiotalets framtidsoptimism fått ge vika för de ungas kritiska förhållningssätt gentemot samhällsstrukturen. Ett gradvis växande missnöje kom till uttryck i de protester som svepte över världen i slutet av sextiotalet, och skakade det traditionella patriarkaliska samhället i dess grundvalar.

Resultaten av de unga vuxnas intellektuella frigörelse påverkade oss barn på många sätt. Vår uppväxt beskrivs ofta som en tid som i ett särskilt avseende skilde sig väsentligt från tiden före och strax efter – under min barndom stod de vuxna i centrum. Det här betyder inte nödvändigtvis att föräldrar försummade sina barn. De vuxna såg sig – medvetet eller intuitivt – tvingade att hitta sig själva igen, hitta livgivande syre i det vakuum som uppstått där tidigare värderingar fått ge vika.

Vi vande oss med nycklar runt halsen, låste själva upp dörren hem i väntan på att mamma och pappa skulle komma hem efter avslutad arbetsdag. Många föräldrar till mina vänner skilde sig och barnen fick därmed ofrivilligt ingå i pilotförsök över hur vårdnadsfrågor skulle lösas. I tonåren fick vi veta att våra steg ut i vuxenlivet skulle ske mot den mörka fonden av en obotlig, sexuellt överförbar sjukdom.

Tio år senare skulle vår generation hyllas för sin framåtanda och sitt entreprenörskap, men vid ingången till nittiotalet betecknades vi som handlingsförlamade och riktningslösa. Jag minns själv hur cyniskt jag kastade håglösa blickar mot framtiden, och jag vet att jag delade den känslan med många andra i min ålder. Vi väntade på något vi inte var säkra på att vi ville möta, och vi gjorde det i en känsla av att inte riktigt vara hörda, sedda, eller förstådda.

Då, just där, hörs Nirvanas vemodiga, dystert lågmälda sångverser varvade med brutalt aggressiva, högljudda refränger. Kurt Cobain talar, mumlar, skriker ut sin inre monolog – lösryckta textfragment där han behandlar allt och inget i en ständig medvetandeström, förmedlad till lyssnaren. Och min generation lyssnar, och känner igen sig.
Plötsligt blir Nirvana det riktigt stora bandet, och skaror av ungdomar och unga vuxna strömmar till livespelningarna och till skivaffärerna. Min generation sluter upp kring Nirvana och alldeles i synnerhet kring Kurt Cobain. Han slåss mot rampljuset, förlorar kampen inombords, och tar efter flera år av tungt heroinberoende sitt eget liv hemma i Seattle, USA, i februari 1994.

”Han hade ett desperat behov av – inte modet – att vara sig själv”, säger Dave Reed, Cobains fosterpappa under en kort tid. ”Det kan inte bli fel [...] när människor älskar dig för att du är dig själv. Men för Kurt hade det ingen betydelse att andra älskade honom; han älskade helt enkelt inte sig själv tillräckligt mycket.”

”Pojken har ett hjärta”, sade Bob Dylan om Cobain efter att ha hört Nirvana uppträda live. Utan att göra någon slags kvalitetsjämförelse så har Cobain och Dylan många gemensamma nämnare. Båda satte ord på det deras generation kände, och båda gjorde det motvilligt, till och med undflyende. Båda försökte förringa betydelsen av sina sångtexter när de intervjuades i media. Men där Dylan som en av de allra första fick lära sig att leva som en åldrande superstar släckte Cobain självmant alla sådana möjligheter, 27 år gammal.

Lars Ulrich, trummis i Metallica, ett av de andra riktigt stora banden från västkusten i USA, beskrev Cobains betydelse så här: ”År 1991 skedde en slags skiftning i rockmusiken i USA – den rörde sig bort från alla hårstylade band i Los Angeles. Och med Kurt Cobain kände du att du fick kontakt med en riktig person, inte med en uppfattning om hur han var. Inte med en bild eller en urklippsdocka – det var en kontakt mellan hjärta och hjärta. Mycket få människor har den förmågan.”

Nirvanas musik är inte min typ av musik, men det spelar ingen roll i sammanhanget. Jag är tacksam över alla som inte kan låta bli att sätta ord på livets nyckfullhet, utmaning och ständiga kamp.

Vi behöver både lovsång och avgrundsvrål för att beskriva livet, och viktigare än någonting annat är att uttrycken sker i uppriktighet. I en ofullkomlig värld kan vi aldrig greppa sanningen, vi kan bara ana den när så många som möjligt talar öppet och ärligt.
Därför behövs både vår egen röst, kyrkokören, och Kurt Cobain.

