De sista höstlöven faller i Karleby centrum. Margita Lukkarinen flyttade för en månad sedan från ett hundra år gammalt hus till en lägenhet i stan.
– Här har jag mina rötter, säger hon och berättar om den harmoniska uppväxten på Kyrkbacken, dit hon flyttade när hon var bara några år gammal.
Hemma fick hon en jordnära kristen fostran.
– Jag blev inte slagen med Bibeln i huvudet men fick lära mig vad som är rätt och vad som är fel, att bry mig om andra och se det goda och det positiva. Det har präglat hela min person. Jag har svårt med människor som närmar sig saker via problem.
Att hon alltid sett möjligheter i stället för bekymmer har präglat också hennes yrkesliv. Många gånger har hon gjort drastiska val i karriären. Som när hon grundade ett eget företag, och när hon sålde det. Och nu senast, när hon blev VD för en organisation med inre stridigheter, trots att många avrådde henne.
"När det blir för inrutat, när för få åsikter ryms med, drar jag mig hellre undan och betraktar det som sker på avstånd."
– Jag har burit med mig tron att livet bär. Jag har vågat hoppa, många gånger, och litat på att jag landar, och landar väl. Om jag inte landat väl så har jag ändå landat där jag ska.
Kampen för kvinnliga präster
Margita Lukkarinen gick i söndagsskola som barn, och via vänner och bekanta kom hon senare med i väckelserörelsen Kyrkans Ungdoms verksamhet.
– Men så småningom tyckte jag att åsiktskorridoren blev för trång. När det blir för inrutat, när för få åsikter ryms med, drar jag mig hellre undan och betraktar det som sker på avstånd.
Hon blev vuxen, byggde hus och flyttade till Nedervetil med sin man.
– Jag upplevde att klimatet i församlingen där var helt annat än det var i Karleby. De vanliga ortsbornas inställning till kyrkan var okonstlad, kyrkan var en naturlig del av vardagen.
Det var frågan om kvinnliga präster som gjorde att Margita Lukkarinens engagemang i kyrkan växte sig starkt i början av 2000-talet. Hon är en av dem som grundade rörelsen Alla gemensamt, som kämpade för att kvinnliga präster skulle få predika i Karleby församling.
– Jag blev till slut väldigt engagerad. Vi bildade en valmansrörelse som samlade verkligt många människor till öppna möten. Det var befriande, men det var också jobbigt. Under processen upplevde jag ofta att det tog mer än det gav.
På den tiden var hon inte förtroendevald i församlingen, vilket hon senare blev.
– Men det var fruktansvärt att från sidan se hur hårt mina vänner i församlingsrådet blev åtgångna, hur de blev antastade och anklagade för att de hade fel tro.
Alla frågor blev konflikter, också sådana som inte hade med kvinnliga präster att göra. Det tog lång tid att få till stånd en egentlig dialog.
– Tyckte du på fel sätt var du genast i periferin. Jag kommer särskilt ihåg en händelse då jag var i kyrkan och prästen som predikade började prata i ornitologiska termer om gökungar. När det var som värst var det så jag, och många med mig, blev utpekade, som gökungar som församlingen närt vid sin barm men som sedan äter dem ur boet.
Det rör på sig i Karleby
Nu har läget neutraliserats i Karleby och någon konfliktsituation finns egentligen inte längre, säger Margita Lukkarinen.
– Jag tror att våra motståndare till slut insåg att vi menade allvar. Vi var inte bara politiker eller kvinnosakskämpar. Vi var människor i församlingen som trodde på samma saker som de gjorde, vi var inte deras fiender.
I dag är det i stället andra saker på det religiösa fältet i Karleby som bekymrar. Väckelsepredikanten Patrick Tiainen samlar stora skaror omkring sig och sin församling Word of Faith, något som oroar en del i trakten.
"Jag är skeptisk till rörelser av det här slaget. Det är alltid farligt när en väckelserörelse byggs upp kring en person."
– Det tycks finnas ett underlag för sådana här rörelser i Karlebynejden, de kan lätt blomma upp. Det visar vår historia.
Hon har bekanta som är engagerade i Word of Faith.
– Jag förstår att rörelsen svarar mot ett behov som finns och som den lutherska församlingen inte kunnat svara på. Det handlar inte om några småsamlingar. Rörelsen kring Patrick Tiainen är större än många tror.
Hon säger att det för en utomstående är svårt att förstå vad det riktigt handlar om.
– Men jag är skeptisk till rörelser av det här slaget. Det är alltid farligt när en väckelserörelse byggs upp kring en person. Det finns det många exempel på, både i Finland och hela världen. Då har man tagit ett steg åt sidan från det jag tror på.
Den lutherska församlingen i Karleby har reagerat på förändringarna i staden.
– Det är bra att det börjar finnas en motvikt. Men många står med ena foten i den nya rörelsen och med den andra i det gamla församlingslivet. Det är inte alldeles lätt att veta hur man som församling ska profilera sig, vilka skillnader det är man ska peka på.
I något avseende tror hon att församlingen vaknat för sent.
– Det har läckt medlemmar till den nya rörelsen. Vad händer när vi 60-plussare börjar dra oss tillbaka? Vem ska leda, fatta beslut och dra upp riktlinjer i församlingen om de unga har flyttat över till en annan gemenskap?
