Erik Wahlströms bägge föräldrar var officerare i Frälsningsarmén. (Erik Wahlström står på fotot till vänster om sin mamma Astrid.)

Vi bad om snö till första maj

Författaren och journalisten Erik Wahlström skriver om hur en hel generation i familjen Wahlström lämnade Frälsningsarmén. 11.3.2016 kl. 00:00

Min barndom i Frälsningsarmén var lycklig.
Det inser jag nu.
Vi hade mycket lite pengar.
Mamma var en gång i saluhallen för att handla mat. Hon köpte fyra strömmingar. ”Jaha, frun har katt”, sa försäljaren vänligt. ”Nej”, sa mamma, ”det här ska vi äta till middag.”
Vi var sex personer.
Mamma lagade antagligen den gången strömmingslåda med lite strömming och mycket låda. Hon var en virtuos som husmor.
När jag tänker tillbaka inser jag att det här inte var så märkligt på 50-talet. Det var väldigt många barnfamiljer som levde på mager strömmingslåda efter kriget, och många mödrar som måste bli virtuoser.
Men jag hade aldrig ett intryck av att vi hade för lite pengar. Vi talade aldrig om det. Pappa och mamma var inte oroliga. De var fast förvissade om att Gud skulle sköta om oss. Och de hade rätt.
Så jag fick en grundmurat optimistisk attityd att det nog ska klara sig. Vilket det har gjort. Hittills.

Vi ägde just ingenting. Våra bostäder och möbler tillhörde Frälsningsarmén.
”Akta den där stolen, den är the Founders”, kunde mamma säga när vi bråkade hemma. (Vår familj bytte småningom till engelska när pappa kommenderades till London, så det var naturligt att tala om ¨the Founder” i stället för ”grundaren”.)
Foundern, det var William Booth, vars utseende, med det stora gråa skägget och den kraftiga näsan, starkt påminde om Guds.
Booth var en sann viktorian, en auktoritär och karismatisk visionär som grundade Frälsningsarmén 1865.
Han var en social reformator som hjälpte slummarnas fattiga praktiskt och konkret och kämpade för en upplyst arbetarlagstiftning. Ett exempel: för att rädda flickor som arbetade i tändsticksfabriker från att förgiftas av fosforn som tändstickorna doppades i byggde han en egen, trygg tändsticksfabrik.
Många av Booths innovationer blev vanliga inom socialpolitiken först senare. Goodwillen som den här praktiska attityden skapar är Frälsningarméns största kapital än i dag.
Den militära organisationsformen blev Frälsningsarméns styrka när den spred sig explosivt över nästan hela världen. Den nådde Finland 1889, vilket gör den till en av våra äldsta fortlevande institutioner.
Armén expanderar fortfarande i tredje världen, men tappar terräng i industriländerna. Precis som de flesta kyrkor.

Vi barn i Frälsningsarmén förväntades vittna frimodigt om vår tro också i skolan. Om vi inte blev mobbade av klasskamraterna visade det bara att vi inte försökte tillräckligt. Idealen som man framhöll för oss handlade om sådant som pojken som knäppte händerna i skolmatsalen och bad bordsbön bland alla kamrater som hånade honom. Han var en förebild.
Så jag väntade mig aldrig själv att bli populär.
Nu förstår jag vilken befrielse det var. Jag slapp popularitetsjakten som gör skolbarn olyckliga. Rädslan för att stötas ur gänget. För att bli utfryst och mobbad. Mobbningen är i dag ofta kopplad till konsumtion eftersom barn är försvarslösa mot reklam och marknadsföring. Föräldrar skapar olyckliga barn om de inte kan ge dem andra värderingar än dem som sprids via internet och konsumtionssamhället.