Patrick Wingren



BORGÅ STIFT. Nyrekryteringarna vid domkapitlet i Borgå fortsätter. Nu söks en stiftssekreterare för att leda församlingsdiakonin i stiftet. 12.12.2025 kl. 10:50

mat. Tara Junker är matkreatör, och för henne är mat inte bara jobb utan det roligaste som finns. – På julen äter jag festmat, men inte traditionell julmat. 11.12.2025 kl. 18:00

BÖNEHUS. Det har funnits drygt 400 bönehus i Svenskfinland. Kjell Herberts har dokumenterat alla 250 som funnits i Österbotten de senaste 150 åren. Nu har kartläggningen med bild och fakta gett ut en färsk bok, En ton från himlen och en doft av kaffe – Österbottens bönehus. 9.12.2025 kl. 18:08

Personligt. När Janne Sironen var sju år tog hans pappa sitt liv. Idag har han själv en sjuårig son. – Att jag fick Peter var så stort. 9.12.2025 kl. 13:00

SPRÅK. Språkförbistringen väcker irritation vid flera svenska församlingar inom Borgå stift. På domkapitlet manar man till lugn. 8.12.2025 kl. 13:17

Helsingfors domkyrka. Päivi Vähäkangas, kyrkoherde i Munkkiniemen seurakunta i Munksnäs, blir ny domprost i Helsingfors. Hon valdes på söndagen med klar majoritet. 8.12.2025 kl. 16:31

EKUMENISKA RÅDET. Laura Häkli är ny generalsekreterare för Ekumeniska rådet i Finland. Hon ska göra praktikantveckor i alla elva medlems­kyrkor. 8.12.2025 kl. 10:00

GRAVFYND. Kvarlevor av tre personer som troligen levde på 1700-talet har fått sin sista viloplats i en grav på begravningsplatsen vid Esbo domkyrka. Kvarlevorna hittades i samband med grävarbeten, eftersom Esbo domkyrka för tillfället genomgår en omfattande renovering. 4.12.2025 kl. 11:49

julmusik. Kyrkorna fylls av ljus, gemenskap och välkända melodier när församlingarna runt om i Borgå stift bjuder in till De vackraste julsångerna. Kantorerna Diana Pandey och Mikaela Malmsten-Ahlsved i Pedersöre församling har valt årets svenskspråkiga sånger. Vi träffades för att tala om årets sångval, personliga favoriter och varför traditionen är så betydelsefull. 3.12.2025 kl. 14:45

julklappar. Hitta en trevlig burk. Börja leta efter uppmuntrande ord, tröstande poesi eller en tom lapp att teckna ner tacksamhet på. Så har du skapat en julklapp som kräver tid och omsorg men nästan inga pengar! 1.12.2025 kl. 14:35

Personligt. Wille Westerholm hade i många år en dröm: att bli personaldirektör på Stockmanns varuhus. Han jobbade på varuhuset i hela 17 år. Sedan tog livet en ny vändning. I dag är han kyrkoherde i Ekenäsnejdens svenska församling. 26.11.2025 kl. 13:24

ortodoxa kyrkan. Finlands ortodoxa kyrka har det ekonomiskt knappt. Nu utreds möjligheten att leda kyrkan genom att gå tillbaka till tiden då man hade bara två biskopsstift. 28.11.2025 kl. 11:32

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Prästen som leder landets största samfällighet, i Helsingfors, blir överdirektör vid Undervisnings- och kulturministeriet. 27.11.2025 kl. 16:40

BISTÅNDSARBETE. Sjökapten Tom Lindroos gjorde en frivilliginsats på världens största civila sjukhusfartyg som drivs av kristna Mercy Ships. I Afrika förändrar en operation många människors vardag helt och hållet. 25.11.2025 kl. 20:00

Personligt. Jonas Tallgård har försökt döva sin ångest i nästan hela sitt liv. Han har sökt i den osunda självkontrollen, i drogerna och i botten av många glas. 36 år gammal mötte han sin egen botten, och ett slags ljus. 25.11.2025 kl. 14:31

mission. Vem är du? Magnus Riska är ny missionsdirektor för Såningsmannen som fokuserar på mission till onådda folk – och judar. 22.12.2025 kl. 20:13

BISKOPENS JULHÄLSNING. När vinterns mörker sänker sig över vägarna, brukar diakonen Timo tända en lykta och ställa den nere vid avtaget till huset. Det känns bra, sade han en gång. Men hans familj förstod inte riktigt varför. Varför skulle det varje kväll behövas en lykta vid vägen? 22.12.2025 kl. 20:43

BISTÅNDSARBETE. Epidemiexperten Jan-Marcus Hellström med finländsk hemadress i Kimito har bott den största delen av sitt vuxna liv utomlands. Nu är det ett far och son-liv med tolvåriga Theodor. 18.12.2025 kl. 18:01

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Det är oklart om samfällighetsdirektör Juha Rintamäki säger upp sig eller inte, efter att ha fått en hög tjänst vid ett ministerium. Gemensamma kyrkorådets ordförande Maika Vuori gick emot rådet hon leder. 19.12.2025 kl. 13:37

PANELSAMTAL. Nätverket Kyrkfolket upplever inte att deras retorik hårdnat, men nog att klimatet i kyrkan gjort det. De frågar sig om det kommer finnas ”trygga rum” för dem i kyrkan i framtiden. 18.12.2025 kl. 14:52