Men nog var Frälsningsarmén hård ibland. Sommarsäsongen inleds alltid med en marsch till Salutorget på första maj, och årets första friluftsmöte hålls där. Det är inte lätt att klä uniformen på sig och vittna frimodigt om sin tro. Många brukade be i hemlighet att det skulle snöa på första maj så att man slapp marschera.
Senare läste jag i Ralf Nordgrens självbiografiska roman Fjärilsörat att också han bad om snö – men han ville slippa arbetarmarschen.
I själva verket är det ganska lika att vara Guds barnbarn som att vara Marx barnbarn.
Som journalist intervjuade jag en gång en forskare som hade doktorerat på stalinismen i Finland och själv var från ett stalinisthem. Det lät ungefär som att växa upp i Frälsningarmén. Han tyckte också att det var en bra miljö – trygg, idealistisk och intellektuell.

Både hans och min barndomsinstitution representerade underklassen. Men de förvandlade Guds och Marx barnbarn till medelklass. Och så blev mitt intervjuobjekt doktor, och till och med professor.
Frikyrkorna och arbetarrörelsen är klasshissar. Osjälviskt, om än oavsiktligt, urholkar arbetarrörelsen sin egen bas.
Som ex-frälsningssoldat ser jag ibland på vår finländska medelklassiga statskyrka med lätt förundran. Vilket välstånd, vilken trygghet, vilken samhällsposition, men vad åstadkommer den?
Den där löjliga debatten om kvinnopräster! Kvinnorna var jämställda i Frälsningsarmén sedan grundandet 1865! Och den allmänna veligheten. Rädslan att ställa krav.

Min pappa var ett av fyra syskon Wahlström som blev officerare i Frälsningsarmén (ett femte blev i stället officer i Finlands armé).
De har (om jag har räknat rätt) 14 barn vid livet, men inte ett enda har stannat kvar i Frälsningsarmén. I stället finns det bland dessa Guds barnbarn allt från kväkare och katoliker till ateister och agnostiker.
Vad var det som hände?
Frälsningsarmén var trygg för barn, men ungdomarna upptäckte att den också var totalitär.
I sin bok Guds general, som handlar om William Booth, beskriver Richard Collier den klassiska frälsningsupplevelsen så här:
”Mycket kunde ha förberett en omvändelse, men när den slutligen kom skedde den plötsligt. Under ett enda bländande ögonblick uttalade Gud sin förlåtelses ord. Därpå reste sig botgöraren förvandlad genom Kristi ande.”
Ofta kunde man till och med precisera datum och tid för när man blev frälst.
Det här paradigmet är konkretiserat i ”botbänken” som finns i varje kårlokal, där en syndare ska knäböja för att söka frälsning. Det var viktigt i det viktorianska London att detta skulle ske offentligt för att rycka den nyfrälste loss från hans fördärvliga, försupna kamrater. Under friluftsmöten kunde musikkårens bastrumma vikariera som botbänk.
Om sin frälsning skulle man vittna under mötena. Den euforiska stämningen med sina många hallelujarop gjorde att Frälsningsarmén fick en glad och uppsluppen prägel.

Men min kloka pappa insåg att det fanns ett farligt element i detta – i känslan, och i omvändelsens dramatik.
En som inte har upplevt den plötsliga euforiska känslan av omvändelse kan tro att han inte är frälst på riktigt. Och sina känslor kan han inte styra. Han är maktlös.
Därför predikade pappa ofta om att frälsningen kan komma som en långsamt gryende förvissning (liksom den kom till honom själv), den behöver inte vara en plötslig känslostorm.
Men i och med det närmar man sig en liberal, konventionell kristendom – alla karismatiska rörelsers dilemma.
Institutionen stelnar. De spontana vittnesbörden blir en inövad rit.
Jag vet ingenting om karismatiska frikyrkor, men jag föreställer mig att de kämpar med liknande risker. Tungomålstalandet och profeterandet kan stelna till välinövade uppvisningar.

Där tycker jag att kyrkan har uppfattat saken rätt. När man håller på länge med en sak blir det en ritual, det är ingen idé att kämpa emot. Låt då ritualen vara vacker och meningsfull.
Många uppfattar säkert liturgin som en barlast.
Det är fel. Den är en styrka.
Erik Wahlström



FÖRSAMLINGSLIV. Då Pedersöre församlings manskör samlas till övning pratar de väder, vind och världsförbättring över laxsmörgåsen i pausen. Men då de sjunger är det allvar. – Det är inte alltid så lätt för karlar att prata om tro, men sjunga går bra, säger Henrik Östman. 2.6.2025 kl. 16:37

samer. Ärkebiskopen böjde sitt huvud tre gånger i den liturgiska ångergesten och bad på kyrkans vägnar det samiska folket om förlåtelse. Kyrkan har inte alltid handlat rätt i Sápmi. Med vad händer nu? 2.6.2025 kl. 10:00

SAMER I KYRKAN. Kyrkan vill ibland framstå som den största av syndare och berätta hemska historier om sig själv från förr. Men det som räknas är var kyrkan står inför samernas framtid, säger den samiska teologen Lovisa Mienna Sjöberg. 2.6.2025 kl. 10:00

den blomstertid. Har du någonsin undrat hur ”Den blomstertid nu kommer” skulle låta på Vörådialekt? Nu behöver du inte undra längre. 30.5.2025 kl. 14:52

Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35

Replot. Hans Boije har i sommar hållit i rodret i Replot i nästan 1,5 år – nu är det dags att dra vidare och låta ny krafter ta över. 30.5.2025 kl. 13:17

Personligt. En vinter då Linda Andtbacka kände sig helt omsluten av mörker hände det något i farstun till Jeppo kyrka. Hon fick hjälp av Gud. Eller mer konkret: hon fick hjälp av tabletter, tro och terapi. Och av ett bibelord. 28.5.2025 kl. 12:50

Kolumn. Jag skulle aldrig jobba med barn, sa jag när jag var i tonåren. Sådär 17 år senare är det precis vad jag gör och det är det jag vill göra. Jag har fått arbeta med många olika barngrupper och åldrar: daghem, förskola, skola och i församlingens barnverksamhet. 26.5.2025 kl. 15:12

val. Två kaplanstjänster är lediga i stiftet. De sökande bör bland annat ha god social förmåga, vara initiativrika, flexibla och samarbetsinriktade. 22.5.2025 kl. 10:55

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson avgår – när blir assessorstjänsten i Borgå ledig att sökas? Pia Kummel-Myrskog fortsätter som tf kyrkoherde i Petrus församling. Vem har fått kaplanstjänsten i Esbo svenska församling? Läs mera i notisen från domkapitlets senaste sammanträde. 21.5.2025 kl. 13:36

KORSNÄS. Vad ska man tänka på när man förbereder en radiogudstjänst? Allra viktigast: att göra det levande för lyssnarna. 20.5.2025 kl. 12:51

kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

Personligt. Jonas Tallgård har försökt döva sin ångest i nästan hela sitt liv. Han har sökt i den osunda självkontrollen, i drogerna och i botten av många glas. 36 år gammal mötte han sin egen botten, och ett slags ljus. 25.11.2025 kl. 14:31

kyrkobyggnader. Säljas, hyras ut, byggas om eller rivas – kyrkorna i Alphyddan, Åggelby, Rönnbacka, Brobacka och Munkshöjden står inför att avvecklas som gudstjänstlokaler. 24.11.2025 kl. 14:33

domkapitlet. Helsingfors förvaltningsdomstol ansåg att församlingsmedlemmar i Petrus församling inte hade besvärsrätt över domkapitlets beslut att utse kyrkoherde. 20.11.2025 kl. 10:03

NY DOMPROST. Camilla Ekholm är nyvald domprost i Borgå. Hon längtar efter en kyrka där alla känner sig välkomna och uppskattade. 19.11.2025 kl. 08:00

musik. Johannes församlings nya kantor Senni Valtonen vill med musiken gå bredvid människor i vardagen och i deras största livshändelser. – Jag tycker om att stöda och hjälpa människor att uttrycka känslor på ett tryggt sätt. Det är den viktigaste delen av mitt jobb. 5.11.2025 kl. 20:13